Unexplainable error

Tenta imorgon.

Jag laddar med feberfrossa och huvdvärk.

Jepp. Jag är taktisk som få.

My precious

Det bidde ett akutbesök på Coop Forum framåt kvällskvisten. Ett lika plötsligt som obändligt sug efter grön ärtsoppa med kokta ägg och gräddfil lämnade inget ytterligare alternativ.  Jag var helt enkelt tvungen.

Av någon outgrundlig anledning har jag lyckats ta mig 25 år genom livet utan att införskaffa en stavmixer. Och utan stavmixer blir det ingen riktig soppa. Sagt och gjort. Meddelst nytvättad Peugeot styrdes färden mot Coop där en styck Braun stavmixer inhandlandes raskt och effektivt till det facila priset av 199 pix varpå återresan företogs i likaledes raskt tempo.

Grön ärtsoppa minns jag bara från barndomen och det minnet begränsades till tillbehören (ägg och gräddfil) samt det faktum att soppan bestod till någon del av mixade gröna ärtor. Så jag kastade i sann improviserad Mat-Tina anda i en bit purjolök och buljong med ärtorna, saltade och pepprade och fann att resultatet kom rätt nära mina barndomsminnen. Efter intensivt puréande av blandningen förstås. Barnsligt enkelt.

Synnerligen effektiv liten manick, det där. Jag puréade så det dånade i hela köket. Var på vippen att puréa Torstens nos i rent vredesmod efter att jycken övat kast med stenhårt hundben tvärs genom rummet och fått in en klockren knäskålsträff på mindre tacksam husse, men sansade mig i sista stund.  Vill ju inte slöa ner mixern i onödan.

Jo, jag skojar. Lägg ner telefonen.

Nåväl, mätt och belåten återstår nu bara att läsa på onsdagens väntande 5p tenta och försöka utvinna några väsentligheter ur det minst sagt patetiska föreläsningsmaterialet på kurshemsidan. Alltid glädjande med lärare som i brist på insikt och eget kunnande höftar till med egna gissningar och förmedlar dem som sanna, lägger fram långsiktiga ekonomiska kalkyler utan att behärska diskonteringens relativt enkla princip och dessutom nyttjar godtyckliga prisuppgifter ur fantasin eller någon tio år gammal och hopplöst verklighetsfrämmande prislista.

Jepp, jag kommer att ha stooor nytta av den här kursen. Jajjajojävlarockså.

Finding my happy place

Jo, just ja. Jag har ju glömt att berätta en sak.

Jag har fixat en lägenhet!

Minsann.

Efter internetincidenten och det efterföljande samtalet med hyresvärden om de ynka 30 kronorna i månaden som krävs för att slippa skiten, och samme hyresvärds uppenbara ointresse för våra önskningar, så kom tanken.

Och har man väl tänkt tanken, då är bollen redan i rullning. Plötsligt är det så uppenbart.

Jag behöver en lägenhet.

För ett och ett halvt år sedan fick jag nog. Sparkade ut min blonda modell-flickvän, sa upp lägenheten och flyttade. Det där med kollektiv var väl inget jag suktade efter direkt. Flyttade in mest för att ha något tillfälligt tills dess jag hittade något bättre. Men jag började trivas mer och mer. Den tredje kollektivmedlemmen drog  ganska snart söderut för att arbeta och fortsatte förunderligt nog att betala sitt oanvända rum i ett års tid, vilket innebar att ”kollektivet” enbart bestod av mig och Jenny.

Det fungerade rätt smärtfritt. Hon är lätt att bo med, trots att hon är djurrättsaktivist och jag passionerad jägare. Den horoskopintresserade kanske skulle härleda det till det faktum att hon är jungfru och jag är oxe. Relationspsykologer skulle säkert förklara det annorlunda. Hursomhelst, det har gått betydligt lättare än jag trodde och jag har fått den tid jag behövde för att ställa mitt liv tillrätta, städa ur gamla relationer och hitta igen mig själv i bråten.

Så efter lite intensivt sökande hittade jag en etta på 43 kvadrat inom ett par minuters promenad från universitetet, med gott om skogsklädda promenadstråk för Torsten att besudla. Och ett riktigt kök, med en riktig ugn och fyra riktiga plattor så jag kan laga mat utan att behöva vänta en halvtimme på att få en halvliter vatten att koka. Går allt enligt planen så flyttar jag in i början av december.

