Expeditionsrapport

Jäkkvik 2006. Ripmordet.

Den gigantiska ripslakten som skulle återberättas i generationer.

Den började i fredags.

Vi anlände till Jäkkvik med muntra miner ackompanjerat av Peggans dova muller. Urlastningen gick som en dans. Ryggsäckar finjusterades och vi påbörjade vandringen uppåt. Mot fjället. Pieljekaise.

Nicke antydde tämligen omgående att marschhastigheten borde justeras en aning nedåt. Han hade tagit det säkra före det osäkra och iklätt sig en helly-hansen för att stävja eventuell kylslagenhet på väg upp.

Efter 15 minuters traskande utan föreslagen temposänkning omprövade han resolut sin tidigare teori och den tjocka helly hansen-tröjan förpassades snabbt till ryggsäcken.

Holger Polger var däremot överlycklig. Glädjen var omisskänlig. Han såg enbart möjligheter. Inte nödvändigtvis i form av ripor, ty storleken på detta opinkade revir han nu beskådade översteg hans vildaste drömmar. Med hängivenhet och glödande passion skred han raskt till verket och såg till att ingen tuva lämnades torr på väg upp.

 

Väl uppe på fjället stuvades ryggsäckarn raskt undan på en lämplig tältplats och jakten kunde börja!

Ripmordet.

Den gigantiska slakten.

Efter flera timmars kryssande med en ivrigt pinkande Holger som följeslagare hade vi inte sett så mycket som en fjäder. HolgerPolger var alltför upptagen med att pinka och huka bakom var tuva att han helt glömde bort att det var hans huvuduppgift att finna fågelhelvetena. De förväntade uppflogen lyste med sin frånvaro och HolgerPolgers jaktduglighet och fågelhantering framstod allt mer…krystad.

Allteftersom dagen gick började även Holgers finkänslighet att märkas alltför tydligt. Logiken kan minsann diskuteras, men hundkräket vägrade äta och att dricka vatten direkt ur en fjällbäck var för komplicerat för hans redan överansträngda hjärncell. Husse blev helt sonika tvungen att ta till flaskan. I alternativ mening, naturligtvis.

 

Istället för flaxande ripor fick vi nöja oss med vackert väder och gastronomiska måltider. Det kanske var lite överpretentiöst, men vi hade bestämt oss tidigt för att inte lida i onödan. Å andra sidan kan jag inte påminna mig att jag tidigare haft både färsk basilika, rucola och nyriven parmesan på min trangialagade pasta. Lidandet var avlägset och kaffe och kak-pauserna blev fler och fler..

 

Fram emot eftermiddagen började krafterna tryta. Holgers blåsa ekade tomt och tillsammans med halva expeditionsteamet initierades improviserad återhämtning.

 

 

 

Efter att vi på den andra dagen kunnat konstatera att ett annat gäng jägare uppenbarligen sköt flera ripor på den del av fjället vi tidigare jagat började allt mindre förtroende yttras inför Holgers jaktliga kompetens. Till sist fann vi en ensam kull och blev på så vi inte utan byte, om än Holgers praktiska del i avlivandet kraftigt kan diskuteras. För estetikens skull fick han dock äran att utmattad posera inför kameran.

 

 

 

Ja, det var meningen att jag skulle fortsätta ännu längre men det är hög tid att hoppa i lopplådan för nattens skönhetssömn. Ni får gissa er till fortsättningen istället. Närmaste gissningen vinner en vorsteh..

Baby Götterdämerung

Unge TorstenBorsten har fått lift av pappsen tillbaka till Örträsk för en avkopplande weekend. HolgerPolger har tagit tillfället i akt och brett ut sig i hundsängen med pungen i vädret i en tämligen ogenerad benställning.

Underligt djur det där, men det är bäst han vilar. Imorgon blir det avfärd 04.00 i expressfart mot norrbottens fjällvärld.

Fågelpremiär 2006. HolgerPolger ska få bekänna färg.

Hela världen håller andan.

Bokstavligt talat. Hundjäveln fiser fortfarande Cyklon B.

Jag måste ha syre.

Chokladbockar, björnmöten och borttappade cojones

Sommaren börjar lida mot höst och det genetiska samlarbeteendet ökar sin makt över min lekamen. Efter att bären var bärgade blev det dags att göra en mindre attack mot det lokala rådjursbeståndet i syfte att fylla frysen med annat än vegetabilier.

Då rådjuren i dessa trakter inte är riktigt lika talrika som i södra Sverige har tidigare års försök resulterat i besvikelse och tomma händer. I huvudsak har det varit min gamle far som har stått för försöken då sonens tid inte räckt till för att själv deltaga. Nu var dock tiderna annorlunda och i mitt eget huvud hade jag bestämt att det nu var dags för att förändra statistiken.

