Min kära och ömt vårdade Saab är en synnerligen pålitlig bil. Den är såpass pålitlig att jag numera aldrig behöver betvivla att den kommer att ge upp varje gång jag behöver den som bäst.
Idag åkte jag upp till Piteå. Skulle tillskansa mig en liten dator för att bära lite käckt på magen när jag traskar runt i busken och ser tuff ut. Det tog just precis fram till lunch innan alla pinaler var lokaliserade och instuvade i mitt kära fordon. Således endast en halv dag kvar att göra nytta på med andra ord.
Ett litet droppande av kylarvätska ådrog sig min uppmärksamhet och en snabb titt i motorrummet avslöjade att mitt aristokratiska fordon planerat att tömma hela kylsystemet på motorvägen om några futtiga mil, det falska helvetet. Det räckte med några små petande undersökningar för att generera en respektabel syndaflod i motorrummet och konstatera att kylaren var bortom all räddning.
Med otvetydig glädje i rösten slog jag numret till bildemonteringen i Älvsbyn samtidigt som jag hoppade runt med glada hoppsasteg på parkeringen för att ingen skulle tvivla på min lycka. Rösten i andra änden förkunnade snabbt att svaret på mina böner låg på deras hylla i form av en bättre begagnad kylare till det facila priset av 600 surt förvärvade skatteåterbäringskronor. Två tusen kronor mindre än nypris lät helt överkomligt i mina öron och semesterbelönad kollega inkallades för tur och returtransport till skroten.
Ynka 12 mil senare, den låg ju alldeles runt knuten, rullade jag in Saabhelvetet i GDS-hallen på visäljerinteporrförattvårahycklandeanställdaharpalestinasjal-OKQ8, bytte kylarhelvetet och gasade hem till Skellefteå lagom till middagen.
Livet som tjänsteman har dock inte medfört några större förändringar. Jag får fortfarande jobba skinkorna av mig. Blev utkastad i tisdags morse på en ö i den norrbottniska skärgården för att tillsammans med en snabbsprungen kollega göra två veckors planering på två och en halv dag.
I vanliga fall använder man en bärbar dator för att det ska gå snabbt och smidigt att se var man befinner sig och var beståndsgränserna är. Jag fick en sketen GPS och en papperskarta, sen fick jag gissa mig till resten. Lyckan var total.
Det blev tre 12-timmarsdagar. Utan tid för lunchpaus. Mina fotsulor bränner som eld och utseendet på mina bara fossingar när jag fick av mig kängorna skulle förmodligen få den mest luttrade slaktare att kasta upp samtliga av dagens måltider. Benen känns som timmerstockar efter att ha trampat upp och ner i stenskravlet hela dagarna och jag har t o m skavsår på låren. Den som betvivlar pinan kan med fördel genomföra tre tolvtimmars pass på stairmastern utan lunchrast, i 28-gradigt solsken, spindelnät fulla ansiktet och 25 000 myggor som sällskap.
Nästa arbetare med 8-timmars arbetsdag och avtalsenliga lunch- och fikaraster som gnäller om att tjänstemän bara sitter på sina feta arslen och dricker kaffe utan att göra någon nytta får mer än gärna byta med mig vilken dag som helst i veckan.
Nåja, nog om det. Egentligen skulle jag ha skrivit en rapport om midsommarens bravader, ty det händelseförloppet hade förtjänat en lång redogörelse, men det börjar vara väl länge sedan nu. Synnerligen kort sammanfattat så kommer höstens planerade avsked från Saaben inte att bli tårfyllt, Erika är förmodligen en av de mest godhjärtade personerna på denna jord, M med familj är förbaskat duktiga på att ordna midsommarfest, taxar är alldeles för kåta i förhållande till sin kroppsstorlek, det är jävligt långt att sträckköra hem från Småland och jag har fått jobb i Mocambique.
Jo, jag röstade idag. Att inte gå och rösta är i min bok likställt med en röst på miljöpartister, FI, VPK eller nån annan obskyr politisk rörelse som satsar sin energi på att göra min tillvaro till ett helvete och lägger ett löjets skimmer över svensk politik.
Och sånt går inte för sig.
Fram till en sisådär tio minuter innan jag for till lokalen visste jag dock inte på vad och vem jag skulle rösta, och sånt kan ju vara fördelaktigt sägs det. Årets val var dock tämligen enkelt. I år har våra svenska politiker nämligen tävlat om vem som helt öppet kan erkänna sig vara minst värd lönen för deras förväntade arbetsinsats. Antingen vill man ha den sänkt eller så ska den ges bort.