Det börjar kännas riktigt bra.

Just say maybe

Igår ringde chefen. ”Kan du jobba ikväll 15.30-00.30?”

”Jajjemen!”, svarade jag rappt eftersom jag är en sniken jävel. Åkte hem från universitetet, promenerade Torsten, bytte om och åkte iväg och gjorde mina timmar. Upp i ottan. Sladdade iväg till skolan. Var millimetrar ifrån att bli prejad av vägen av en busschaufför med liten penis och stort hävdelsebehov. Klarade mig meddelst svordom och panikreaktion.

Vid lunch ringde chefen igen. ”Kan du jobba ikväll?”

”Jovars”  <– Sniken jävel.

”Och imorgon kväll?”<–lismande jävel

”Ehm..njaooalltsåskolastudierheltidföreläsningartentanästaveckamenvisstvarförinte?” <- Riktigt sniken jävel.

”Och på Torsdag kväll också?” <– Riktigt lismande jävel.

”….” <– Funderar på nytt möblemang till nya lägenheten.

”Finemang, då skriver jag upp dig!” *klick*

Jepp. Så blev det. Veckans läsartävling lyder: ”Gissa datum för Simons magsårskollaps?” 

Vinnaren får en rullgrillkorv.

Little black cloud

Puh! Jobbat hela dagen. Peggan tog tillfället i akt och drog med Nicke ner till Ö-vik över dagen för att hämta ett instrument. Dryga milen innan Ö-vik tog Peggans spolarvätska plötsligt slut vilket försvårade navigeringen betydligt. Nicke blev dock erbjuden vätska av instrumentkillen som helt oförhappandes råkade ha 15 liter spolarvätska i sitt garage.

Nicke tackade ödmjukast som den väluppfostrade man han är och fyllde glatt på i spolarvätske tanken.

Anade en underlig doft.

Persika.

”Äh, det kan väl vara trevligt att slippa spritdoften!” Tänkte Nicke.

Nu luktar Peggan som en hel fjortisarmé.

Förbannat.

Dysfunctional, for the man in you!

Jag hurtade iväg på gymet som hastigast innan det var dags för intag av gratismiddag i välstrukna kläder.

Det är lite knepigt det där med benträning. Problemet är inte träningen i sig, utan det lilla obetydliga faktumet att man måste ju kunna ta sig hem igen.

Med benen.

Som man precis tränat slut på.

Klyftigt.

Det är utan tvekan en aning problematiskt att utstråla sex appeal när man stapplar iväg på vingliga extremiteter med en benställning likvärdig ett fyllo som nyss skitit byxorna fulla och inte är riktigt tillfreds med situationen.  Än mindre trampa ner kopplingen vid rödljusen.

Man kanske skulle skaffa en permobil ändå?

And you will know me by the trail of p-böter

Jorå.

Securitas var snabba i år med sina julklappar.

500 spänn i p-böter till morgonkaffet. 850 totalt denna månad.

Seså alla barn, tacka nu Farbror Väktaren så mycket för presenten!

”TACK FARBROR VÄKTAREN!”

Cocaine Blues

Min djupt saknade vän M ringde igår från Jämtland. Han påpekade att han, till skillnad från mig, hade uppnått könsmognad och numera var berättigad till farsdagspresenter. Jojjomen.

Jo, flickvännen hade minsann handlat. Lotter. Ett helt gäng.

Sen kom hon på att lotter är tråkigt och köpte en bok istället. Och choklad.

Lotterna fick hennes pappa istället.

Pappa skrapade hem 100 000:-

Jag skrattade så jag höll på att köra av vägen. Sen harklade jag mig och…ehm..beklagade sorgen. Det lät nog lite falskt. Det är ändå lite synd om karln. Enda gången han vunnit något var när faderskapstestet visade positivt och ett par tvillingar anlände med posten, precis som hans nya flickvän blivit gravid.

Inget fel med battingar, men de kan gärna komma mer planerat. Käre M fick en hel familj inom ett år. Snacka om livsomställning!

Nåja, det kunde varit värre. Pappa kunde skrapat hem en miljon..

Free Willy!!

