For fucks sake

Umåkerspåret sög.

Ordentligt.

Förra veckans töväder plus en hel armé av skidskoleknattar hade mosat spåren fullständigt. Uppåt gick det väl hyfsat, men när man skulle susa ner för de brantaste backhelvetena övergick det sugiga spåret i det obefintliga spåret, och den upplevelsen blev aningen påfrestande för mina stackars kranskärl.

Upptäckte även ett skriande behov av bättre dämpning kring ändalykten..

Is gör ont.

Förbannat.

Yesterday to tomorrow

Det har varit en körig helg kan man lugnt konstatera.

I fredags lyckades jag på något underligt sätt gå skola till två på eftermiddagen, svänga förbi på stan på hemvägen och impulsköpa en skjorta på Jack o Jonas varpå expediten kastade på mig biljetter till hockeymatchen samma kväll. Jag har inte gått på hockey sedan fjortisstadiet, så jag korpade åt mig två stycken och ringde Bengan som inte var sen att nappa.

Vidare hem och rasta hundar, byta om och åka till Nydala för 1,5 mils skidåkning med M. Kom hem lagom för att hinna rasta hundar, byta om, äta och hinna till hockeyn.

Det stod omgående klart varför biljetterna var gratis, ty Björklöven spelade som sopor . Visserligen vann dom, men jag har varit mer begeistrad av att iaktta guldfiskar. Mitt intresse av att åskåda idrottsliga evenemang är väl tämligen sparsamt sedan tidigare, och det blev ingen uppsving nu heller..

Lördag infann jag mig 06.45 på jobbet och han precis hem därifrån på eftermiddagen för att hinna rasta mina numera lätt understimulerade husdjur, svida om till parningsdräkten och ansluta till årets Holabaloo, i form av M och L:s gemensamma födelsedagsfest.

Sjuka människor, det där…

Men skoj var det! De hade t o m fiskdamm!

Lyckan var total.

Söndag jobbade jag skinkorna av mig i vanlig ordning och kvällen avslutades med ett paket Carte D´or och Charlie and the Chocolate factory.

Lite småkul film..

Det är nog helt omöjligt att förbli likgiltig inför småvuxna sjungande pygméer i röd nylonsparkdräkt..

Nu är det ny vecka och i hurtighetens namn ska jag svida om till svett-stassen och hedra Umåkers skidspår med min gnistrande närvaro!

Can´t change me

Fransyskan klarade mönstringen!

Trots ”the besiktningsman-from-hell” stod hon stabilt och ståtligt i granskningen, och klarade sig undan med blotta förskräckelsen!
Nu ska skrothögen bara forslas iväg till vinterförvaring så slipper jag bry mig mer.

Rövhålet med parkeringsfeticher i grannhuset lär väl bli glad iallafall..

Det blev däremot en lång dag igår.

När jag summerade de kroppsliga ansträngningarna landade slutsumman på totalt 4,5 mil cykling, enbart för att transportera arslet, samt 1 mil skidåkning i gracil motionärsstil!
Inte undra på att kroppen skriker efter chokladkakor! Här kan sannerligen skönjas ett uppdämt behov!!

Till råga på allt åkte jag idag runt halva stan på jakt efter skateskidor. Inte klokt. Får nog räkna in ett ökat chokladbehov, alternativt svångrem och hängslen, i inköpskalkylen..

Mojo Pin

Det regnade så smått hela dagen idag, vilket lade ett tunt, snorhalt istäcke över gångvägarna. Själv gjorde jag en bejublad och oplanerad amatöruppsättning av ”Bambi på hal is” när jag med samlat mod och vita knogar greppandes kring styrstången, halkade hemåt på blanka gummidäck.

Det var så gracilt och sensuellt att inte ett öga var torrt.

Den påvisade fuktigheten kan förvisso berott på regnet, men ett sådant avslöjande skulle knappast gynna domarsiffrorna..

Nåväl, jag har idag tagit kommandot över min slitna lekamen och tvingat mig till självstudier. Mitt icke-officiella nyårslöfte blev att börja plugga mer på kurserna, eller plugga överhuvudtaget egentligen..

Hittills har jag misslyckats kapitalt då min kära fransyskas underhållsarbete tagit all min tid, men bättring är utlovad och idag gick startskottet! Några timmar till framför böckerna och jag kommer att kunna vältra mig i självgodhet i flera veckor..

Jag är så rejäl.

The Denver Grab

Vissa dagar duggar underverken täta!

Fransyskan var på gott humör idag och framvagnen renoverades snabbt och smidigt. Som bonus fick jag även en stor och prydande brännblåsa över höger handflata, men det får nog ses som ett överkomligt offer i sammanhanget..

Note-to-self: Rödlysande metall är fint att se på. Låt det stanna vid det.

