Man skulle nog med fog kunna påstå att jag är beroende av internet. Idag när jag kom hem var det borta. POFF! Kvar blinkade ett enkelt meddelande om att jag läst mindre än 10p vårterminen 2007 och därför kunde se mina studentrabatter som duktigt förverkade och att jag inte nog med det kunde se fram emot att snarast pynta det resterande beloppet för ordinarie avgift retroaktivt för de tre senaste månaderna. Det fanns också en liten puttenuttig hänvisning till en mejladress längst ner på sidan, till vilken man kunde sända bevis på att studierna faktiskt genomförts, utifall att något misstag hade skett.
Hell. Jävla. No.
Det här är andra gången kommunanalmupparna påstår samma sak och lika många jävla gånger har mina studieresultat varit helt i sin ordning. Förra gången åkte jag ner på deras kontor och samtalade personligen med supportflickan. Lugnt och sakligt utan arga miner eftersom misstag kan hända den bäste. En gång. Händer samma sak igen har man uppenbarligen ignorerat problemet. Nu hade de däremot inrättad en liten mejlfunktion. Ett litet beskedligt mejl med rätt uppgifter på pdf-fil är ju förvisso ett snällt och omtänksamt sätt att sopa deras ständiga misstag under mattan, men dessvärre är ord som ”snäll” och ”omtänksam” inte riktigt mina epitet när dryga kommunala bolag utan kundorientering försöker rövknulla min väna ändalykt utan mitt samtycke.
I det skenande raseriets välsignade namn äntrade jag därför raskt Turbo-Saaben och banade väg ner till universitetet. Rekvirerade lika raskt ut stämplade och underskrivna kopior på att mina studier var genomförda helt enligt plan och begav mig mot Kommuniceras kontor under oavbrutna svordomar.
Dessbättre har naturen välsignat mig med den uttrycksfullheten att när jag är fly jävla förbannad så lämnar mitt kroppsspråk synnerligen litet utrymme för feltolkningar och jag behöver sällan förklara i vilken grad av raseri jag befinner mig, vilket i sin tur medför att jag lugnt och sakligt kan redogöra för problematiken utan att höja rösten, samtidigt som budskapet når fram med all önskvärd tydlighet. Så även denna gång.
Supportflickan hälsade glatt när jag klev in. Efter att jag med bister min förklarat situationen smattrade tangentbordet och supportflickan försökte rätta till situationen så snabbt som möjligt med ett duktigt krystat leende på läpparna och en viss ton av obehag i sitt kroppspråk.
Jag sket högaktligen i vilket. Jag var snäll, trevlig och tillmötesgående förra gången EXAKT samma situation inträffade. Det resulterade i att de inte gjorde flaska åt grundproblemet, utan bara fixade mitt lilla symptom.
”ehm..joo..du vet, ibland kan ju uppgifterna komma in lite sent och då blir det såhär..”, urskuldade sig supportflickan lite krystat.
”Eftersom datumen på dokumentet du precis fick påvisar att uppgifterna lades in redan i mitten av vårterminen 2007 och det lilla faktum att vi snart befinner oss i vårterminen 2008, så ska du nog vara en aning försiktig med vem du skyller på..”, svarade jag lugnt med ett förtroendeingivande ”Most likely to go postal in two minutes”-uttryck i ansiktet.
Supportflickan harklade sig ytterligare och fortsatte klicka ända till hon med ett förnyat leende vände sig emot mig och glatt förkunnade att de minsann fixat problemet och världen var räddad.
”Vad bra”, svarade jag. ”Fråga två: Hur snabbt kan jag avsluta gällande abbonnemang och byta till en kompetent internetleverantör?”
”Ehm..eeh..”. Supportflickans triumfatoriska ansiktsuttryck mattades rätt betänkligt. Nu råkade det ju inte vara riktigt klart ännu med öppnandet av det kommunala nätet för utomstående operatörer, men de skulle givetviiiis meddela så fort ett datum blev spikat, och eftersom jag fortfarande inte såg det minsta munter ut lovade supportflickan lika snabbt att de givetviiiis kunde korta min uppsägningstid ifall de inte hann meddela i tid.
Duktiga idioter.
För att fira den uppklarade incidenten och ytterligare rida på måndagens euforiska glädjevåg traskade jag sedan, efter en lika tidig som stadig middag, iväg till farbror tandläkaren och ryckte ut en visdomstand. 20 minuter. Touch and go.
Jo, man ska alltid unna sig att fira.
