Planning, it´s all about planning.

Jojjomen. Lektioner 9.00-17.00. Arbete mellan 15.30-00.30. Hela helgen.

Jomenvisst Simon, klart du ska läsa en extra kurs! Det har man aaalltid tid med.

Fan.

Timing, you say? Nope, never heard of him.

Okej. Tanken var nog att de skulle berätta nyheten gemensamt. Lite högtidligt sådär.
Inte att undertecknad med en blick på Y:s vattenglas under middagens inledning skulle kläcka ur sig: ”Jaha Y, kör du bil eller är du gravid?”

Följt av rodnande Y.

Och en stammande Y.

Och en skamsen Simon.

Long time no see

Den uppmärksamme har kanske lagt märke till en viss frånvaro av aktivitet på bloggen ett tag. Det är helt i sin ordning. Jag är inte inspärrad på mentalsjukhus. Ännu.
Det slumpade sig nämligen som så att min exceptionella och ödmjuka uppenbarelse blev tvungen att dra en repa till Ryssland för att närmare studera deras skogssektor och bli bildad och vis.
Jag laddade upp med tre besök till akuttandvården, två inflammerade visdomständer och rännskit. Allt för att få ut mesta möjliga av resan.

Färden gick via Estland och Tallinkfärjan. Oförmögenhet att tugga och svälja, kombinerat med kraftig penicillinkur och stadiga mängder smärtstillande var kanske såhär i efterhand inte det mest optimala tillståndet på en Tallinnkryssning med gratis middagsbuffé. Men jag är inte bitter. Inte alls. Jag njöt av varje sekund där jag satt och pressade sönder paté mot gommen och sköljde ner med mineralvatten, allt medan mina kamrater sänkte tallrik efter tallrik med gravlax, revbensspjäll och prinskorv, allting givetvis ackompanjerat av generösa mängder starköl.

Efter att med bussens hjälp närmare studerat skillnader i vägstandard mellan släta EU-finansierade estniska vägar och ”mindre underhållna” ryska statsfinansierade dito nådde vi slutligen St Petersburg.

Sist jag var i St Petersburg var -94, strax efter kommunismens fall. Då gick det 150 Lada-bilar på varje Audi eller Mercedes. Nu verkar det snarare gå fem Range Rover och Porsche Cayenne på varje Lada och enorma reklamskyltar basunerar ut var man kan finna de senaste i mode, hemelektronik och annat livsnödvändigt. Lägenhetsannonserna i St Petersburg Times basunerar ut hyror mellan 20 000-45 000 i månaden. Åtminstone några verkar ha ordentligt mycket mera pengar att spendera. De duktigt underhållsbefriade hyreshusen i sunkig, nergången klassisk kommunistbetong vittnar dock om att det fortfarande är en försvarlig andel ryssar som inte har möjlighet att tillgodogöra sig utbudet av lyxartiklar på Nevskij Prospekt.

Ryssland är ett väldigt underligt land. Direkt vid översynen av hotellrummet stod det klart att ryssars förhållande till exkrementer och toalettbestyr skiljer sig markant från våra svenska vanor. Det förefaller nämligen som att de är sjukligt rädda för plums. För att klargöra fenomenet tog jag en bild av vårat dass:

Vad är fel?

Plumset.

Nån klyftig jäkel har placerat hålet i framkant på stolshelvetet, istället för baktill som brukligt är! Antingen skiter ryssarna bakofram eller så har de inget luktsinne. Syftet med en vattenklosett är att alla hemskheter som nyttjaren behagar släppa ner ska försvinna ner i vattnet och på så vis generera minimalt med outhärdliga dofter. Det är en ganska enkel och logisk princip. I Sverige.
I Ryssland bajsar man på en platå och tvingas under panikartade former famla efter spolknappen för att snabbt som attan spola ner skiten i hålet och få andan åter. Sen får man spola ytterligare fem ggr för att spola bort allt dasspapper som vägrar försvinna, pga att vinklarna i röret är vinkelräta och endast genererar vattenvirvlar som får allting att stanna kvar istället för att spolas bort.
De kanske låter som en skitsak, men det handlar om principer. Det är för mig helt oförståeligt hur ett land som inte ens kan konstruera en riktig toalett har förmått skicka upp en herrans massa folk i rymden under så många år.

Andra saker man slås av efter att ha kuskat runt i staden är avsaknaden av feta människor. Här glider kvinnorna omkring med stjärtar värdiga en svensk träningsnarkoman. I Sverige hajar man som kille till vid åsynen av en välformad rumpa, eftersom de blir alltmer sällsynta. Efter några dagar i St Petersburg började folk haja till när de såg en sunkig hängröv istället, pga dess sällsynthet.
Överlag så verkar ryska kvinnor vara otroligt medvetna om sitt utseende och att verkligen framhäva sin kvinnlighet. Fjodor Dostojevskij beskrev i sitt sista verk, Bröderna Karamazov, en av de kvinnliga karaktärerna som ”så vacker som endast en ryska kan vara”, och det var många som under resans gång började förstå vad han menade.

