Någon har tabbat sig rätt duktigt i staterna.
Här i Sverige blev det folkstorm över att våra kära matbutiker märkt om sin köttfärs några gånger extra. En åtgärd som förmodligen endast inverkat positivt på den gemene svenskens immunförsvar. Någon dagsförbrukning köttfärs kastades bort i butikerna och någon butikschef miste jobbet för den goda sakens skull.
I USA återkallar man 65 miljoner kilo kött.
Sug på den.
65 miljoner kilo.
Det är inte kattskit.
Jag jobbade själv som slaktare för några år sedan. Totalt inte mer än 10-11 månader. Ville lära mig hantverket. När vi gick på full fart slaktade vi 80 nöt och 360 gris varje dag. Ett snabbt överslag ger över 10 miljoner kilo kött som torde passerat mina händer under den tiden. Det är knappt en sjättedel.
65 miljoner kilo är satans mycket kött.
Tydligen ser man inte så hårt på det där med djurskydd på amerikanska slakterier. Slaktdjur som inte vill gå in i avlivningsbåset kostar pengar eftersom de sinkar produktionstakten. Så man ansåg tydligen att gaffeltruck, högtryckstvätt och andra trevligheter var högst befogat för att få de slaktdjur som var i så dåligt skick att de inte kunde resa sig att röra på fläsket.
65 miljoner kilo återkallat kött torde ju ändra den ekonomiska kalkylen rätt duktigt.
När jag jobbade hade vi en envis ko en dag som helt enkelt vägrade att röra på sig. Den bara stod där. Inte för att den var i dåligt skick, den ville bara inte. Stallpersonalen trugade för glatta livet, men kossan vägrade röra en fena. Och om en halvtons ko bestämt sig för att stå still så är det inte så mycket att göra åt. Den står där den står. När befintliga slaktdjur sinat och det blev stopp i produktionen beordrade ansvarig veterinär undantag från förbudet mot elpåfösaren. Stallpersonalen vägrade.
En dryg timmes kaffepaus senare var veterinären högröd i ansiktet, elpåfösaren fortfarande obrukad, men stallpersonalen synnerligen nöjd med att kon till slut gick in självmant.
Det kostade förvisso några stadiga slantar för företaget att ha en herrans massa folk ståendes med händerna i fickorna, men å andra sidan återkallades inga 65 miljoner kilo kött pga vanvård heller..
februari 19, 2008 kl 08:08 |
Här i Danmark är de inte snåla med elpåfösaren, den används så fort djuret stannar upp, iaf på det slakteriet vi var på =/ Att tillbringa 6 dagar på slakteri gjorde att mitt beslut om att bara äta vilt kändes rätt berättigat…
Nu ska jag läsa artikeln om USA…
februari 19, 2008 kl 08:40 |
Det där var faktiskt enda gången jag var med om att den överhuvudtaget kom på tal, och då hanterades minst en 70-80 000 djur, så bevisligen går det utmärkt att fösa djuren utan el. Det krävs bara lite mera finurlighet..
februari 19, 2008 kl 10:50 |
Inte kul läsning… Men alltså kött är ju en färskvara, more or less, hur mkt av de där 65 miljoner kilona kommer man få tag i? Och vad ska man göra med det man lyckas hitta? Hundmat? Bränna?
februari 19, 2008 kl 22:54 |
Euroshopper köttbullar antar jag..
februari 20, 2008 kl 11:05 |
Ewwwww!!!
Tur att jag bara köper Krögarköttbullar!
februari 20, 2008 kl 12:57 |
Men? Du har väl en välartad karlslok som gör egna?
februari 20, 2008 kl 20:23 |
Nja alltså… jo det gör han ju. Om jag ber honom. Men jag…..jag gillar verkligen de där små, delikatessbullarna…
februari 21, 2008 kl 09:27 |
Eeew. Trodde elfösare var standard på svenska slakterier med. Kanske är norrländska kossor och slaktpersonal är mer lugna och sansade?
februari 21, 2008 kl 12:25 |
Jo, elpåfösare är standard här också. Men de används ENDAST efter att djuret avlivats, för att chocka ur lagrad energi i musklerna, så att man slipper få benet avsparkat av en dödsryckning. Ren arbetssäkerhet.
Verklighet kontra FDR, du vet..
februari 22, 2008 kl 16:03 |
“Chocka ur lagrad energi ur musklerna?” Det visste jag faktiskt inte.
Funkar det tvärsom med?
..och allt behöver inte komma från din ärkefiende FDR
februari 25, 2008 kl 13:25 |
Om man tänker efter, så är det jävligt äckligt med kött egentligen. Äta döda djur ter sig så.. ociviliserat på något sätt.
Och även om kossan i ditt exempel till slut självmant rörde på sig, så är det knappast en solskenshistoria. Stackaren hade ju faktiskt inget val annat än att möta döden, eller hur?
februari 25, 2008 kl 13:59 |
[...] Inlägget ligger på Simons blogg:Cemetary Gates [...]
februari 25, 2008 kl 20:43 |
Det är helt fritt vad man väljer att stoppa i gapet. Personligen har jag dock svårt att grunda mitt födoval på argument som till största delen hörs från vilsekomna flickor i fjortonårsåldern..