Hypocrisy, we deliver!

Jag gillar Piteå. Det är en fin stad. Piteborna har även en av landets skönaste dialekter. Men ibland blir jag lite rädd för Piteå.

I lokalpressen stod att läsa om en bitter strid mellan facket och OKQ8. Historien fann sedan sin väg till rikstäckande Lill-Pravda. Och det är allvarliga saker, jojjomen. En ung anställd på OKQ8 i Piteå mådde så fasligt dåligt över att vara tvungen att befatta sig med något så hemskt och horribelt som tidningar fulla av nakna människor. Det är ju helt förskräckligt. En ung man i tjugonånting-åldern, i sitt livs sexuella peak, tvingas blippa en eller två tidningar i veckan förbi streckkodsläsaren. Tidningar vars syfte inte är att äckla, utan att upphetsa läsaren. Svältande barn i U-länderna har inte ett piss att komma med för att bräcka det brutala lidande denne man tvingas utstå.

Detta lidande var de facto av såpass allvarlig art att den anställde kände sig tvunget att gå till facket. Och eftersom han inte var med i Transport som alla andra arbetskamrater, utan ADHD Syndikalisterna eller vad de nu kallar sig, så hade inte hans fackförbund tillräckligt med allvarliga frågor att ta hand om från deras tre-fyra medlemmar utan de rustade raskt för strid. Ingen fråga är för liten och ingen idiotförklaring av den egna organisationen är för penibel att inte genomföra. Man varslade omedelbart om strejk. Nakna människor skulle bort från hyllorna, annars skulle det strejkas, jävlarimig.

Och vilken strejk det hade blivit! En eller maximalt två anställda i hela norrbotten hade marscherat med sina banderoller och krävt förändring. Med lite tur kanske bilisterna skulle hinna upptäcka dem i tid och inte köra över dem. De skulle säkert hålla ut ända tills spöregnet blött igenom deras små söta palestinasjalar och gett dem förkylning. Det var med andra ord ett hot att ta på största allvar.

Det handlade ju dessutom om porr. Porr är vidrigt, äckligt, snuskigt och förnedrande. Frågar lokaltidningen folk på stan så finns det inte en jävel som tycker om porr. Alla är lika äcklade av att se andra människor nakna. Knullar gör dom ju också, spyvidrigt! Att porrindustrins omsättning, om än ofta överskattad, talar för något helt annat är det ingen som tar någon notis om. Ingen vanlig människa konsumerar porr, det är bara fylle-Lasse och lastbils-Hasse som sitter och äcklar sig med sånt, de snuskiga jävlarna. Det vet ju alla. Att bensinmackar och andra försäljningsställen säljer porrtidningar till precis alla samhällsklasser, ensamma såväl som par betraktas inte som en självklarhet, utan ett rent undantag.

När det gäller porr så känner hyckleriet inga gränser. Hela affärsidén med porr är att göra folk upphetsade, det är det man säljer på. Ändå är alla tillfrågade i det närmaste äcklade över dess existens. Sex säljer som fan, men ingen konsumerar. Inte öppet i varje fall. 

Men vad vet jag? Killen kanske inte är en sådan uppenbar moralhycklare som han framstår? Det kanske faktiskt är så allvarligt att han är en sån person som verkligen mår illa av att se nakna människor kopulera? En sån som har sex endast i nödfall och absolut inte tittar ner? En sån som i motsats till majoriteten av invånarna i det här landet faktiskt inte blåljuger när han påstår att han inte tänder på att se andra personer knulla hej vilt? Men i sådana fall borde nog OKQ8 hellre sponsra killens terapi än att hoppa på hyckleritåget.

Ty hoppa på är precis vad man gjorde. VD:n rev inte bara bort porren från hyllorna, nej han skyndade sig med att i präktighetens välsignade namn förespråka bildandet av ett nätverk för ett porrfritt Piteå. Och vem ska säga emot? Det är ju ingen som konsumerar snuskerierna. Och om det mot förmodan skulle vara någon politiker som faktiskt hänger sig åt sådana syndiga tidsskrifter emellanåt så torde de vara först att hoppa på tåget för att rentvå sina snuskiga fingrar i offentlighetens ljus.

