Freeze!

Hmm..

Polisen ringde. Från Flemingsberg. De meddelade stolt att de minsann infångat en hårig Torsten på fri fot.

Trots att Torsten bevisligen låg och snarkade hos Mamma G 80 mil norrut.

Starkt jobbat, farbror konstapeln!

Losec, ol’ buddy ol’pal! So we meet again..

Aktivitet är bra. Det tar tankarna från annat. Min tolvåriga systerdotter förkunnade redan  igår att det inte är lönt att gå och må fan hela julen, och hon har nog rätt. Det är bara att konstatera brutalt faktum, mota sorginducerade magsårskänslor med apotekets hjälp och börja se framåt. Aktivitet är ledordet.

Idag har vi således lyckats forcera kundvagnsmaffian på Coop Forum och kära Syster har pyntat tusentals pengar för julmat och annat som krävs innan tomten knatar in. Även en julgran av vingklippt modell har införskaffats av den lokale julgransförsäljaren, som trots mina bestämda protester lyckades våldföra sig på stammen innan han lyckades få granstackaren igenom nätkanonen.

Gårdagskvällen spenderades hos min andra SysterYster med julgröt, lilla julafton och inspektion utav avelsresultatet. Lille Otto såg synnerligen harmonisk ut och jag måste nog erkänna att det är ganska mysigt med ett sådant litet värmelement som ligger och smådunar mot bröstet.

El har dragits, kabellister monterats och lampor lyser numera kontinuerligt. Jag har även lyckats pruta till oss ett extra kylskåp av en desperat herre på blocket som skall hämtas inom kort. Jag kom även på mig själv att stå och titta lite längtande på en cirkelsåg på Coop med en plötslig längtan att bygga något, men nån jävla måtta får det vara.

Nåja, snart har ännu en dag gått.

Everything Counts

Jag antar att det finns olika åsikter angående vad man bör lägga ut på sin offentliga blogg. Vissa kanske anser att det tidigare inlägget är för utlämnande, andra inte. Större delen av besökarna på denna blogg är personer som jag aldrig träffat eller kommer att träffa, men flera av dessa har hängt med så länge att jag räknar dem som mina vänner ändå trots att vi förmodligen aldrig kommer att mötas i verkliga livet. Det här vill jag därför att de ska veta.

Även om jag inte skriver allt som händer, och ibland enbart skriver strunt så är denna blogg en spegling av min tillvaro och jag skriver endast saker som jag kan stå för inför vem som helst. De personer som känner oss båda vet redan, eller kommer att få höra historien. Ett fåtal vet hela historien, andra vet bara sammanfattningen nedan och den är inget jag hymlar med eller inte skulle berätta för vem som helst. Inga namn nämns ändå.

Att historien känns synnerligen pinsam för vissa inblandade tar jag därför ingen ytterligare hänsyn till, eftersom de som känner oss båda ändå får eller har fått reda på detta. För alla andra så är dessa inblandade helt anonyma. Jag har således inga moraliska betänkligheter över att publicera nedanstående sammanfattning. Att familj, vänner och bekanta får reda på när man betett sig illa sker oavsett medium och kan man inte stå för sitt handlande inför dessa så ska man nog reflektera över det innan man handlar.

I can see a liar

Tomten har ett underligt sätt att välja ut julklappar ibland. I år kom han med en genuin misstro mot mänskligheten. Tack tomten!

Under jakten i Småland ringde en gammal bekant och undrade huruvida jag kunde tänka mig att ta över en femmånaders vorsteh-tik. Killen som köpt hunden som valp av honom hördes vara synnerligen seriös och kunnig och lagt en bra grund, men dessvärre hade hans fru helt plötsligt tröttnat på att leka mamma-pappa-barn och lagt ner hela äktenskapet med tre barn och villa vilket gav för lite tid att göra något vettigt av valpen.

-Ja, herregud, sa Günther när jag diskuterade saken med honom per telefon strax efter. Folk nuförtiden har fan inte lärt sig att bita ihop genom tuffare perioder, så fort det är lite slitigt i förhållandet så ska det läggas ner, muttrade han.

-Klok som vanligt, tänkte jag och kunde bara självkritiskt konstatera att jag själv nyttjat den taktiken förr i mina egna förhållanden.

