Cripple and the starfish

Det är förunderligt hur mycket annat man får gjort när det ska skrivas omfattande examinationsövning innan morgon bitti.

Jo. Moralen är på vilket landet vilar.

Los Bastardos

Torsten fick minsann besöka sjukgymnasten igår. Det håriga lilla djuret var väl inte helt tillfreds med en okänd karl masserandes hans blottade lekamen, trots att husse försynt informerade om att det var det närmaste sex han skulle komma i sitt liv och att det var lika bra att njuta så länge det varade. Behandlingen gav dock resultat och Totte rörde sig märkbart lättare efteråt och höftlederna verkade helt okej, så med en gnutta tur så torde jycken vara fit for fight när brunstuppehållet är över i oktober.

Weee!

Välutbildad bekantskapskrets är hallon!

Joy and jubilee

Jo. Den intensiva biten av älgjakten är över. Torsten lyckades med konststycket att invalidisera sig själv redan första dagen varpå resterande vecka tillbringades sittandes på pass och gnissla tänder. Huruvida det är ett övergående besvär eller kronisk höftkaputt återstår att se. Jag hoppas dock på det förstnämnda då avyttring av invalid jämthund inte står högst på önskelistan just nu.

Ingen älg blev det heller. Det mest hjärtstudsande som inträffade var den randiga chorizon som jag så när placerade ändalykten ovanpå när jag inväntade Torsten ute i stora skogen. Att det var muskulärt möjligt att avbryta en så långt gången sättande rörelse övergick mina vildaste förhoppningar, men tydligen kan vissa plötsliga synintryck göra underverk för koordinationen..

Vid närmare inspektion kunde dock konstateras att den kyliga höstluften inte var helt och hållet hallon för en växelvarm reptil, då det krävdes både två och tre artiga knackningar med bösspipan på huvudet innan chorizon spratt till och började leva djävul.

Den enda älgen jag för övrigt skådade under veckan var den ensamma älgkon som under en halvtimmes tid stod och hånflinade åt mig på passet, efter att jaktledaren samma morgon förkunnat koförbud och därmed fredat samtliga hondjur.

Så klart.

Så jävla klart.

Stängt!

Stängt för älgjakt.

Those damned blue collar tweekers

Fotbollslandslaget vill porta Filip och Fredrik från framtida presskonferenser enligt Aftonbladet.
Tydligen hade inte Filip och Fredrik insett det allöverskuggande allvaret i elva vuxna män som jagar en boll på en gräsmatta. De frågade istället Znoken och Lagerbäck om människans medellivslängd om jättejättelång tid. Znoken och Lagerbäck var inte intresserade. Inte alls. Nu funderar de därför på att stänga av Filip och Fredrik från framtida presskonferenser pga den oerhörda förnedring de blev utsatta för.

Ehm.

Självdistans? Någon?

Today I was an evil one

Det ringde på dörren nyss. Jag väntade inget besök. I bostadsområden med studentlägenheter innebär oanmäld påringning den här tiden i 9 fall av 10 farbror TV-kontrollanten.

Eftersom jag inte har en TV, och absolut inte en TV placerad väl synlig från ytterdörren, så drog jag inte alls ett uppkäftigt lakan över åbäket, öppnade dörren på vid gavel och hälsade glatt på farbror TV-kontrollanten.

Farbror TV-kontrollanten i sin tur tittade inte alls misstänksamt på lakanet både en, två och fem gånger när han frågade mig om jag hade en TV.

”Självklart inte”, svarade jag och skakade uppriktigt på huvudet.

Eftersom jag inte har en TV så sträckte inte alls farbror TV-kontrollanten på halsen ideligen och försökte titta närmare på vad som helt uppenbart dolde sig under lakandet och som krävde en antennkabel.

Jag log däremot mitt uppriktigaste leende.

Farbror TV-kontrollanten såg purken ut.

Han måste verkligen hata sitt jobb.

Warning sign

Läste i Aftonbladet härom dagen om ett gäng ljushuvuden på Stureplan som kallar sig ”sällskapet Hagamännen” och uppmuntrar till våldtäkt på kvinnor. De hade t o m skaffat en egen hemsida där de basunerade ut sitt budskap:

”Sällskapet Hagamännen är en sluten krets för en utvald skara Hagamän i sina bästa år som alla delar idén om att sexuellt umgänge är något som gärna får ske efter endast den ene partens (mannens) villkor, det vill säga ladyn skall inte ha något val!”

Om man nu bortser från det uppenbart sjuka i att uppmana till våldtäkt och döpa sin lilla klubb efter landets värste våldtäktsman genom tiderna, är det verkligen så tufft att vara med i en klubb vars huvudsakliga kriterium för medlemskap är att ingen tjej vill knulla med en annat än under direkt tvång?

Ode to Saab

Det finns tidpunkter i livet då man plötsligt och klarsynt inser att man tyvärr råkat bajsa i någon allsmäktig guds frukostfil.

Det är inte bra. Inte bra alls.

Och fastän det inte var meningen så är skadan redan skedd. Karman är otvivelaktigt besudlad. Det får konsekvenser.

Jag avyttrade Peggan och köpte Saaben i förhoppning om att få en bil som jag inte behövde skruva i under arbetssommaren. Ett nyare och fräschare fordon. Med träratt. Under sommarens första 2 månader har jag färdats försvarliga 1200 mil i min kära Saab. Det är i närheten av vad en normalbilist kör på ett år. Efter en semester med besök i Hufvudstaden, vidare transport till nyblivna svärföräldrar i Mora, upp genom jämtland, pit stop i Röde, vidare in i Norge mot Trondheim, tillbaks över Tärnafjällen och vidare mot Umeå trillade plötsligt insikten om den felriktade morgontoalettens effekter ner som en bomb från klar himmel i samband med att Saaben sköt topplockspackningen åt fanders en mil innan Umeå.