Nä, bort ska den! Bort, bort, bort! Driv ut de onda demonerna ur våra liv! Porrtidningarna skall utrotas ur butikshyllorna samtidigt som kvällstidningarna säljer lösnummer på lösnummer av bilagor, vars stående inslag är att visa bilder på de kändisar som senast visat muffen inför kamerorna, eller hur Victoria Silvstedt för femtielfte gången i ordningen blir uppslickad i brygga av en dvärg i Saint Tropéz. Medierna tävlar om vem som kan visa mest naket utan att klassas som porr. Folk bygger hela sitt kändisskap på att ha knullat live i TV. Men konstigt nog är det ingen som är egentligen är intresserad. Det är ju ingen som tänder på sex, inte på bild i varje fall.

Förmodligen köper vi bara för att vi tycker synd om medieproducenterna. En hjälpsam hand till en dödsdömd branch.

Som Jesus ungefär.

Jo, så måste det vara.

It´s a cold night for alligators

Jepp. De sa ja.

Det var så fint att till och med min cyniskt känslokalla person fick kämpa för att inte storböla som ett spädbarn.

Sen blev det bröllopsfest. Till fyra på natten. Jag förhöll mig en aning restriktiv i mina kontakter med den fria baren då hemfärd meddelst Saab skulle inledas redan vid lunch nästa dag. Men roligt var det!

Hela 4,5 timmar hann jag sova också innan frukost. 105 mil hem. Jag vek ner mig efter dryga 90 och stannade i Umeå för övernattning för att slippa skrapas lös från en tall någonstans halvvägs mellan Umeå och Skellefteå.

Jag förhörde mig telefonledes om huruvida moderskapet mäktade med Bella en natt till. Mamma G informerade att det inte var några problem. Djuret skötte sig, men var tvungen att ständigt hållas kopplad utomhus då hon tenderade att inte respektera deras vilja lika bra som hon respekterade min. Jag tyckte den slutsatsen lät förträffligt klok, med tanke på att koppeltvång var vad jag tydligt poängterat innan jag åkte..

Sen lät det “NEJ, NEJ, NEEEEJ!” i telefonluren.

Följt av ljudet av telefonlur i backen.

Och obestämbara hundläten.

Till sist en flåsande och milt sagt upprörd och chockad Mamma G: “HON TOG DEN!! HON TOG IGELKOTTEN!!! “

Tydligen hade en igelkott med uppenbar dödslängtan travat in framför nosen på den vid bron fastkopplade Bella.

Bella är av tyskt fullbruksblod. I Tyskland värnar man om rasens skärpa och förmåga att instinktivt ta mindre djur av daga.

Bella är uppenbarligen rastypisk.

Oh.

Jo.

Det är lite mycket nu.

Någon har planerat tidsåtgången för mina uppgifter med röven. Denne någon är inte jag. Men resultatet är att jag gör 12-timmars dagar utan lunchrast. Hela veckorna.

Sen blir det helg.

Då jobbar jag varannan i Umeå. Tillgänglig tid för kontemplation och navelpetning är knapp. Mycket knapp.

Imorgon lastar jag Saaben i ottan och drar på ny turné. Boden-> Överkalix-> Pajala-> Kiruna.  På tre dagar. Sen åker jag söderut. Käre vän M ska knyta äktenskapliga band. I Småland av alla ställen. Saaben kommer att få smaka blyfot. Jajjajojävlarockså.

Idag har jag även bojkottat kommatecken. Räck upp en hand ni som är impade.

Take two placebos and call me lame

Man skulle kunna tycka att människor har väldigt underliga prioriteringar när de stora nyheterna i kvällspressen är huruvida någon svensk fotbollspelare har lite ajeliaj i lilla fossingen eller om världen kommer att gå under utifall att någon utomstående råkar se just hur våra landslagsherrar skuttar runt på gräsmattan. Man skulle kunna skriva något präktigt om hur människor borde uppmärksamma lidandet i Burma och andra hemskheter istället. Det skulle man kunna göra.

Men jag tycker mest det är fascinerande.