Utöver rådjurens mindre numerär skiljer de sig även på en annan punkt gentemot sina sydligare fränder: De är otroligt varska och går sällan eller aldrig ut på öppna ytor. Under min första rådjursjakt några mil utanför Göteborg blev vi instruerade att ”smyga tyst som fan” av den lokale jaktvärden, varpå han tog täten och stegade iväg genom skogen bara snäppet tystare än ett pendeltåg. Vi var naturligtvis lite konfunderade eftersom ”smyga tyst som fan” med norrländska mått innebär just att smyga tyst som fan. Nåväl, vi sköt rådjur ändå och långsamt gick det upp för oss att djurens varskhet skiljer sig betydligt över landet. En dylik ansmygning i dessa trakter hade ofelbart resulterat i misslyckande.

Av den anledningen iklädde jag mig raskt kamouflagestassen och började leta efter ett nät att skyla ansiktet med. En lysande vit nuna är lika effektivt på rådjursjakt som att medföra hela Adolf-Fredriks gosskör, sjungandes ”Vi gå över daggstänkta berg” i kastratkanon. Jaktresultatet blir oftast detsamma.

Inget nät stod dock att finna och i enlighet med Kajsa Wargs principer så fick en blandning av kakao och vatten tjänstgöra som kamouflagefärg. Efter det såg jag mest ut som något som ger små vapenkåta förortspojkar ögonblicklig ståfräs framför deras counterstrike-skärmar. Doften var däremot en aning annorlunda.

”Vad är det som luktar?” undrade faderskapet när vi tog plats i hans gamla Saab.

”Kakao. Skyler nunan” svarade jag.

Faderskapet såg med ens osedvanligt munter ut och konstaterade med raljerande stämma att jag kanske skulle komma i tidningen för min nydanande jaktmetod. Förutsatt att bocken fann chokladdoften så angenäm att det var värt ett närmare besök.

I och för sig så var reaktionen sund. Man ser inte så klyftig ut med nyllet insmort i choklad. Det är bara att konstatera. Dessvärre verkar faderns ironiska uttalande ha retat Fazer-guden ty händelseutvecklingen blev därefter inte vad han riktigt tänkt sig.

Vi följdes ut till den kulle där pappsen skulle sitta, varpå jag fortsatte smygandes som en panter mot mitt eget torn. Pappsen upptäckte snabbt vid ankomsten till passet att slutstycket till vapnet saknades. Tydligen hade någon (läs: hans enfödde son) avlägsnat nämnda slutstycke efter ett tidigare skjutbanebesök för att det inte skulle rosta. Enbart i omtänksamt syfte, givetvis.

Då slutstycket är ytterst vitalt för att kunna avfyra vapnet fick pappsen snällt bege sig hemåt för att hämta det åter. På väg hemåt körde Saaben över ett hål i vägen och det bakre stötdämparfästet kastade in handduken varpå färden fick fortsätta i betydligt långsammare men högljuddare tempo.

Under tiden hade jag, smygandes med den norrländska betydelsen av ”tyst som fan”, tagit mig fram till tornet och till min stora förvåning upptäckt att bocken låg och idisslade sextio meter framför mig. Att det var möjligt att smyga så nära hade jag aldrig anat, men man ska inte underskatta betydelsen av ”tyst som fan” kombinerat med choklad. Dessvärre syntes bara huvudet och jag var alldeles för nära för att våga röra mig ytterligare. Det var något av ett dödläge. Det fanns inget annat att göra än att vänta. Tids nog reser den sig, tänkte jag.

Faderskapet lyckades manövrera den havererade Saaben både hem och tillbaka ut i skogen. Med slutstycket i högsta hugg smög han tillbaka till sitt pass och satte sig ner, lagom för att höra knallen som förkunnade att bockens öde redan var beseglat och jakten var över. Efter 35 minuters väntan, stående blickstilla med bössan redo hade bocken slutligen bjudit mig på ett skottläge.

Så lär av detta, gott folk! Underskatta icke makten hos en uppretad chokladgud. Seså, ta nu en chokladbit till, syndare där..

Dagen därpå fortsatte inventeringen av faderskapets skogsbestånd. Med HolgerPolger i svansviftande släptåg begav jag mig ut i mossan. Uppe på Vinberget gjorde jag ett avbrott i mätandet och styrde stegen mot en intressant grantätning där det möjligen kunde finnas någon tjäder för Holger att öva sina fågelhundsfärdigheter på.

HolgerPolger var inte lika förtjust i idén. Med vinden i näsan slöt han upp tätt mot mitt ben och vek sedan snabbt in framför mig och började stortjuta av aldrig tidigare skådat slag. Jag stannande upp och tittade oförstående på den högljudde jycken och funderade om han kunde ha skadat sig.

Men HolgerPolger hade inte ont. HolgerPolger var livrädd.

