På något sätt måste någon av mina nävar fastnat i någon obskyr guds rövhål på ett synnerligen smärtsamt sätt. Inte nog med att bildskärmen numera skiner i rosa ton, bilhelvetet stendog idag mitt på Kyrkbron utan minsta vilja att starta igen. Fick bogsera bort skiten med en Hyundai.
Jomenvisst. Ös på bara. Tänd eld på huset och smitta mig med Ebola. Hit me. Jag älskar motgångar. The more the merrier.
Förbannat.
Min skärm har blivit rosa.
Igår morse gjorde jag ett sånt där muppigt test om vilket kön min hjärna har. Inte för att jag egentligen VILLE ha svaret. OM min hjärna mot förmodan har ett eller flera kön så är det ju ett grymt feluttnyttjande av tillgängligt utrymme. Jag ser hellre att mitt kranie fylls av hjärnceller än genitalier. Meeen, who am I to decide..?
Anyhoo, testhelvetet gav resultatet att min hjärna var 53% man och resten kvinna. Jag är sålunda helt övertygad att det var dessa 47 kvinnliga procent som gjorde det stört omöjligt att publicera resultatet i bloggen. Jag försökte 4 sekunder, sen gav jag upp och började tröstäta.
Nåja, det må då vara. Problemet är att min bildskärm numera är rosa.
Oerhört manligt.
FYRTIOSJU JÄVLA PROCENT! Det är inte ens hälften! Det finns INGEN anledning att min bildskärm ska behöva vara rosa bara för att min hjärna inte råkar vara 100% snopp!
Jag har ryckt och slitit i kablage och allt som kan tänkas utgöra ett problem, men utan resultat. Bildhelvetet är fortfarande rosa.
Nu ger jag upp.
Finns det något att äta månntro?
”jo visst kan jag ställa upp och jobba 06.45 på min lediga måndag! No-söö-rii, inga problem!”
Fan.
Apropå det där med tiden. Två var nog i klenaste laget. Jag köper gärna en hel lastpall…
Garagebyggnationerna har fortskridit enligt plan. På onsdag han jag även ut och plocka en halv hink hjortron med HolgerPolger som moraliskt stöd och tillika tuvförorenare. Hur en sådan förhållandevis liten hund kan pinka så mycket är för mig en gåta. Han fick snällt och raskt inta liggande position för att inte kontaminera mina värdefulla hjortrontuvor.
Torsdagen gick i den smygande ålderskrisens ljuva tecken. Kalufsen kapades och ett årskort på gymet löstes snabbt och smärtfritt.
Smärtfritt var däremot inte rätt ord att beskriva fredagsmorgonen då det stod tämligen klart att jag förmodligen inlett min gymvistelse aningen för hårt i förhållande till aktuellt fysiskt status. Det gick problemfritt att dosera schampoo i handflatan, men när skiten skulle appliceras i ett stycke nyfriserad kalufs tillstötte bekymmer.
Handen gick helt enkelt inte att höja till samma nivå som kalufsen. Det blev till att svinga och lobba upp schampot och massera in det meddelst skakande huvudrörelser. Sensualiteten i utförandet kan med fog diskuteras.
Även fransyskans elfel har angripits med vilja och frenesi. Tyvärr ersattes både ”vilja” och ”frenesi” tämligen omgående av ”uppgivenhet” och ”vrede”. Fransmän ska hålla sig till rödvins- och baguettframställning. Inte bilar. Dumjävlar.
Jo just ja! Sen har jag ju även arbetat skinkorna av mig på macken varje dag. Samma skinkor som samma mack nu sponsrar mig för att återfå via kraftigt rabatterat gymkort.
Jo.
Det är lite ironiskt.
Förhållandet till tid kan variera betänkligt mellan far och son. Mina senaste dagar av hektiska göromål startade med att pappsen ringde 08.02 på torsdagmorgonen. Då hade sonen, dvs jag, sovit 4 timmar.
Pappsen tyckte tiden var perfekt för att sonen skulle kvittera ut ett hyrsläp och hjälpa sin gamle far att lasta leca-block på Byggmax. Sonen tyckte att pappsen gott kunde tjå sig en timme till.
Pappsen undrade om sonens grötiga röst berodde på att sonen höll på att bli sjuk. Sonen mumlade något osammanhängande om blott fyra timmars sömn. ”Hoppsan!”, sa Pappsen och lät en aning för förnöjsam.
Nåväl, en timme senare träffades far och son på bensinmacken. Sonen med en ost & bacon-korv i gapet. Fadern retsamt morgonpigg. Släpvagnen kopplades, Leca-block lastades och fadern begav sig de 10 milen mot Örträsk.
Själv återvände jag till macken för att via hitta.se söka rätt på en bortsprungen kund som kvällen innan överlämnat ett felmärkt paket för returnering. ”Det behöver du inte göra, du är ledig och det var inte ditt fel”, sades det bland kollegorna. Jag mumlade något om ”ansvar” och började leta. Kunden lokaliserades raskt. Problemet fick sin lösning varpå rumpan fraktades hemåt, bilen packades och även min kosa styrdes mot Örträsk.