Man har ju faktiskt lyckats bygga upp en multimijardindustri kring elva vuxna män som springer runt på en gräsmatta och jagar en boll. Det är ju fantastiskt! Det överskuggar allt. Tidningarna är fyllda med teorier och spekulationer om hur det ska gå när just våra landslagspelare ska få chansen att sparka på bollen. Det analyseras spelarkroppars uppbyggnad, minsta rapporterade smärtförnimmelse blåses upp till sådana proportioner att ragnarök närmast framstår som en blek förkylning i jämförelse. På TV tävlar man om att tycka och förståsigpå. Minsta fotvinkel analyseras av självutnämnd expertis och få saker i världen dissikeras just nu lika grundligt i media som elva vuxna män som sparkar boll.

Och svenskarna köper allt. Aftonbladet ger ut en ÅTTIOFYRA sidor tjock bilaga. Om Zlatan. Och han har inte ens lyckats sparka bollfan i målet på tre år. Kunskapstörsten är total. Vi kan inte få nog. Vi måste bara få mer teorier, fler spekulationer och ännu fler uppblåsta varningstecken. Sanningens ögonblick är nära. Hela mänsklighetens öde står på spel. Allt hänger på:

Elva.

Vuxna.

Män.

Som.

Jagar.

En.

Boll.

Alltså, jag kan förstå underhållningen. Jag kan själv titta på fotboll med kompisar och finna det hyfsat kul om det bjuds på pilsner till. Å andra sidan skulle jag nog kunna se på helgmålsbön med behållning, bara det ingår pilsner. Men jag förstår inte allvaret. Vilket lag som vinner eller förlorar rör mig inte i ryggen. Visst, är någon bekant involverad så gläds jag eller lider med dem, men i övrigt är spektaklet inte mer upphetsande än någon annan lättsmält tv-underhållning. Har jag inget bättre för mig så visst kan jag slötitta en stund, men att lägga undan ALLT annat för några tjommar som jagar en boll i 90 minuter?

Ibland önskar jag faktiskt att jag hade så små banaliteter att bry mitt huvud med och så små krav på tillvaron att titta på elva vuxna män på en gräsmatta vore likställt med nirvana. Jag kan dock inte sluta förundras över det penibla faktum att vi människor är så gravt lättmanipulerade att en simpel barnlek kan marknadsföras fram till närmast religiöst status.

Ain´t my crime

Fy fan. Nu är jag trött. Jag insåg redan under första de minuterna av arbetet att denna kväll inte skulle gå i glädjens tecken. Anade snabbt att antingen blodsockernivån eller koffeintarmen behövde påfyllning då jag direkt vid arbetsskiftet inledning började bli duktigt förbannad över hur fula kunderna var.

Dumma i huvudet var de också.

Ett ljushuvud ställde sig och höll i ett pumphandtag en stund utan att tanka, varefter han gick in och betalade en annan kunds tankning. Andelen kärnfysiker som reagerade på orden “Följ med, vi tar kassan här borta istället” med att antingen stå kvar och vänta fåraktigt vid den första upptagna eller gå och ställa sig att vänta lika fåraktigt vid en helt annan kassa än den jag gick till, var även ovanligt överrepresenterade.

Jag har bitsår i läppen. Men är väldigt glad över att vara färdigutbildad nästa år.

Sen fick jag kaffe.

Och choklad.

Sen såg folk riktigt trevliga ut. Intelligenta blev de också. Kvällens humor stod den duktigt bakfulle killen som igår var in och köpte groggvirke, och som sedan vaknat i morse och funnit att han numera hade en stor hårig kuk intatuerad på vaden.

Han visade den också. Jag kunde inte sluta skratta.

Nä, nu blir det nedvarvning med film på skärmen och en vorsteh i famnen. Bella är lätt understimulerad. Hon har haft vilohelg. Dock inte pga eget önskemål, snarare pga av mitt späckade arbetsschema och en Saab i akut behov av kärlek. Men nu får hon heldagar i skogen hela veckan så hon ska fan inte klaga. Hon ska få göra norrbotten. Wohoo!

Simon och Djuret, snart i ett ödsligt skogsparti långt åt helvete ifrån dig.

Soul One

Hoppla Kerstin!

