Idiots Unite

Jag blev bjuden på hockey i helgen. Djurgården mot Mora. På Hovet.

Hockey är ett intressant fenomen. Tydligen kan sådana till synes simpla företeelser såsom tolv vuxna män på en isplan förvandla den mest välartade av medborgare till ett artriktigt rövhål på nolltid. Synnerligen fascinerande.

När matchen blåstes igång stod det per omgående klart att vi var blott bleka outvecklade åskådarembryon i jämförelse med den fullblodssupporter som innehade säsongsplatsen precis bakom våra ryggar. Inte bara hade han utvecklat ett sällan skådat och akademiskt fulländat ordförråd, han hade dessutom en stämma som skulle ha givit vilket kompressorhorn som helst svåra darrningar och mindervärdeskomplex.

“ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHHHHJJJJJ!!!!”, kommenterade mannen sakligt, vrålandes i 180 dB, när en stackars djurgårdare förlorade pucken. Ingen nere på isen tog någon notis om hans åsikt.

“ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHHHHJJJJJ!!! DOMARN!!!!”, fortsatte mannen pedagogiskt i hopp om att de inkompetenta herrarna nere på planen skulle hörsamma hans högst kompetenta råd och kunnaden. 

“Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip”, svarade min tinnitus, som efter flera års frånvaro äntligen var tillbaka. Efter mannens femtielfte huliganbröl i örat började älskade flickvän se aningens besvärad ut och kommenterade lågmält mannens uppförande. 

“Jo, du förstår..”,  svarade jag tillräckligt högt för att det skulle höras en stolsrad bakåt, “det är vetenskapligt bevisat att ljudnivån på åskådaren är direkt kopplat till penisstorleken i omvänd proportion. Ju mindre penis, desto högre ljudnivå och tvärtom.”

“Nu ska jag vara tyst”, hördes det lågmält från bänkraden bakom.

Dessvärre råkade nog den hängivne djurgårdaren känna efter i byxan för säkerhets skull och kunde ej längre blunda för faktum, ty inom en minut kom nästa helvetesbröl:

“ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHJJJJJJJJJJJJJJJ!!! DOMARN!! DU ÄR EN JÄVLA SOPA!!”

“Varför skriker du så?”, undrade mannens sandlådeunga barnbarn.

“Jo, du förstår domaren kan inte sitt jobb och då måste jag skrika på honom för att han ska bli bättre”, svarade mannen mjukt och pedagogiskt.  Matchen fortsatte och mannens öronbedövande huliganbröl fortsatte sin våldtäkt på närsittandes trumhinnor. Barnbarnet fortsatte att fråga ideligen om anledningen till alla bröl, svordomar och hätska uttryck som flödade ur käften på rövhålet till morfar. Mannen fortsatte i samma mjuka och pedagogiska dagisfrökens-röst att förklara varför “öööhhjj, Lahti din jävla sopa! Du är så jävla kass! Åk hem till Tyskland”, “Men öka då för helvete!” och andra trevligt vrålade hatattacker från hans sida var så viktigt för matchens utgång. Man fick nästan bilden av att denne hängivne supporter var själva navet i hela Djurgårdens lag och att hela matchen hängde på hans kompetenta vrålade tips.

Pojken var mäkta imponerad över sin morfars kunnande och nickade förstående när morfar förklarade hur viktigt det var att han vrålade svordomar åt domare och spelare så att de kunde bättra sig. Spånvåpet till mamma/dotter som satt bredvid var även hon mäkta imponerad över sin fars förmåga att ideligen vråla ut sitt hat och bete sig som ett allmänt rövhål inför hennes unge son. Personligen hade jag större lust att på ett synnerligen lättförståeligt och pedagogiskt vis förklara svårigheterna i att vråla med ett lösbrutet ryggstöd nerstampat i halsen, om vederbörande inte betedde sig som folk. 

Höjdpunkten kom i varje fall efter att gubbhelvetet tillbringat en evighet med att högljutt förklara att Djurgården var så ofantligt mycket bättre än Mora och lillpojken försynt frågade, med en femårings självklara logik:

“Men? Om Djurgården är så mycket bättre, varför leder då Mora?”

Morfar viftade raskt undan pinsamheten och tog underläget som ett ytterligare tecken på lagets behov utav ytterligare coachning från hans sida, samtidigt som han fortsatte instruera sin unge adept i hur otroligt stor positiv inverkan hans pinsamma uppträdande hade på matchen.

Mora vann med 3-0.