Eftersom jag innerligt hatar bilmekande av själ och hjärta har den nyttjade tekniken bantats ner till ett väl fungerande minimum:

Mycket värme*, och ännu mera våld.

Når man icke resultat, ökar man enbart ingångsvärdena på ovannämnda faktorer. Synnerligen simpelt. Med en gassvets och en ordentlig slägghammare kan man uträtta mirakel!

* ”Värme” innebär i detta fall inte den typ av kärleksrelaterade och hjärtsmältande bjafs som beskrivs i Harlequin-böcker, utan snarare den mer järnsmältande gassvetsen som i detta fall ger betydligt mer användbara resultat.

The other end of the telescope

Jag var alldeles nyss ute med Torsten på hans nattliga pinkarrunda, då det plötsligt sveper in en påtaglig doft av schampoo när jag går mellan husen. Jag vet inte vad det är för märke, men plötsligt var jag tillbaka i årskurs 5 och mellanstadiedisco i Ursviken. Föremålet för min pre-pubertala förälskelse just då doftade precis lika dant.

Doftassociationer är rätt tufft ändå. Det sitter så djupt.

Man upplever allt på nytt. Spänningen, pirret i magen, hur man kämpade för att se tuff ut där man stod och mumsade sura band och drack Pepsi, lyckan när man dansade sista dansen med just henne, under sakta snurrande spegelbollar och neonsken.

Det blev aldrig nånting mellan oss, för övrigt. I den åldern var det spännande nog att bara vara kär.

Sen var jag rätt feg på den tiden. Förmodligen satt inte mina byxor särskilt snyggt heller..

Men de där små minnesbilderna är ganska härliga..

Fast jag förstår fortfarande inte varför DJ:n envisades med att spela ”Love Hurts” hela tiden? Den låten sög då, och den suger än idag.

Easy Way Out

Det var det där med bilreparationer igen..

Den planerade renoveringen av framvagnen på min franska skönhet sköts upp till måndag, då jag får tillgång till en fullutrustad verkstad istället för gör-det-själv hall.

Glad i hågen tänkte jag därför att dagen kunde användas till att fixa lite småpill i bilhelv..förlåt ”fransyskan” inför besiktningen. Tar bara några timmar, kaffepauser inräknade…

Inte då.

Såhär fem timmar senare har jag lyckats att:

• Med berått mod och risk för liv och lem kapat två kablar och skarvat ihop dessa igen med skarvhylsor. Tid för detta 4 min.
• Ätit en styck ”Bengans Super High-tech Special Extra Kaboomba-Hot dog”
• Kommit på idén ”Man kanske skulle fixa dörrlåset när jag ändå är igång?”.
• Demonterat dörrlåset meddelst svordom och konstaterat att nyckelhelvetet på något outgrundligt sätt fastnat i dörrlåset under tiden.
• Svurit i sammanlagt 38 minuter. Främst könsord och förbannelser.
• Åkallat demoner att hemsöka samtliga Peugeot-ingenjörer och fylla deras hem med bajs.
• Med hjälp av våld bantat dörrlåset både vikt- och volymmässigt med ca 85%. Det som nu återstår är endast kosmetika.
• Uttryckt ett tjut av glädje vid åsynen av bilnyckeln i nyfunnen frihet.
• Lappat ihop bilhelvetet under kombinerande av svordom och glädjeskutt. Väldigt exotiskt skådespel för utomstående betraktare.

Summa erhållna framsteg efter 5 timmar: Skyltbelysningen lyser.

Men…jag är inte bitter..

Disciples of the Lie

Hoppsan, jag upptäckte att jag blivit länkad till från sidan ”arbetslös i Sverige” såsom en ”blogg om arbetslöshet”..

Lite småironiskt. Jag är ju inte arbetslös, snarare en nagel i ögat på alla stackars arbetslösa då de kastar arbeten på mig utan att jag ber om det..

Hmm…eventuella hotbrev kan ni skicka till goran.persson@regeringen.se..

My Own Personal Jesus

Det är underligt.

Jag vet inte om det är studentlivets avsaknad av verkliga svårigheter eller allmän dekadens, men utvecklingen är skrämmande. Var tar karaktären vägen?
Jag pratar inte om Sverige, samhället eller något annat pretentiöst. Nej, det här är helt och hållet egoistiskt.

Jag tappar karaktär.

Ser man krasst på saken så finns det inga problem. Jag har endast 3-4 timmar studier om dagen. Mer fritid kan jag endast få som arbetslös. Ändå blir det inget gjort.

Banala saker som tidigare varit självklara blir plötsligt till problem.

Skrivbordets oreda växer. Att städa det tar bara några minuter, men man gör det inte. Det är så jobbigt.

Så problemet sprider sig.