Det nuvarande har varit lite småknackigt en tid och funderationer huruvida det är värt att fortsätta har slagit mig mer än en gång, men jag bestämde mig i samma stund för att för en gångs skull verkligen lösa problemen och utveckla förhållandet istället för att ta den enkla vägen ut och hitta på någon undanflykt. Det finns trots allt en hel del anledningar till att det fungerat så här långt.

När jag återvände till lägenheten så var flickvän ute på stan och shoppade julklappar. Jag kände mig verkligen som det största av rövhål då jag lite snabbt snokade i hennes dator, men jag kände mig tvungen att få svart på vitt att de små varningsklockor som börjat ringa i mitt huvud var helt grundlösa. Efter en snabb titt i konversationsloggen från MSN så var dock alla känslor av dåligt samvete som bortblåsta och beslutet att packa väskorna krävde inga vidare funderingar.

Det visade sig att min kära flickvän spenderat föregående kväll med att i synnerligen explicita ordalag förklara för sin arbetskamrat vad hon ville att han gjorde med henne på företagets skrivbord och hur tanken på detta fick hennes kropp att reagera. Det verkade av konversationen att döma inte röra sig om annat än detaljerade fantasier så här långt, men i mina ögon gör det liten skillnad.

Jag väntade tills dess hon återvände hem för att få höra hennes förklaring till historien, den var i princip lika patetisk som hennes uppvisade beteende. Det fanns helt enkelt inte så mycket att diskutera, hur stor ånger hon än uppvisade så hade hon på ett lika smaklöst som snabbt och effektivt sätt raserat allt förtroende i förhållandet. Jag tog min packning och gick.

Jag tog tåget till Uppsala och inkvarterade mig för natten hos gode vän M. Skrev ett mail till hennes arbetskamrat, som jag under detta år lärt känna, och tackade honom hövligt för det hänsynsfulla och kamratliga vis på vilket han gjort mig uppmärksam på vilket felaktigt beslut jag var på väg att ta i valet av livspartner. Ringde sedan kära syster i Lidköping och tingade en sovplats samt tallrik vid julbordet innan jag efter en sen kvälls givande diskussioner med M fick några timmars sömn i hans vardagsrum.

Nu väntar tågresa västerut och improviserat julfirande. När allt julstök är över tänkte jag unna mig att bryta ihop en aning innan jag pusslar ihop mitt raserade liv. Fast på ett vis får jag väl vara glad att jag bara offrade ett år, det kunde varit tio.

Tack Tomten än en gång, och god jävla jul.

Swing ‘em High

Det börjar bli läge att sträcka det långa fingret mot skyn och förkunna julledighet. Ikväll hoppar jag på nattåget till Stockholm. Torde anlända lagom ledbruten och suicidal efter intimt umgänge med Veolias sittvagnar någon gång på morgonkvisten, men det får det vara värt.

Efter mellanlandning i hufvudstaden bär det av med älskade flickvän till Oslo för julmiddag under helgen, följt av rådjursjakt med saknad vän i Småland under veckan och vidare transport till Mora för rekorderligt julfirande.

Simon gör Sverige. Snart i en tågvagn nära dig.

Walk alone

Torsten är avlämnad hos moderskapet i norr. Turbo-Saaben firade det hela med ett schysst hål i avgasröret och därtill hörande avgrundsbröl under resan hem.

Jag kunde inte bry mig mindre.

Imorgon vid den här tiden sitter jag på tåget söderut och denna termin är till ända. Kvar stundar julfirande i lättjans förgyllda tecken, och för att minimera eventuella felaktigheter i själva lättjans anammande tog jag mig friheten att föröva med jakt och fiske på tv:n och kall folköl i strupen under gårdagskvällen. Det hela avlöpte helt enligt plan och förutsättningarna för fortsatt lathet ser alltjämt goda ut.

Nu måste jag sova.

A little out of tune

Vad störande.

Mitt iTunes-bibliotek består av 2708 spår. Jag vill inte höra ett enda.

Jag behöver ny musik.

Det är Din plikt som bloggläsare att omedelbart posta minst ett låtförslag i kommentarsfältet.

Särskilt ni som bara smyger i kulisserna..

Seså! Chop chop!