Återanlänt till lägenheten efter en vecka i schtaan. Sommarens arbete är påbörjat och därmed också säsongens bana mot Stjärt-VM och bonnabränna. Bella leder för tillfället Stjärt-VM med en något mer väldefinierad bakdel, men jag har däremot under de senaste dagarna lyckats utveckla en imponerande redneck som det håriga lilla djuret inte har en chans att komma ikapp, och eftersom det lata lilla stycket bara ligger och jäser samtidigt som jag springer runt med imponerande steglängd mellan träden så torde ledartröjan skiftas även i Stjärt-VM inom de närmaste veckorna.

Hela världen håller andan.

Black Friday Rule

Oh joy! Kottmånaden är över!

Kottmånad har jag förvisso haft sedan…januari, och vid varje månadsslut har jag tänkt att NU, nu jävlar slipper jag äta kottar och kolijox. Nu får jag minsann pengar över!

Sen går bilen sönder.

Eller så måste jag resa bort.

Eller köpa nya sommardäck.

Eller så tar linsehelvetena slut.

Eller betala något annat som jag inte hade planerat.

Sen sitter man där likfördärvat. Med nollsaldo på kontot och kottar fulla käften. Jag är fanimig för gammal för att vara student. Hade jag inte haft frysen full i älgkött hade jag varit r i k t i g t bitter.

Men idag sken solen minsann åter. Lönen trillade in. Jag satte mig omedelbart på Nordstjernan och trampade in till stan med ett lystet leende på läpparna. 700 pix senare hade jag inkorporerat ett par reafynds-jeans och fyra par kalsonger i garderoben. Kvinnor har faktiskt rätt ibland, shopping har terapeutiska biverkningar. Jag känner mig genast lite lugnare. Jeansen var banne mig på tiden. Det sista paret som klarade sig undan Wii-bowlingen hos syrran utvecklade generande ventilationsöppningar i skrevregionen redan för ett par veckor sedan.

Chefen ringde igår också. Sommarjobbschefen alltså, från le grande skogsbolag. Klockan 8 på morgonen. Helt oprovocerat. Hon undrade bland annat vad jag förväntade mig i lön i sommar.

“Mera” svarade jag med sömndrucken självklarhet.

“Eh, ja, alltså egentligen så fick du litegrann för mycket ifjol. Vi brukar inte betala våra sommarjobbare sådana löner.” Jag menade fortfarande med samma självklarhet i rösten att 2500 pix för hög månadslön i fjol var petitesser som inte på något vis hade något med sommarens lönesättning att göra. Chefen harklade sig men ökade ändå på min lön med ytterligare en tusenlapp. Jag berömde hennes vishet.

Nu ska jag pynta räkningshögen så får vi se om det likförbannat blir en ny kottmånad eller om jag ska dansa naken utanför grannarnas fönster under euforiska former.

Oh joy.

Suffering Overdue

Det snurrar runt ett bensinuppror i mailboxarna för tillfället. Jag fick en jättekäck powerpoint som föreslog att samtliga bilister skulle ge fan i att tanka på Statoil och Preem för att tvinga fram en sänkning av bensinpriset.

Det låter ju verkligen jättefint. Medborgarna förenas för en gemensam sak. Stoppa bensinbolagens profit på barskrapade bilägare och sänk de skyhöga drivmedelspriserna en gång för alla, halleluja!

Problemet är bara att bensinbolagen redan uppvisar röda siffror pga de minskade marginalerna på drivmedlet. Försäljning av bensin är snarast att se som en ren serviceprodukt eftersom marginalerna pressats såpass lågt i konkurrensen att en ordentlig smitning snabbt gör att macken går back på bensinförsäljningen den dagen. Bensinmackarna tjänar pengar på att medelsvensson förutom att tanka även vill fylla buken med korv, choklad och cola. Små marginaler är en direkt verkan av konkurrens på marknaden och en hyfsat fungerande marknadsekonomi. Hade vi kartellbildning bland bensinbolagen vore det möjligen en annan sak, men så ser inte läget ut.

