Another day full of dread

Torsten är ett underligt djur. Han tänker, men ändå inte.
När jag hade både honom och Holger så gjorde jag ett litet test. För att underlätta vardagen.
Eftersom tiden på morgnarna tenderar att vara knapp införde jag begreppet “attackpinkning” för att kräken skulle göra sina behov snabbt och utan krusiduller. Långa snus- och luktpromenader hörde eftermiddagen till. Det fungerade jättebra. För Holger. Han greppade det direkt. Pinkar man inte får man hålla sig tills husse kommer hem igen. Holger skuttade glatt ut och tikpinkade med en lättad och belåten min tills han lyckats skaka ur varje droppe. Sen var han klar. Resten var ren och skär bensträckning.

Torsten däremot. Nä, det gick inte in i huvudet. Han skuttade ut, lyfte benet och “pfft”, en snabb liten stråle. Oavsett hur länge han behövt hålla sig, oavsett hur många liter vatten han druckit. Jag provocerade. Gjorde onödigt korta pinkturer enbart för att han skulle greppa. Tillät endast pinkning på en stolpe. Men icke. Hundrackarn vägrade acceptera. Han pfft-pinkade i centiliterpytsar oavsett. Så jag gav upp. Hundfan har ingen framförhållning.

Men tydligen fungerar en hjärncell. En ynka. Ty när det vankas älgjakt, då är han som förbytt. Helt i enlighet med den militära devisen “töm task och tarm innan strid” så skuttar han rappt ur bilen, dränker närmsta granruska med kraft och precision för att sedan huka under nästa, varpå han drar iväg för att hitta älg. Då funkar det. Hemma kan han däremot vara hur nödig som helst. “A turtle head poking out” ggr 2. Men han måste ändå nosa, provhuka, nosa igen, fundera, provhuka på åtta ställen till och lukta innan han hittat den optimala platsen att dumpa på. Tid för detta: 25 minuter.

Det är inte utan att jag känner mig lite lurad. Det kan vara så illa att jag faktiskt är Torstens bitch.

Hujedamej.