Väl där hann jag under en och en halv dag förutom planlöst kringvandrande även:
Därefter två dagars helgarbete med start klockan 8 på morgonen, bortbjuden på middag hos N med efterföljande utgång och pilsner på Skytten-båten, och ytterligare middag ikväll hos B med gapskrattande recitationer av västerbottniska fiktiva absurditeter, nedskrivna och publicerade under synonym.
Nu sitter jag och väntar tålmodigt på att tvätten ska bli klar så att det finns något torrt och väldoftande inför morgondagens arbetspass. Sen bär det av till Örträsk i två dagar till och vidare garagebyggnation.
Säljer de mer tid på Ica?
Isåfall tar jag två.
Pajen har utmanat mig. Privatlivsduell. Vad nu detta ska ha för sexuell betydelse, meeeen va fan.. Here goes..!
5 saker jag har i min frys, sett i ett funktionellt perspektiv:
5 saker jag har i min garderob:
5 saker jag har i min bil:
5 saker jag har i min…HANDVÄSKA??? 
Nämenvafan?! Så unisex blir jag aldrig! Jag tror bestämt jag modifierar den till ”5 underliga saker man kan hitta när man städar mitt skrivbord” istället:
Fem personer att skicka vidare till? Tja, Vonsan brukar vara lättroad om nätterna. Du kan få skriva de resterande fyra också. 
02.43
Jo.
Jag ska gå i säng snart.
Jag lovar.
Nyhetsprioritering är ett intressant ämne.
Idag kunde man på Aftonbladets pappersupplaga beskåda deras Pulitzerdoftande förstasidesnyhet:
Rumpor.
Tydligen har Lindex orsakat skandal genom att visa rumpor som inte motsvarade den bittra syn som mötte aftonbladets reportrar varje morgon när de såg sig i spegeln.
Stor skandal. Stora rubriker.
För att ytterligare bevisa hur fel Lindex hade visade man upp tre sunkiga cellulithäckar med mer eller mindre (läs: mkt mindre) välsittande versioner av Lindex utannonserade plagg. Ty så såg minsann rumpor ut i verkligheten. Jajjajojävlar också!
Ingen med sitt förnuft i behåll kan väl i dagsläget mena att reklambilder inte retuscheras ordentligt, men du kan ändock skicka ut en blind man med bakbundna händer på stan och han kan inom några minuter hitta en kvinnostjärt som med råge utklassar aftonbladets ”verklighetsrumpa”.
Om aftonbladets bittra reporterskara skulle ha tillbringat samma tid som de grämt sig över sina egna allt hängigare arslen, i någon form av fysisk aktivitet istället, så skulle dom upptäcka synnerligen kvickt att arslets form i högsta grad är en spegelbild av det liv man lever.
Frågan är om det verkligen är Lindex fel att folk inte rör sig tillräckligt för att passa i deras kläder? Och är det verkligen så fel att använda sig av välformade stjärtar i sina reklambilder, även om de retuscherats en hel del? Är det Lindex fel att deras underkläder inte klär ett 45-årigt kontorsarsle lika bra som ett 20-årigt? Ska idealen anpassas efter svenska folkets tilltagande dekadens?
När jag sedan under hemfärden passerar en 15-årig flicka med en kroppshydda som Jabba the Hut, och som till råga på eländet utrustats med en eu-moppe av sina föräldrar, vilket i juridisk mening borde klassas som barnmisshandel, då börjar man onekligen fundera.
Det är lätt att kasta glåpord över osunda skönhetsideal bland anorektiska modeller, men fan vet om det är så jävla mycket sundare att propagera för att ett slappt cellulitarsle och valkar kring midjan skulle vara modellen?
Så blev det.
Middag hos N. Pilsner nere vid kajen och ett glas rött på Invito.
Kvällens mest patetiska raggningsförsök utfördes av två damer på Invito. Med 20 år för mycket på nacken och minst 20 kg för mycket kring midjan skulle man möjligen kunna se deras agerande såsom ”modigt”. Men efter en dryg timmes fruktlösa återkommande försök trillar det hela snabbt in i den ”men för i helvete skaffa er nån jävla självinsikt det här är bara pinsamt”-fållan.
Ja herrejävlar. Det är inte lätt att vara så ogudaktigt attraktiv. Jag måste nog tröstäta ett Ballerinakex.
Velig dag må jag säga.
Tummen fastnade nog.
Bildligt talat alltså.
Tur det finns vänner. N bjuder på middag. Ska bara hoppa i duschen och tvätta bort sommarvärmen så man är respektabel nog för en svalkande efterrättspilsner på krogen sen.
Jo, så blir det.
 | Нинель Артемовна på Until we fall |
 | Karlsson på Destruction Overdrive |
 | sanna på Beginning/End |
 | Nini på Beginning/End |
 | Ika på Beginning/End |