Jag råkade slå på tv:n vid hemkomsten idag. Eller råkade och råkade. Jag gjorde det helt medvetet. Med berått mod. Jag fann Martha Stewart. Amerikanarnas alldeles egna hushållsikon. Hon skulle lära en duktigt borttappad kvinna hur man hackade eller på annat sätt sönderdelade mat till mindre bitar mat.

Med kniv alltså.

För er som missade föreställningen kommer här en helt korrekt återgivning:

”Here you go, duktigt pantade kvinna! En lök. Show us nu hur du hackar the lök! Here are some knivar. Välj vilken du want och hacka lökjäveln under tiden du tell us hur det happened när dina parents tappade dig i golvet som nyfödd!” *Le falskt in i kameran*

Hejkomåhjälpmig(och ingen kom)-kvinnan ler nervöst, väljer en kockkniv och börjar dissekera den stackars löken. *såga-såga-såga-såga-plopp!*

”OH good! du klarade att kapa av ena sidan! Fortsätt med den andra så kan du dela löken sen!” (av översättningstekniska skäl återges programmet fortsättningsvis på svenska. Det är helt korrekt översatt. Jag lovar.)

Röstadeförmodligenpåmiljöpartiet-kvinnan fortsätter såga sig igenom löken, lyckas med berått mod dela den i två halvor och börjar försöka sönderdela den ytterligare.

”Öööööh, gör jag rätt?”, stammar stolpskottet och fumlar med löken.
”Ja du har valt en jättebra kniv tycker jag, sen hackar du lök som en jävla sopa men det blir bara bra TV-underhållning!”, kvittrar Martha och börjar hacka en lök med en annan kniv för att stajla. *såga-såga-såga-såga-plopp!*

”Åkejj, nu rinner min mascara och jag ser ut som ett luder, så vi skiter i löken och skivar tomat istället! Tänk dig att vi ska göra en tomat och mozzarellasallad”, fortsätter Martha käckt.

Kvinnan vars indiannamn är Felaktigt-Vaggad-Som-Liten ser ut som om hon blivit ombedd att rabbla ettans multiplikationstabell utantill.

”Ja, du SKIVAR alltså tomaten!” Martha säger det utan att se det minsta dryg ut.

Soon-to-be USA:s president-kvinnan vrider och vänder på tomaten för att komma på hur man börjar.

”Du SKIVAR DEN!”, fortsätter Martha pedagogiskt samtidigt som hon lägger tomaten till rätta. ”Men nu ska du använda en annan kniv istället”, säger Martha och överräcker…

BRÖDKNIVEN!

*Duns!* <– Ljudet av Simon som trillar ur TV-soffan i svåra kramper.

Alltså. Så här ligger det till gott folk: En knivs främsta uppgift är att vara vass. Det är liksom grundpelaren på vilket dess nyttjande vilar. Om kniven INTE är vass så innebär det att själva användningsmöjligheterna krymper betydligt, samtidigt som arbetet man utför blir betydligt mycket farligare eftersom man slinter hela tiden och riskerar att sticka ut ögonen på sig själv, sin partner, sin hund eller kapa stjälken av nån prisbelönt orkidé.

Så, då finns det två huvudalternativ:

1: Köp billiga ”slipfria” knivar gjorda av utstansad plåt och såga er igenom gurkan (alt. använd brödkniven eller bågsågen). Köp sedan alla dina råvaror färdigskurna eftersom det är så satans jobbigt att såga sönder dom själv och upptäck en hel massa roliga bristsjukdomar när du passerar 50 år.

2: Slipa kniven. Upptäck hur oerhört snabbt det går att laga mat, kasta ut halvfabrikaten och lev längre.

Enligt devisen ”slö kniv – slö karl” så förtränger medelsvensson snabbt möjligheten att slipa sin kniv eftersom det är lättare att köpa japanska nikkei-sågar på TVShop. Alternativt pyntar man tusen spänn för en Globalkniv som tv-kockarna har bara för att lägga den i nedersta lådan efter några veckor då den plötsligt är lika vass som en hushållsost.

Jag är allergisk mot slöa knivar. Delar man en lök så ska det inte låta *skära-skära-skära-plopp!*. Det ska låta *schlitt* och kniven skall knappt möta motstånd. Allting blir så mycket enklare då. Och roligare.