Tjutandet övergick till ett desperat ylande och jag började inse att den doft som fick Holgers kontinentala fågelhunds-cojones att svikta så betänkligt inte kunde vara annat än en björn som tryckte inne i tätningen.

Närgångna björninspektioner utan tillbörlig beväpning hör till de mera självsanerande sysselsättningarna man kan ta sig för, och Holger såg märkbart lättad ut när jag styrde stegen bort från tätningen och fortsatte skogsinventeringen ett par hundra meter österut för att ge nallen gott om plats att smyga undan.

Jag återvände dit dagen efter för att se efter om hundrackarn bara hallucinerat, men spåren efter nallens födosök talade sitt tydliga språk. Holgers björnfrossa var befogad.

Nåja, jag får väl anmäla jycken till en lämplig hundpsykolog för terapisamtal så att Holger så småningom kan övervinna sina fobier. Med mycket tid och många köttbullar ska det nog gå..

And now: A listjävel!

I brist på annat kör vi en urvattnad ”lär känna Simon”-listjävel, ärligt stulen av Sugarpie.

One book that changed your life:

Jag hittar guldkorn i det mesta så urvattnade drygsvar nummer ett blir: Allt jag läst med någon mening eller hållbart budskap.

One book you´ve read more than once:

Hmm..jag läser sällan böcker två gånger. Bortsett från träna hund-böcker och annat instruktivt. Senaste skönlitterära verk måste varit den oerhört komiske Arto Paasilinnas ”De hängda rävarnas skog” under en småfjantig speedreading-timme på universitetet. Simons score: 800 ord/minut.

One book you´d want on a desert island:

”Managerial economics” av Mansfield……nä….vänta nu…överlevnadshandboken kanske? Eller Kajsa Wargs kokbok..

One book that made you laugh:

Senaste är tveklöst ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” av Nikanor Teratologen. Så extremt politiskt inkorrekt, brutal, perverterad och sjuk. Love it.

One book that made you cry:

Wtf? Jag är ju hane, för satiken! Vi har avlats i generationer på igentäppta tårkanaler och machoattityd. Gråta? Av en bokjävel? Skärpning! Jävla oprahfasoner…

One book you wish you´d written:

Bibeln, och bitit mig fast i upphovsrättsskyddet med tillhörande royalties som en grävling i en barnfot.

One book you wish had never been written:

Njae, det mesta har väl en poäng, om inte annat som avskräckande exempel. Fast frånvaron av Peter Singers böcker skulle kanske besparat världen en hel hög med idioter…

One book you´re currently reading:

Hmm…ärligare rubrik skulle nog vara ”Böcker jag glömt att avsluta”. Få se nu, Jerome K Jeromes ”Tre män i en båt” ligger kvar på något nattduksbord. Norman Mailers ”the naked and the dead” och Hemingways ”the snows of Kilimanjaro” likaså. Fick ett klassiker-il för ett tag sedan, måste nog avsluta det också.

One book you´ve been meaning to read:

G W Perssons ”Linda – som i Lindamordet”. För att karln kan slakta svenskt polisväsende som ingen annan.

Now tag to five people:

Fem? Äh, alla lättroade som läst mer än skolans obligat.

But seriously, your stupid.

Det är dags att packa Peggan och blåsa till Skellefteå.

Notera logiken:

Försäljningsstädad bil –> Lasta in två håriga monster–> Kör 13 mil.

Dagens 10 000-kronors fråga lyder:

Kommer bilhelvetet vid framkomsten att

A: Lukta hallonbåtar och sommaräng och vara som hämtad ur en reklam för Via Sensitive.

ELLER

B: Se ut som skit, lukta skit och registreras som det största smittohotet mot folkhälsan sedan Ebolaviruset.

Hmmm…gränsen är hårfin..

The memory remains

Nåja, Fransyskan lät sig repareras meddelst våld. Några snabba rapp med skiftnyckeln fick generatorkolen att inta önskad position igen, en batteriladdning senare och Peggan brummade återigen igång! Min rektalplacerade knytnäve verkar tydligen ha bytt vistelseort. Även min FI-skärm trotsade Avschyrmans vilja och återgick till fullfärgat status i går kväll. Glädjen är total.

Fransyskan har sedermera genomgått en totalstädning av skräp och hundhår för att utbjudas till försäljning. Det smärtar mig att erkänna, men jag är på väg att köpa en kombi..

Inför vårt stundande avsked tog vi därför en cruisingtur genom den soliga staden, Peggan och jag.

Det var finstämt. Mycket finstämt.

Dessvärre kom inte fransyskan med i sin helhet på våra vackra minnesbilder, men eftersom jag själv är så goddamnit goodlooking så tyckte jag att det räckte med bara mig.

Jag och Peggan på Teg:

 

 

Jag och Peggan på Röbäcksslätten:

 

 

Jag och Peggan vid trafikljusen:

 

 

 

Ja, ni fattar nivån…