Problemet är således inte bensinbolagens vinstpåslag. Det är snarare att bensinskatten är, och har alltid varit, ett synnerligen enkelt instrument för att öka på stadsfinanserna utan större knussel bland väljarna. Ty höjda drivmedelsskatter är bra för miljön, det har miljöpartisterna slagit fast, och ingen vill vara den som propsar på en ökad nedsmutsning av miljön. Inte offentligt i varje fall.

Det stora sårarslet med miljöskatt på bensin är dessvärre att miljöbeskattningen innebär väldigt liten postitiv inverkan på miljön eftersom en stor del av bilisterna är beroende av bilen, framförallt människor utanför storstäderna samt barnfamiljer. De har inget val och är således tvungna att pynta sina redan hårt beskattade sedlar för en allt dyrare nödvändighet. Bilåkandet minskar därför inte, trots beskattning.

Men miljöskatten ska ju inte bara minska bilåkandet, den ska ju även betala miljöbelastningen? Här blir det intressant. Miljökostnaden för bensin i glesbygd ligger någonstans kring 18-20 öre per liter exklusive koldioxid enligt statens egna offentliga utredningar. FN:s rekommenderade nivå på koldioxidbeskattning för att minska utsläppen fram till år 2020 är 40 öre per kg koldioxid, svenska staten begär däremot 1,50 av bilisterna. Dessa pengar utgör alltså den verkliga miljökostnaden för en bil i glesbygden, samma bil som betalar närmare 7 spänn i skatt per liter soppa. Miljöskälen för en skattehöjning är mao obefintliga.

Miljöeffekterna är med andra ord lägst i de områden där drivmedelsbeskattningen slår hårdast, men att differentiera bensinpriset efter var i landet man bor är möjligen något som något av de rödgröna ungdomspartierna skulle kunna föreslå, men alla andra inser att det är alltigenom idiotiskt. Det mest vettiga torde vara att sänka skatten på drivmedel eftersom det relativt sett gynnar låginkomsttagare, barnfamiljer och glesbygdsbor mest, och miljömässigt har den liten inverkan. Miljöbeskattningen kan enkelt göras där problemen är som värst, storstäderna, där man faktiskt har en fungerande kollektivtrafik som kan erbjuda ett reellt alternativ. Trängselskatter må vara en ständig källa till svordomar, men både samhällsmässigt och miljömässigt är de ett ordentligt mycket vettigare alternativ än punktbeskattning på drivmedel.

Men eftersom det redan konstaterats i utredning på utredning att miljön är av sekundär betydelse när farbror staten beskattar drivmedel måste man lösa problemet i pudelns kärna, dvs intäktsbortfallet till skattekistan vid en sänkning av drivmedelsskatten. En sänkning av bensinskatten med en krona innebär i runda slängar 5,5 miljarder i förlorade skatteintäkter. Det är inte kattskit.

Men 5,5 miljarder motsvarar de facto endast 1 öres beskattning på varje liter kommunalt vatten i landet, och till skillnad från bensin så kan faktiskt varje medborgare i betydligt större utsträckning välja själv hur länge de behöver spola kranen varje dag. Det har inget att göra med var de bor i landet eller hur långt de har till jobbet, snarare skulle de numera hårt drabbade glesbygdsborna gynnas av en sådan beskattning då de i större utsträckning har egen brunn. Miljöskäl för att spara in på vattnet finns det även gott om.

Men oavsett hur den skulle utformas, en vettigare beskattning för att inbringa de åtråvärda skattemedlen så att våra kära statliga myndigheter kan fortsätta ånga på i sin privata orgie av ekonomiskt svinn och oekonomiska företagsstrukturer kommer inte att uppstå förrän de folkvalda har tillräcklig ryggrad att stå för att drivmedelsbeskattningen inte längre har ett piss att göra med miljöskäl.

Och det lär ta tid.

Master and everyone

I helgen paketerades det vrålkåta djuret i Saaben och kosan styrdes mot Skellefteå för en tvådagars kurs i fågelhundsdressyr med Mattias Westerlund från Hundskolan Vision.

Jag är hellvittes nöjd.