Men om man slipar kniven då, tänker medelsvensson som helt plötsligt börjar komma till insikt? Jo, då blir den vass. Ett tag iallafall.

Problemet är följande: En vass knivegg är väldigt tunn i själva spetsen av eggen. Ju vassare kniv, desto tunnare är eggens spets. Det är logiskt. Kniven blir slö då den mikroskopiskt tunna eggen börjar vikas likt ryggfenan på späckhuggaren Willy och slutligen viks över helt, varpå eggens spets inte längre är spetsig utan rund. För att då skärpa en knivegg använder man brynen i olika former av material såsom keramik, stål, sandsten, diamant osv. Hårda material som kan påverka stålet alltså.
Rent logiskt torde detta innebära att kontakt med dylika material även i andra sammanhang torde påverka eggen.

Rent logiskt alltså.

Hur gör då medelsvensson (och bevisligen även hushållsikonen Martha)?

Jo, när kniven inte används förvaras den allt som oftast i en ”knivlåda” tillsammans med alla andra knivar (av stål) och köksredskap (jojjomen, stål även där) där de kan ligga och jucka fritt tills bara minnet återstår av den en gång så vassa eggen. När vi sedan använder kniven så är den framförallt väldigt bra att använda när den skurna råvaran skall skrapas i pannan. (Återigen Rädda Willy) Så gör ju TV-kockarna också. Förutom det lilla abret att TV-kockarna får sina knivar slipade inför varje program.. För medelsvensson och Martha innebär det att eggen obönhörligen viks och blir slö. (WillyWillyWilly, rädda Willy för satiken!)

Som om det inte vore nog kastar vi sedan kniven i diskhon av stål, fyller på med ett par kilo tallrikar, grytor och bestick. Samtliga i samma material som vi även kan använda till att slipa kniven med. Logiskt så det förslår. I med lite diskmedel och vispa runt alltsammans några varv bara så är knivens öde definitivt beseglat! Whoopii!

Nu tycker vän av ordningen att detta enkla logiska samband torde vara lätt att ta till sig för gemene man.

Torde vara.

Jag vet inte varför, den som vet får gärna berätta, men det förefaller som att den kvinnliga delen av befolkningen är starkt överrepresenterade i ”greppar inte logiken”-kategorin.

Det är inte bara en gång jag blivit tillfrågad att slipa människors knivar. Män som kvinnor. Tydligen har kunskapen att slipa kniv för länge sedan försvunnit ur allmänhetens kunskapsbank tillsammans med ”göra upp eld” och andra grundläggande överlevnadskunskaper. Vi har dock mer låtar än grannen i vår mp3-spelare..

”Jo visst KAN jag, men det är meningslöst eftersom kniven kommer att vara lika slö om en timme igen,” svarar jag och börjar förklara ovan nämnda logiska samband.

Idel nickanden, aha-upplevelser och förstående uttryck förmedlas varpå kniven skärps och återlämnas. *chop-chop-chop-chop* ”Åååh vad lätt det går!”

”Jo, du ser! Nu är det bara att du håller kniven vass också i fortsättningen.”

”Jajjemen, det ska jag sannerligen!”, replikeras det snabbt innan kniven i nästa sekund åker ner i diskhon bland kastruller och bestick.

Ridå.

I need some fine wine and you, you need to be nicer

Nu så.

Nu har vi haft ”The Talk”.

Jag och Peggan alltså.

Jag sa som det var. Förklarade att jag inte är som hennes tidigare ägare som blir så lyckliga bara av att överhuvudtaget ha en bil, att de står ut med vilka barnsligheter som helst från hennes sida. Nej, det är ett ömsesidigt givande och tagande. Jag förväntar mig motprestationer och har ingenting till övers för sådana divalater som hon nu uppvisar. Det där med att dalta är inte riktigt min grej. Kan hon inte bete sig så är jag inte intresserad.

Peggan såg lite chockad ut. Jag lät det sjunka in. Hon frågade om jag menade allvar. Jag nickade till svar. Allt eller inget. Inga halvmesyrer. Det är bara bortkastad energi.

Sedan vred jag om startnyckeln. Peggan brummade igång som om hon aldrig gjort annat.

Jag tror vi förstår varandra nu.