Jo, vi åkte iväg, Günther och jag. Mot fjällen och en av alla de små byar som på något vis lyckades missa industrialiseringen och plöjde sina små åkerplättar med häst långt in på 70-talet. Där alla hälsar på alla och ingen smiter förbi med blicken fäst i marken.
Vi gjorde en snabbvisit i Tärnaby och Hemavan. Iakttog alla kamouflagemönstrade snowboardkläder och koncentrationen av skidglasögon, som tydligen var en sådan viktig del av utstyrseln att de tvunget måste bäras även inomhus. Allesammans fullt upptagna med att hinna njuta av den tillrättalagda fjällvärlden mellan bakfyllorna.
Inget ont om att åka bräda, men det var inte vårt mål med resan. Istället hämtade vi ytterligare en lappskoter till Günthers stall och begav oss tillbaka till byn.
Jag har inte varit i fjällen vintertid på många långa år. Sist jag var uppe skidrade vi upp på kalfjället med all packning i full snöstorm. Såg inte ens skidspetsarna framför oss och blev tvunga att knyta ihop hela sällskapet med linor för att kunna hålla ihop. Vid midnatt var det uppenbart att vi aldrig skulle nå målet i tid. Det fanns inte en chans att få upp ett tält i stormen så vi blev tvungna att gräva nödgropar och gå i bivack, bara för att vakna upp nästa dag och inse att stormhelvetet bestod.
Denna gång var det dock annorlunda. I år visade västerbottensfjällen upp sig från sin vackraste sida. Solen lyste på en ständigt klarblå himmel och de senaste veckornas arbetsbörda föreföll synnerligen avlägsen. Djuret fick för en gångs skull disponera sin energi efter eget huvud och studsade omkring som studsboll på speed när hon inte roade sig med att leka skiten ur familjen Günthers gråhundar en efter en.
Det uppstod dock en tydlig kulturkrock när de nordiska älghundarna ville leka ställa älgen samtidigt som mitt kontinentala pälsmonster envisades med att leka dräpa grävlingen och gång på gång vräkte ikull de grå pälstussarna med ett förnedrande grepp om nacken.
Günther var ivrig att visa upp sitt paradis så vi begav oss med varsin lappskoter upp på fjället. Det stod snabbt klart att Günthers färdigheter på skoter översteg mina egna, och gedigna färdigheter är av yttersta vikt när man försöker bestiga fjäll med motorklena lappskotrar utan 100hk och högkamsmatta. Men det är fan så mycket roligare med lappskoter. Jag lyckades dock med hjälp av en…ehm…listig fastkörning i en brant fjällslutning att få den unge Günther att vända åter för hjälpsam handräckning i ärendet, varefter jag med berått mod kunde ta en annan väg upp och för en gångs skull komma först. Det var naturligtvis helt planerat och jag anser det vara en stor bragd. Fjällavbildningen med obligatorisk stilstudie av ”Günther auf der Lappskoter” kunde således göras framifrån.
Jo. Det hände mer också.
Men det här får duga.