Mattias har många år på Hundskolan i Sollefteå i bagaget och uppvisar ett synnerligen gediget kunnande i ämnet. Erfarenheterna från professionell hundträning har han fört över på fågelhundsdressyr och skapat ett synnerligen intressant koncept. Hans metoder skiljer sig således en del ifrån de vedertagna principerna bland fågelhundsfolket, men alltigenom till det bättre och helt i linje med vad jag arbetat efter. Ingenting lämnas åt slumpen, alla moment övas separat och i sådan takt att hunden lyckas hela tiden och det finns ett ständigt fokus på att inte bygga in onödig stress i momenten. Det var imponerande att se hur samtliga hundar efter helgens övningar förhöll sig lugna i uppflog och stannade spontant utan  de annars så obligatoriska illvrålen och rytanden från ägarens sida. Att sedan alla övningar under helgen genomfördes synnerligen genomtänkt och välplanerat med fingertoppskänsla för varje hund bidrog ytterligare till min djupa imponans. Jag anmälde mig på plats till fjällträningen i höst.

Bellas träning har annars hittills mest varit fokuserad på vardagslydnaden och att bygga in ett lugn i hunden, ty majoriteten av hennes liv består av vardag, inte jakt. När jag skaffade Torsten var jag mest fokuserad på att träna in användbara kunskaper, inkallning, fotgående osv. Stress fanns inte ens med i ekvationen. Det resulterade i en visserligen lydig jycke, men med ytterst liten förmåga att koppla av. Vid två års ålder pep han konstant och vankade av och an i väntan på aktivitet. Bland moderna köttbulledressörer hette det att hunden naturligtvis var understimulerad. Samma symtom kunde ses på mängder av arbetande bruksraser och de var ju avlade att arbeta. Aktivitet var således ledordet, ty hundar kan inte sitta still för länge. Ut och träna, motionera, träffa hundar. Aktivera, aktivera, aktivera.

Det fungerar skitbra, så länge man kan stimulera hunden i sådan omfattning att den somnar av utmattning. När den sedan vaknar är det ännu värre och karusellen fortsätter. Istället för bot har man endast lyckats snabba på det destruktiva förloppet.

När inte aktivering fungerar brukar problemet förr eller senare härledas till att hunden är nervsvag. Mycket kan sägas om Fettot, men nervsvag är nog det sista någon skulle påstå. Han ruskade av sig en direktträff av välriktad hästhov, med efterföljande luftfärd, som om det vore vatten redan vid sex månaders ålder. Han tycker att en älgko som anfaller i vilt raseri är höjden av lycka. Nerver var inte riktigt problemet.

Fettot fortsatte pipa, och i takt med pipandet mäktes tydlig den ökande oron. Stressen ökade för var dag som gick och det stod snabbt klart att han både skulle driva mig till vansinne samtidigt som han skulle stressa sig själv till ett komplett vrak på några år, med direktbiljett till avlivning som obeveklig följd. Det var inte acceptabelt.

Jag testade det mesta under 1,5 år. Välvilliga tips och egna teorier. Det tog ett bra tag men till slut knäckte jag gåtan och med rätt agerande från min sida förvandlades hunden från oroligt pipvrak till kolugnt pälsfetto inom loppet av en vecka. Då var han närmare tre år gammal. På tre år hade jag lyckats lösa vad som aldrig ens blivit ett problem om jag gjort rätt från början. Egna erfarenheter tenderar således att bli en aning dyrköpta, men resultatet är att jag nu har en energibomb till vorsteh som är totalt avslappnad och kolugn även om skolarbetet stundtals medger minimalt med tid till aktivering.

Men det var ETT misstag. Det finns några miljoner till som jag kan hinna med att göra också. Således är det bra skit om andra kan göra misstagen istället, och jag kan mjölka kunskaperna därav. Det sparar hellbervittes mycket tid. Så det blir nog fler kurser i framtiden.

Många fler.

Story and pictures

I skuggan av kvällstidningarnas rubriker om blodtörstiga bävrar som brutalt anfaller små oskyldiga fyraåringar beslöt jag och gode vän J oss för att göra en insats för att säkra mänsklighetens trygghet. Vi såg redan rubrikerna framför oss: “Övermänskligt modiga och extremt estetiskt tilltalande unga män riskerar livet för att frälsa världen från blodtörstiga gnagare!”. Vägen till evig berömmelse och världsomspännande idolstatus låg för våra fötter.