Skrivbordets oreda smittar av sig till resten av rummet. Fortfarande krävs det mindre än en timmes insats för att ordningsställa allt, men man gör det inte. Har inte tid. Jag är ju bara ledig 20 timmar per dygn.

Så det hela fortsätter. Sprider sig.

Fort når det köket, förvandlar diskbänken till ett sopberg, hallen till ett slagfält och oredan blir total.

Illamåendet växer. Hemtrevnaden försvann när oredan gjorde sitt intåg.

Helt plötsligt är det inte bara skrivbordet som är stökigt. ALLT är stökigt, allt är jobbigt och man tycks inte finna någon energi att göra någonting överhuvudtaget.
Fortfarande krävs det bara 1,5-2 timmar för att ordna allt igen. Vad är problemet?

För fem år sedan var tillvaron en helt annan. I gröna uniformer fostrades vi att försvara fosterjorden. Värnplikt. Väldigt annorlunda från allt man tidigare gjort och kommer att göra.

Syftet och grundstommen i hela verksamheten skilde sig mot det vardagliga livet på framförallt en punkt. Döden.

Även om det ibland framstod som en lekstuga så fanns det en mening med allt vi gjorde. Konsekvenserna av min enskilda insats var i förlängningen död, i någon form. Min egen, min grupp, nationen eller motståndaren.

Den grundinsikten medförde ett helt annat förhålllningssätt till motgångar än den vardagliga. Säga vad man vill om militären, men de lägger liten vikt vid meningslösheter. De grundläggande direktiven löd: ”lös uppgiften” och ”tyck inte synd om er själva”. Oavsett.
Att lösa uppgiften var en självklarhet. Det spelade ingen roll HUR vi gjorde, bara uppgiften löstes. Det fanns inget annat alternativ helt enkelt.

Att tycka synd om sig själv var inte bara förbjudet. Det var en dödssynd. Ty det var vad det hela handlade om i slutändan.

Vi tränades att i små grupper ta oss obemärkt långt in bakom fiendens linjer, i svåra klimat bärandes all den utrustning vi behövde, slå ut vårt mål och återvända. Vid liv. Operationens genomförande var direkt avhängigt på varje soldats förmåga att sköta sina uppgifter. Föll en, föll oftast alla.

Det spelade ingen roll vilka påfrestningar vi genomgick. När övningen gått in på sitt tionde dygn, varav de senaste fem helt utan mat. När vi jagats av hundpatruller och helikoptrar. Tömt kroppens energidepåer och tappat lika många kilon som övningsdygn och fortfarande kämpade på för att tillryggalägga ytterligare 10 mil, trots att benen knappt längre bar med en packning motsvarande en ordinär flickvän och endast fått 3 timmars sömn totalt under de senaste 3 dygnen. Inte ens då tyckte man synd om sig själv.

Man gjorde det som krävdes, trots att man för länge sedan pressat sig själv bortom den gräns man själv trodde var fysiskt möjlig att nå.

När det enda som driver en framåt är vilja, så innebär självömkan att loppet är kört. Det stod klart för oss alla i den stunden.

Det är inget konstigt egentligen. Rätt logiskt om man tänker efter.

Det ologiska är, att trots sådana upplevelser och lärdomar så återfaller man i vardagen likfördärvat, och inser fem år senare att man tycker synd om sig själv över petitesser.

Petitesser som inte är något problem egentligen. Det enda problemet är att man ömkar sig själv, istället för att använda energin till att agera.

Vardagliga problem är sällan problem, om man bara stannar upp för en sekund, ser över alternativen och agerar. Att grubbla över självklarheter är bara bortkastad tid.

Tid, som man istället kan lägga på att äta muffins, ty tröstäta, det sa de inget om!
Djupa timmen är således över. Skulle någon ha invändningar i frågan så hoppa och skit, det här är en oseriös blogg och skall så förbli.

Major Hombre

Efter gårdagens psykotiska matteupplevelse bestämde jag mig för att det knappast var lönt att masa sig iväg idag. Det var ändå sista dagen, och karln har redan gått igenom det väsentliga. Jag tror inte mitt sköra psyke *host* står ut med fler abstrakta matematiktrippar..

Eller så ville jag bara sova…

Klockan ringde kvart över sju, så jag tänkte bara sova liiite längre.

”Liite längre” innebar i detta sammanhang exakt tre timmar och trettiosju minuter längre.

Nåja…en olycka händer så lätt..

Nu har jag i varje fall intagit min hemkunskapsfrukost bestående av ”en tallrik havregrynsgröt med mjölk, ett glas juice, en smörgås med ost och en smörgås med leverpastej”. Jag är så duktig ibland!
Svensk mönsterungdom! Jajjajojävlar också!

Eller ungdom och ungdom.. Onda tungor talar om att jag snart passerat lammis-stadiet..

Frågan är vad man blir då egentligen? Lamis?

Fan.