Jag föredrar av ren princip folk som inser att hög lön kräver stor arbetsinsats och faktiskt är inställda på att göra sig förtjänta av den, så i tämligen rask takt rensades listan av alternativ ner till det fåtal som faktiskt vågade stå för att de ville ha lön för sin möda. Ur denna lilla skara var det sedan en synnerligen smal sak att efter några minuters intervju-googlande plocka ut den som bäst föreföll ha förstått vilka frågor jag prioriterar varpå Saaben varvades iväg mot röstlokalen med skrikande däck och fullt turbotryck.
Den något offensiva körstilen var befogad. Jag upptäckte på väg ut att röstkortet specificerade en lokal i Umeå för min medborgerliga insats. 13 mil är lite väl styvt även i mina ögon för att lämna ett papper, så glädjen var stor när jag på valmyndighetens hemsida fann att det gick att förtidsrösta på stadshuset i ytterligare 15 minuter.
Vinner inte mitt lag efter denna avundsvärda ansträngning så ska jag banne mig skriva en insändare.
Jag fyllde tydligen år idag upptäckte jag när grattis-sms:en började plinga in på förmiddagen. Tydligen har min födelsedagsrelaterade glömska blivit såpass välutvecklad att jag numera även glömmer min egen.
Sådärja. Då var det iallafall klarlagt att larmet fungerar som det ska.
Det är tydligen kopplat även till brandvarnaren.
Brandvarnaren sitter jävligt nära spisen och är känsligare för stekos än Fi är för könsförräderskor.
Farbror vakten såg måttligt glad ut när han inte fick spöa upp någon mordbrännare.
Hyreshusen är fortfarande byggda enligt en och samma kommunistiskt betonggrå standardmall, måla linjer på vägarna är fortfarande meningslöst eftersom folk ändå måste köra i sicksack över filerna för att komma undan alla hålen i asfalten på vägar som asfalterades för bara ett par år sedan och det mesta ser ut som ett enda stort bombat zigenarläger.
Men det har sin charm ändå.
Det är en annan mentalitet. Man tar inte så hårt på problemen, särskilt inte om de kräver lite extra arbete. Provisoriska lösningar blir snabbt de mest permanenta och långsiktighet och underhåll är helt okända begrepp. Det löser sig.
Kvinnosakskampen har inte heller fått fotfäste i landet. Här är det fortfarande helt okej för en kvinna att vara feminin utan att bli stenad av en orakad feministmobb för att de blivit offer för det patriarkala förtrycket. Och visst, man kan väl ha synpunkter på nödvändigheten i att börja nyttja högklackat direkt efter potträningen, men dra åt helvete så de kan föra sig! Kommer man från Sverige och är i det närmaste svältfödd på feminint rörelsemönster, eftersom det sanna beviset på en självständig och frigjord svensk kvinna är att hon rör sig håglöst och bredbent som en utarbetad mjölkbonde, så blir vistelsen på kontoret en aning distraherande då ögat ständigt lockas av förföriska rörelser i ögonvrån. Enda räddningen för arbetsresultatet är att merparten vid en närmare granskning har ansikten som bilolyckor, vilket snabbt stävjar hormonrusningen och för tillbaka koncentrationen på rätt spår igen.
Det nordiska säkerhetstänkandet har uppenbarligen slagit över en aning på det här stället. Kåken jag bor i är larmad jävlarihoppet och det ska fjärrstyras och tryckas knappar till höger och vänster. Jag fick till och med en schysst fjärrkontroll på min nyckelknippa som man kan trycka på om man har tråkigt. Då tar det bara minuter innan vaktstyrkan stormar in med blod i blicken. Nyttan kan man diskutera eftersom grannarna efter gatan mest verkar fundera över huruvida de har någon kvadratdecimeter kvar av gräsmattan att göra potatisland utav, men det ska tydligen vara så.
Men det är lärorikt. Som fan. Efter mat och pilsner på krogen med ledningen lär man sig mer än under ett halvår på universitetet. Motivationsboost med extra allt.
Mitt hem håller sakta men säkert på att omvandlas till flyttkartonger. Utvecklingen sker i flera stadier. Det nuvarande kallas “bombat turkiskt skithus med extra allt” och det var ganska precis den syn som mötte hyresvärden när han helt oanmäld knackade på och ville göra en avsyning av lägenheten i morse.
Pedagogisk som jag är bad jag honom se sig omkring, dra sina egna slutsatser, glömma sin dröm och komma igen imorgon. Att döma av andelen synlig ögonvita i hyresvärdens uppspärrade ögon vid åsynen så rådde inget tvivel om att hans näthinnor registrerat tillräcklig information för att se förslaget som högst lämpligt och klokt.
För min del var det ett direkt måste eftersom det fortfarande krävs lite spacklande innan jag kommer undan utan extra ersättningskrav.
Alltså. Kursen som sådan var under all kritik och satte en tämligen illaluktande dyngstämpel på Umeå Universitets Handelshögskola, som av någon outgrundlig anledning stod för lärarkompetensen. Det var således inte direkt chockerande när jag öppnade tentan på 50 poäng och läser frågan “Förklara med system in jämvikt” (10p).