Sålunda lastade vi djur, vapen och annan behövlig utrustning i Turbo-Saaben och bytte lägenheter och asfalt mot öppna vidder, timmerstuga och öppen spis. Tillvaron blev på en gång märkbart behagligare.

Med rakspända ryggtavlor beslöt vi oss för att förbereda den stundande sammandrabbningen med en fredlig rekognoseringstur för att slippa överraskningar i sammandrabbningen med de blodtörstiga monstren. “Utan spaning, ingen aning” som min gamle gymnasielärare beskedligt brukade uttrycka det.

Vattendrag rekognoseras lämpligen med kanot, varför kanadensaren lastades på släp och kosan styrdes upp efter ån. Fasters välvillige man följde med för att köra bilen tillbaka och lämna den vid landstigningsplatsen, dryga milen längre ner. Väl framkomna kunde vi konstatera att rapporterna om högsta vattenståndet på 15 år inte saknade grund. Vattenhastigheten hade en lätt dragning åt det strömmande hållet.

Nu var inte bilden ovan den tänkta utgångspunkten för vår färd, den låg ett par, tre hundra meter längre ned, där vi antog att åns karaktär skulle vara något beskedligare. Det antagandet stämde endast delvis med verkligheten.

Vår chaufförs ansiktsuttryck återspeglade tämligen lättavläst att hjärnan arbetade för högtryck med frågan huruvida han kunde avstyra detta vansinne. Vi fann dock ett parti där det var en aning lugnare närmast stranden, vilket möjliggjorde att J, som inte direkt skröt om någon större kanotvana, fick några meter på sig att hitta balansen innan vattenhastigheten ökade.

Sen sparkade vi ut.

Det gick fort.

Fort så utav helvete.

Eventuella bävrar efter den inledande etappen kunde glatt ha signalerat med neonskyltar och blåsorkestrar utan att vi noterat dem. Med den fasta vetskapen om att paddla snabbare än vattnet är nyckeln för manövrering av kanoter paddlade J som en fulldopad öststatsolympier och såg direkt en aning mindre blek ut om nosen när ån lugnade ner sig en bit nedströms.

“Bara en fors kvar!” informerade jag uppmuntrande och fick nakna ögonvitor i retur.

Den andra forsen gick om möjligt ännu snabbare. J fick förnyade krafter i sitt paddlande när fören på kanoten stundtals doppades under vattenytan i de värsta partierna. Vi lyckades ändock passera relativt torrskodda och ån lugnade ner sig till mer behaglig hastighet. Några ondskefulla bävrar syntes dock inte till i det höga vattenståndet, och vi konstaterade bedrövat att någon mänsklighet knappast skulle frälsas ifrån ondo längs denna å. Den höga vattennivån hade däremot sett till att vissa stugägare fått oväntad hjälp med vårstädningen. Endast såpa behövde tillsättas.

Väl hemkomna tröstade vi oss med avslappnande maltdryck och upprättande av nya stridsplaner i lågornas flammande sken.

De nya stridsplanerna visade sig dessvärre lika misslyckade som den första och det stod snabbt klart att de blodtörstiga gnagarna i de andra vattendragen måste ha blivit förvarnade om vår ankomst och deras stundande ragnarök. Inte en gnagare kunde lokaliseras trots idoga försök och halvdagslånga vandringar efter vattendragen. Vår heroiska hjälteinsats bleknade betänkligt och upphöjandet till überidoler blev drastiskt senarelagt.

Nåväl, vi hann med många energigivande dagar ute i friska luften innan det blev dags för att bege sig tillbaka till staden och stundande arbetstimmar.

Djuret har börjat löpa också. Jag blev så stolt att jag var tvungen att fotografera första droppen på golvet. Tvåhundrafemtielva stycken droppar senare är jag inte lika exalterad. Bella är dock helnöjd. Hon skuttar runt, svullen som en babianröv, luktar som en gammal uttjänt räktrålare och tror till råga på allt att hon ska få ligga.(!) Det står klart bortom allt tvivel att oavsett art så är den kvinnliga varelsen en synnerligen skum konstruktion.

Sen har jag blivit äldre. Igår. Endast tre år kvar till ålderskris. Jippi.