Innan jag köpte Saaben så gick jag och sneglade på en Volvo V40. Gode vän M fick mig att köpa Saaben istället.
Gode vän M är numera min hjälte.
Efter två sena kvällar i garaget under V40 står det klart bortom allt tvivel att maken till fuskbyggt helvete är svårt att finna. För att banta tillverkningskostnaderna maximalt måste Volvo anlitat någon genetiskt snedfördelad fuskingenjör från bortre Långtbortistan som fått sin ingenjörsexamen via posten av misstag och som ritat bilen under en mindre nådig haschpsykos. För att ytterligare banta produktionen lejde man tydligen ut tillverkningen till några belgiska lågstadieklasser med ADHD som satte ihop skiten under roliga timmen.
Det blev säkert billigt.
Jättebilligt.
Men inte bra. Inte bra alls.
Min vän och granne J hade fått ett gäng tvåor på bilprovningen. Strålkastarinställnigen var skit, handbromsen var dålig och ena dimljuset pekade åt fanders.
-Kakbit, sade jag när han försynt undrade om möjligheten till assistans. Det där åtgärdar man på en pisskvart.
Det är numera konstaterat att en tredjedels pisskvart är ganska precis två sena kvällar under en billyft. Dimljuset var inte felinställt, reflektorn rasslade omkring i lamphuset som en maracas. Enligt den självklara logiken ”om dimljus inte finns har bilprovningen inget dimljus att klaga på” skruvade vi bort skiten på plats efter att ha undersökt hur begagnade sådana fuskbyggen överprissattes på skroten. Att demontera dimljus borde ta några minuter, men eftersom skiten byggdes av lågstadieklasser med pincettfingrar var det lögn i helvete att tråckla in en norrländsk slaktarnäve av normalstorlek för att komma åt skräpet. Efter lämpligt antal besvärjelser landade dimljusen dock till sist i sopkorgen.
Turen kom till halvljusinställningen. Lamphelvetena pekade ner i backen och behövde några varv på inställningsskruvarna för att peka rätt igen. På en vanlig bil går det raskt och enkelt med en insexnyckel och en tumstock för kontroll av ljushöjden. På en Volvo V40 vrider man lite försiktigt på justerskruven varpå ett frasande ljud uppstår och hela inställningsmekaniken faller i småbitar likt sprödbakad smördeg. Att konstruera en hållbar justeranordning lyckades Volvo med redan på femtiotalet, men eftersom konstruktörens uppenbara haschpsykos givit med sig en hel del okonventionella konstruktionslösningar så hade man numera lyckats konstruera en fullständigt patetisk liten vinkelväxel i billigaste kinesiska returplast, istället för en simpel jefla skruv. Billig fjantplast i kombination med strykheta strålkastare och efterföljande nedkylning i norrländsk vinterkyla har en tendens att resultera i en närmast müsli-artad hållbarhet. Jättefiffigt!
Han fick säkert bonus för det också, den jäveln.
Med strålkastarjusteringen i småsmulor återstod inget annat än att fixa nya efterföljande idag. J hade på eget bevåg ringt Volvoverkstaden för att höra vad de tog för att åtgärda saken. De förklarade lagom försynt att de tog 1300 spänn bara för arbetet, reservdelarna tillkom. Orsaken till det höga priset menade man berodde på att man var tvungen att demontera hela stötdämparen för att komma åt strålkastaren (!). Logiken var omöjlig för oss lekmän att förstå, men det kan ha att göra med att samma lågstadieklasser som satte ihop skiten även skrev verkstädernas reparationshandböcker. Med färgkrita.
Volvo kunde dock tänka sig att sälja nya plasthelveten till oss för en acceptabel summa pengar, varpå vi begav oss mot mackens Gör det själv-hall med förnyad livslust. En strålkastare sitter på en V40 monterad med fyra muttrar. En enkel konstruktionslösning för en mentalt handikappad förskoleelev vore att göra det möjligt att på simplaste vis lossa de fyra muttrarna och sedan enkelt lyfta lös strålkastaren. Volvos ingenjörer hade dock tänkt steget längre och lagt på någon fjantig centimeter plast på fronten för att den effektivt skulle omöjliggöra alla sådana operationer. Hur sedan någon kunde vara så uppenbart intelligensbefriad att de överhuvudtaget övervägde att lossa en stötdämpare för att få ut en strålkastare är fullständigt oförklarligt om man tar en närmare titt på bilen. Det krävs en kraftig avsaknad av hjärnkapacitet för att överhuvudtaget tänka tanken, då en sådan operation inte underlättar ett skit. Strålkastaren går inte att lossa ändå. Volvo måste ha ett synnerligen alternativt urval vid personalrekrytering.
Vi rev istället lös hela fronten på bilskrället varpå lyktorna gick att plocka bort med skrämmande enkelhet. Plasthelveten byttes ut, svordomar yttrades och strålkastare och front fästes åter på avsedd plats.
Turen gick till handbromsen. Att justera handbroms brukar vanligtvis gå att utföra med någon liten simpel skruvlösning. Volvo hade däremot tänkt till lite extra och gjort sina bromsar självjusterande. Jättefiffigt! Åtminstone om bromsarna de facto justerar sig själva. Gör de inte det så sitter man i kisset. När bromsok inte fungerar som de ska så blir det till att renovera dessa när den vanliga lösningen med våld, rostlösare och hedniska besvärjelser kommer till korta. Men eftersom Volvo hade gjort sina bromsar självjusterande så hade de även sett till att handbromsfunktionen inte GÅR att ta isär för renovering. Ännu fiffigare!
I väntan på att J:s nya bromsok dimper ner hos bussgods tänker jag därför ta mig friheten att tillverka en voodoodocka. I billig kinesisk returplast.
Känn min vrede, ingenjörsjävlar.