Tio jävla poäng.
En femtedel av tentan.
Förklara VAD med system i jämvikt?? (Jo jag kan ha överseende med att karln inte kan skilja mellan svenska och engelska prepositioner, men en fungerande och förståelig meningsbyggnad vore ändå hallon om mitt betyg hänger på det)
Jag tolkade frågan såsom “Ordbajsa i svepande ordalag om allt du kan komma på som har någon koppling till systemsynsätt och intressebalans i organisationsrelaterade frågeställningar” och skrev ett uttömmande svar och försökte att utelämna åtminstone de allra grövsta och mest kätterska svordomarna som min hjärna spontant producerade.
Igår var jag förbi sjukgymnasten för en renoveringskontroll. Farbror sjukgymnasten uttryckte stor beundran när jag tog av mig tröjan, åtminstone över operationsärrens läkning iallafall. Min hängivna muskelförtvining de senaste 1,5 åren nämnde han inte med ord, men jag förutsätter nästan att han hade mindervärdeskomplex efter att jag hade gått.
Hursomhelst tyckte han att det hade gått över förväntan och gjorde stor sak av att förklara hur minutiöst noggrant kirurgen tydligen hade rotat igenom min axel i jakt på oupptäckta fel och skador. De hade tydligen filmat hela förfarandet också och tagit ett gäng bilder av mitt väna innandöme, men jag tror jag väntar till sommaren innan jag sätter ihop ett schysst filmkollage med gråtmild musik inför julfirandet med släkten. Det är lite mycket annat just nu.
Efter några ytterligare rörlighetstester såg sjukgymnasten riktigt nöjd ut och förkunnade att jag minsann borde kunna köra för fullt igen om 4-6 veckor. Så någon gång under sommaren kommer världen återigen att kunna skåda någon liten muskelstrimma av mina biceps i all sin fulla prakt.
Jag är helnöjd.
Imorgon har jag utbildningens allra sista salstenta. Helt i enlighet med fem års trogen vana tänkte jag börja titta på vad det egentligen är jag förväntas kunna någon gång under dagen, ty man kan ju inte bryta ett vinnande koncept på målsnöret. Det vore dömt att misslyckas.
Det har varit en hektisk vecka. Jag skulle träffa chefen för företagets utlandsverksamhet redan förra veckan. Dessvärre blev han tvungen att resa iväg i tjänsten men lovade att styra upp allting där borta och maila mig. Inget mail kom och jag fick inget svar på min egen skickade påminnelse.
Så jag chansade, stannade en dag extra och åkte till Uppsala på tisdagen för att styra upp ett möte om karln var anträffbar eftersom han inte gick att nå per telefon innan dess. Efter att jag förklarat läget över telefon beviljades raskt audiens och gode vän M fick agera privatchaufför.
Det var värt det. Som fan.
Vi diskuterade saken några timmar och drog upp riktlinjer. Telefonsamtal ringdes och rätt personer informerades. Därefter fattades bara visumet. Jag fick en kontaktperson på företaget i Ryssland som skulle bistå med nödvändiga handlingar och började maila. På fredag fick jag allt som behövdes därifrån och resterande dag gick åt till att få klarhet i rysk visumhandläggning (jo, i Ryssland är byråkrati närmast en konstform), kuska runt stan efter försäkringsbevis, fungerande skrivare, foton och annat helvete för att hinna få iväg ansökningshandlingarna i tid till visumföretaget som lovade att fixa det i tid för den milda summan av en arm och ett ben.
Mitt i alltihop och när jag behövde den som bäst beslutade sig min gamla spöade SonyEricsson för att tomt batteri var bra skit, som för att sätta lite extra krydda på min situation. Tydligen har den börjat anse att daglig omvårdnad i form av batteriladdning är en livsnödvändighet och något jag förväntas bistå med i sann glädjeyra.
Jag ansåg däremot att sådant beteende borde vara straffbart och stegade in hos första bästa elektronikkedja i milt raseri. Försäljaren var en märkligt ovetande fan som tydligen fått sin tjänst på andra grunder än kompetens. Efter ett tag var jag så förbannad att jag ryckte åt mig en telefon med generös batteritid och bara för att få tyst på fanskapet. Efter lite dividerande fick jag ner insatsen till en symbolisk krona och stegade mot kassan. Jag antog att de får pynta nån transaktionsavgift för kortköp och drog således kronan på Visakortet med ett välvilligt leende till kassörskan. Hon såg inte lika glad ut.
Men alltså, för att vara ett impulsköp så var Nokian märkligt användbar. Jag är nästan imponerad. Som en iPhone fast i mer behändig storlek.
Jag tror nästan jag är nöjd.
Jag ska nog ritualmörda min SonyEricsson vid lämpligt tillfälle. Bara för att fira.
