Vi hade datalab idag. Jag älskar datalab.
I vår universitetsvärld är datalab liktydigt med att kursansvarig lärare bogserar upp någon bortglömd asocial liten forskare ur universitets katakomber, sätter honom inför en grupp studenter där han får förevisa sitt lilla puttenutt-program, vilket han i total avsaknad av dagsljus lagt de senaste fem åren på att bemästra och blivit fullärd i lagom tid till programmets avskrivning såsom obsolet.
Idag var inget undantag. För att inte förvanska denna upplevelse med subjektiva åsikter har jag således ansträngt mig till det yttersta för att återberätta händelserna med oantastlig objektivitet.
Vi börjar från början:
Under käcka hurrarop och ystra gester tog jag och Günther plats i datasalen i fast förhoppning att just denna dag skulle bli särdeles lärorik. Vi tackade artigt och bockade djupt när övningshäftet delades ut och skred sedan till verket med sällan skådad entusiasm. Vi tog oss tid. Försökte förstå sammanhang istället för att bara klicka efter instruktion och sjöng uppmuntrande sånger i len och samstämmig falsett så att självaste familjen Von Trapp skulle knutit händerna i vredgad avund.
Någonstans kring övning 3 började himlen däremot att mörkna betänkligt. 75% måluppfyllnad skulle uppnås för godkänt resultat var det sagt, men hur vi än laborerade med siffror, körde nya analyser och ändrade igen, så pendlade resultatet bara mellan 65-67%. Timmarna gick och i takt med blodsockrets dalande förbyttes de ystra gesterna till alltmer irriterat gestikulerande av närmast kätterskt slag, den lena falsetten övergick till muttrande besvärjelser och den forna entusiasmen övergick i ett djupt och bittert svårmod.
Efter tre timmar utan ytterligare framgång var nervsammanbrottet nära och Forskaroffret tillkallades:
”Ja, ni måste lägga in den här matrisen som jag gömde i en annan fil också, annars fungerar det inte. Jag borde kanske ha skrivit ner sådan vital information i övningsbeskrivningen kan man tycka, men det bidde inte så eftersom mina föräldrar tappade mig i golvet som liten. Med flit.”
”Vad sött”, svarade jag och Günther samstämmigt.
”Ja, ni kanske tycker att jag då kunde ha påtalat denna informationsbrist innan ni började, men jag var upptagen med att prata drygt och entonigt i andra änden av rummet.”
”Vad oturligt”
”Jo, vissa saker kan jag bara inte rå för. Men om ni nu lägger till matrisen och kör en ny ana…jomensedär! Nu nådde ni över 86% det är ju all time high! Jo, om ni tar det från början med ursprungsdatan och lägger till matrisen…..jo, då hamnar ni på 54. Då kan ni bara fortsätta och prova er fram och ändra bland alla hundrafemtielva variablerna tills ni når över 75%!” fortsatte Forskaroffret drygt, samtidigt som han klickade sig fram med musen i snigelhastighet.
”Men om vi redan nått över 86% är det väl inte så klyftigt att börja om från början igen?” frågade vi med krampaktigt knutna nävar och illa dold irritation.
”Ehhh….hrrm…nä, det är ju sant. Vi hade betonggolv hemma..” hostade Forskaroffret och tassade iväg mellan datorraderna.
Med en arbetsintensitet lätt understödd av ett djupt ursinne och knappt kontrollerat vansinne rev vi därefter igenom de resterande övningarna på en kvart, lämnade in för godkännade och avvek sedan från området med bestämda kliv.
Om ni nu ursäktar så ska jag bege mig till gymmet och kanalisera ett par ton frustrationer på en oskyldig skivstång.