En ny topplockspackning kostar 271 spänn. Men att byta den på verkstad kostar nånstans mellan 6 och 10 tusen pix. Givetvis hälsade jag det välkomna haveriet med gladlynt stämsång i lenaste falsett, kombinerat med en smäcker dans i solens sken. Absolut inte svordomar och förbannelser. Inte alls.

Sambandet stod med ens klart. Bajs i fil = ekonomisk ruin.

Orsaken till den nätta reparationskostnaden är att packningshelvetet sitter i princip mitt i motorn. Man måste därför plocka bort halva motorn för att överhuvudtaget komma åt den. Dessvärre existerar inte någon sådan försvarlig reparationsbudget på mitt kontoutdrag, vilket gjorde situationen en smula obekväm. Dock kunde jag ur ett svagt minne från tidigare skolgång intala mitt desperata sinne att de jeppar som valde fordonsprogrammet sällan var liktydiga med klassens ljus. Snälla och trevliga, visst. Men inga Einsteins. Om de kunde byta en toppackning så kan det inte röra sig om kärnfysik direkt. Själv är således bäste dräng.

En välutrustad bilverkstad är en stor fördel vid komplicerade motorreparationer. Fördelar är fjantigt. Jag pallade därför upp Saaben på besöksparkeringen, öppnade verktygslådan och började desperat skruva bort allt som kunde tänkas stå ivägen mellan mig och topplockspackningen. Efter en hel dags ihärdigt arbete såg motorrummet märkbart luftigare ut, vardagsrumsgolvet var belamrat med motordelar och mina förhoppningar om att någonsin kunna återställa motorn till fungerande skick kändes en aning krystade.

Det tog ytterligare en dag att ragga rätt på någon händig verkstadskille som kunde plana topplocket som blivit skevt i haveriet. Efter att ha tillbringat tredje dagens morgontimmar med att skrapa bort alla packningsrester med ett litet rakblad tog det till sena kvällen innan allting slutligen var på plats igen.

När man har plockat ner en motor, utan att egentligen veta vad man gör, fixar problemet och sätter ihop allting igen så är det med en kraftig känsla av skräckblandad förväntan som startnyckeln åter vrids om. Det är rätt många saker som kan ha skitit sig. Den här morgonen hade jag tydligen uträttat mina morgonbehov i rätt porslin och Saaben puttrade snällt igång utan mankemang.

Stolt som en tupp över min enorma bragd ringde jag chefen och meddelade att jag numera var arbetsför igen varpå jag blåste till Skellefteå dagen därpå för att återuppta arbetet. Saaben gick klanderfritt och utan minsta problem. Lyckan var total.

Morgonen efter klev jag åter upp ur lopplådan, åt min frukost och siktade noga när jag gjorde morgontoaletten på därför avsedd plats. Dessvärre förefaller det som att gudavarelser är sällsynt vidriga i sina frukostvanor och varför denne placerat sin filtallrik på en absolut olämplig plats, ty tre mil från Skellefteå suckade bilen till lite lätt, följt av ett ”BOOM”, varpå motorn slocknade tvärt och rök steg ur motorrummet. Med glädjen hoppandes i bröstet vek jag glatt in vid vägkanten varpå jag jublade högt och ljudligt när jag under käcka hurrarop kunde konstatera att Saaben skjutit en vevstake rakt genom motorblocket, smulat sönder kopplingen och sopat den numera vevstakslösa kolven rätt upp i det nyrenoverade topplocket. Just precis en sådan sak som INTE ska hända på en motor som endast gått 23000 mil.

Träratten var dock oskadd.

Det blev till att bogsera bort åbäket från E4:an och kvittera ut ett styck Kia Sorento, tjänstebil, hädanefter refererad till såsom Röv-Kia:n.

Röv-Kia:n gick som en påse skit. Och ingen träratt hade den heller. Att drista sig till att köra om någonting snabbare än en permobil var liktydigt med livsfara då bilhelvetet hade en acceleration i klass med en trafikdödad strören. Gaspedalen i botten genererade endast ett något dovare motorljud samt svordomar och sucidiala tendenser hos föraren. Snabbare gick det i varje fall inte. Bara det faktum att det första som står att läsa i instruktionsboken, på en bil för över 200″ pix, är vilka argument du ska använda för att minska skadeverkningarna när hela din bekantskapskrets mobbar dig för att du köpt en koreansk lågbudgetbil för alldeles för mycket pengar är tillräckligt för att jag skulle lägga mina pengar på något annat.

Nåja, jobbet blev gjort i varje fall.

Under tiden i Röv-Kian lyckades jag däremot tjata till mig en bättre begagnad motor från Bildemonteringen i Uppsala till ett resonabelt pris. Heder åt dem! Med milt våld, konstruktiva svordomar och improviserad egen kompetens spenderade jag sedan tre dagar med att lyfta ur den gamla motorn, flytta över växellåda, turbo och allt annat som är bra att ha till den nya och montera klumpen i Saaben igen. Utan att repa träratten.

Efter viss övertalning puttrade nymotorn igång och Saaben går numera som klockan. Huruvida förtroendet för åbäket kvarstår är ännu oklart, räkningsskörden nådde däremot ny toppnotering och jag får nog leva på kottar och kolijox en bra tid framöver.

Men vafan. Den har ju träratt.