Å ena sidan skiljer väl synen sig en aning om vad som är kvinnligt. Ryskt feminin klädstil är ofta farligt nära det som i Sverige betraktas som duktigt slampigt, men å andra sidan betraktas de flesta försök att framhäva sina utseendemässiga fördelar såsom slampigt i vår kära jante-nation. Det går dock inte att sticka under stol med att mångårig vana av stilettklackar gör underverk med gångstilen.

Det ryska skogsbruket var också en intressant bekantskap. Katastrofalt är kanske ett starkt ord, men med svenska ögon mätt är det en ganska bra sammanfattning. Man har en virkesresurs och skogar som är bland de största i världen. Trots detta så avverkar man bara 20-30% mer än Sverige och hela sektorn går med brakförlust. Om det har nånting att göra med att alla frågor om kalkylränta o dyl ständigt bemöttes med ett frågande ansiktsuttryck av typen ”Ränta? Nä, aldrig hört talas om karln!” och att man konsekvent fortfarande ser ett stort antal anställda som ett bra mått på lönsamhet lämnar jag osagt, men det är smått intressant efter 15 år av marknadsekonomi..
Å andra sidan ska man vara på det klara med att svenskt skogsbruk inte är något praktexempel i alla avseenden och att basunera ut att de borde göra som oss istället vore nog att brösta sig lite mer än lämpligt. När ryssarna väl styr upp den där verksamheten riskerar vi i Sverige att sitta duktigt i kisset..

Färden drog vidare mot Pskov närmare den estniska gränsen. Dasskonstruktionen i Pskov bar vissa influenser av våra svenska dito, men ej heller där hade de lyckats. Nu hade man placerat hålet i mitten, vilket medförde att man ofrånkomligen sket på porslinet och tvingades skrubba som besatt med toalettborsten för att inte städerskan skulle få slaganfall vid åsynen.

Jag vet. Jag har en osviklig förmåga att fokusera på det väsentliga.

Efter en natt i Pskov åkte vi in i Estland för att ytterligare några dagars föreläsningar och exkursioner. Om än Estland hade riktigt konstruerade toaletter så märktes däremot en direkt försämring i kroppskonstitution hos befolkningen. Borta var de tajta stjärtarna som spatserade på gator och torg och den sunkiga hängröven blev återigen en självklarhet. Det finns säkert en hel drös med anledningar till detta, men jag kunde inte undgå att reflektera över hur matkulturen förändrades under resan. I St Petersburg fick vi ständigt god mat, men portionerna bestod nästan utestlutande av generösa mängder kött eller fisk samt en, med svenska mått mätt, tämligen beskedlig mängd potatis eller ris. I Estland var situationen den omvända. I denna forna sovjetiska jordbruksbygd serverades en pyttebit kött och ett BERG av potatis. I vilken utsträckning detta spelar in på folkets kroppsomfång lämnar jag osagt, men jag kan inte undgå att dra paralleller till den ständigt pågående debatten med hälsofördelar av Atkins och lågkolhydratsdieter kontra livsmedelsverkets fettskrämda kolhydratsdito.

Nåväl. Efter några dagar i Estland lämnade vi Tallinn dagen efter kravallerna utbröt. Ett monument över stupade ryssar i kriget skulle flyttas för att esterna tyckte det påminde om sovjettiden. Ryssarna bosatta i Tallinn var av en annan åsikt och menade att statyn blivit rest för de som försvarat staden mot tyskarna och att de var hjältar som låg begravda där. Tumult utbröt och en ryss fick sätta livet till, ytterligare 30-40 personer skadades och ett 300-tal plockades av polisen. Vi märkte dock inte mycket av det på kvällen då vi lyckligtvis valt att dinera i en annan del av staden när det började smälla och militärhelikoptrar började cirkulera över staden.

Med läkta visdomständer och avslutad penicillinkur äntrade jag sedan Tallinkfärjan och kunde göra en ordentligare attack mot bufféborden denna gång. Dessvärre ser buffén godare ut än den smakar men jag blev mätt iallafall..

Efter en förkyld och däckad, men ändå mysig weekend i Hufvudstaden har jag numera återvänt till hemmets lugna vrå. Torsten är återbördad från sin semester hos Kära Faster och dagarna börjar så sakteliga återgå till det normala igen.

Och jo. Hålet i toaletten är rättplacerat.