Jag såg Go kväll igår på SVT. Egentligen inte programmet i sig. Ingen person under 83 år klarar av att titta på något dylikt med behållning. Nej, jag syftade på Hundskolan. Det lilla programmet, i programmet, där vanligt folk får direkthjälp med deras problemhundar.
Tidigare var det Barbro Börjesson som agerade instruktör åt de förtvivlade hundägarna, men nu var hon tydligen utbytt mot hundkonsulten Eva Bodfäldt. Av vilken anledning kan man fråga sig, men pöbeln jublar i varje fall över hennes medverkan då hon tydligen nyttjar "De Rätta" metoderna, till skillnad från Börjesson samt pöbelns nya hatobjekt Jeppe Stridh i programmet Hundkoll.
Intressant tänkte jag då jag aldrig sett Bodfäldt i arbete, än mindre läst hennes böcker. Människan har dock väldigt gott rykte, åtminstone hos pöbeln.
Jag missade dessvärre inledningen, men av vad jag förstod så hade schäfern i programmet stora problem att sitta still och koppla av utan att springa efter allt som den fann intressant. Detta skulle således åtgärdas.
Hundägaren fick sätta hunden framför sig, hålla fast den varpå hundägaren kastade fram en godbit ett par meter framför hunden. Därefter hölls den vilt sprattlande hunden fast tills dess den insåg att den inte kom någon vart och satte sig med blicken fäst mot godbiten och kroppen på helspänn. Då gavs kommandot varsågod, varpå hunden fick springa och ta godbiten.
Proceduren upprepades igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen med det resultatet att vid programmets slut kände hunden först efter om den blev fasthållen innan den satt kvar i spänd förväntan med blicken fixerad vid godbiten.
I tidigare program lyckades man på samma tid få hundar att sluta med aggressiva utfall och andra prekära problem. I detta program lyckades man, med hjälp av ständigt bromsande händer, få en hund att inte omedelbart kasta sig mot godbiten.. Starkt jobbat!
Bodfäldt betraktade däremot det hela som synnerligen lyckat och målet att få hunden lugn och avslappnad var i princip nått. Det fattades bara lite ytterligare upprepning så skulle det sitta.. Hur hunden reagerade om ingen höll i den då godbiten kastades fick vi däremot inte se, ej heller hur den reagerade på någon starkare retning än en liten godbit ett par meter bort. Att den dessutom inte någon gång under programmet visade minsta tecken på just lugn och avslappning, utan endast spänd förväntan, kommenterades icke heller.
För några månader sedan deltog Jeppe Stridh i Jakt & fiske på TV4+. Problemet var detsamma. En labrador skulle läras att lugnt sitta kvar utan att jaga efter annat roligt.
Hunden sattes ett tiotal meter bort varpå Jeppe, efter att ha instruerat hundägaren, kastade sin keps så att den passerade hunden på 5-7 m håll. Hunden kastade sig efter kepsen varpå ägaren ropade "NEJ!" och hunden avbröt omedelbart, berömdes och sattes sedan på ursprungsplatsen.
Nytt försök. Kepsen kastades nu rakt mot hunden och passerade över hundens huvud utan att den rörde en fena. Den satt istället lugnt kvar och inväntade husses kommando.
Nu tänker ju den logiske hundägaren direkt att Jeppes metod gav ett betydligt bättre resultat. Hunden greppade direkt vad som var rätt och fel och retningarna kunde stegras snabbt. Dessutom på en bråkdel av tiden det tog för att få schäfern att "endast" tokstirra på en godbit i spänd förväntan, efter att varje gång prövat om ägarens händer återigen hindrade den från att nå fram.
Men logiken är tyvärr inte så enkel. Anledningen till Eva Bodfäldts taktik var att slippa säga just "Nej" till hunden eftersom detta kan vara skadligt för jycken. Om det sen tar tio gånger längre tid att uppnå samma resultat spelar mindre roll. Användandet av ordet "nej" kan tydligen ge hunden svårreparerbara psykiska skador för livet. Och hur skulle det se ut om alla våra hundar smög omkring med panikartad blick och svansen mellan benen?
Jag drog mig till minnes när min då 6 månader gamla jämthund Torsten, i ett obevakad ögonblick plötsligt ansåg att hästarna på gården där jag jobbade utgjorde förträffliga lekkamrater. Hästarna delade dock inte Torstens högljudda förtjusning och skickade honom med en välriktad spark iväg på en 5 meters luftfärd för att ytterligare cementera deras ståndpunkt. Torsten tumlade runt ordentligt när den avtagande hastigheten i kombination med graviditeten gav honom markkontakten åter. Själv fumlade jag efter veterinärens nummer på mobilen samtidigt som jag fruktade att mitt fina älghundsämne numera tillhörde historien.
Men TotteBotte stapplade bara upp på alla fyra tassarna, ruskade på sig och gav sig på hästarna igen med förnyad kraft och intensitet! Jag kallade snabbt tillbaka hunden och klämde omsorgsfullt igenom hela han lilla kropp på jakt efter trasiga revben och andra blessyrer.
Till min glada lycka var hunden helt oskadd och till synes oberörd över den omilda behandlingen, och än idag tackar jag min lyckliga stjärna att hästen inte sade "Nej" istället, ty då hade Torsten knappast klarat sig med psyket i behåll..
