Click your fingers applauding the play

Vägarna har töat fram ordentligt här de senaste dagarna. Helt plötsligt är det faktiskt givande och trevligt att gå ut med Djuret. Linförighetsträningen blir som av en händelse en aning mer givande när varken hund eller förare halkar omkring på blåisen eller klafsar fram i snösörjan.

Jag tog en sväng förbi postutlämningsstället. Man måste tydligen gå dit och hämta allt som inte brevbäraren med våld och vrede kan tvinga ner i postfacket.

Så vi gick. Djuret och jag.

Det där med att lämna hund i koppel utanför affärer är något jag undviker in i det längsta. Antingen blir hunden stulen av någon ensam soc-pensionär, kastad sten på av lokala ungjävlar eller så finner man den ivrigt frotterandes med fem andra loppiga gatukorsningar, som enligt sina barnsligt leende white trash-ägare bara mååååååste få hälsa lite på varandra.

Jag tänkte det går fort.

Helvittes fort.

Kiosken var tom på folk. Inte en hundjävel i sikte. Snabbt som attan bands Djuret fast och jag styrde stegen in på kiosken. Den väna damen i kassan som tog emot mitt avi var aldrig skolmästare i 60m. Förmodligen är magsår det sista hon kommer att utveckla. Efter att under en mindre evighet lyckats masa sina arma ben de fyra metrarna in i postrummet, finna paketet och sakta masa sig tillbaka lyckades hon till sist överlämna paketet i mina händer.

1,2 sekunder senare var jag utanför dörren.

Den medelålders man som med väl invand 45 graders bakåtlutning sakta lät sitt loppiga helvete till avlivningsobjekt streta sig fram mot mitt kära djur tyckte förmodligen att det var den bästa idén som någon kommit på ända sedan hans mamma tappade honom i golvet med flit när han var liten.

Jag ansträngde mig för att på ett försynt men ändock pedagogiskt vis föra fram min blygsamma invändan med ett ödmjukt “MEN SLÄPP DÅ FÖR FAN INTE FRAM HUNDEN!”.

Den medelålders man som troligen sniffat lim genom hela grundskolan lät sig inte bekommas det minsta. Hans stinkande uppkastning i slutet på det spända kopplet nådde i nästa sekund fram till mitt dittills friska djur och mannen såg mäkta nöjd ut.

Mitt eget nöjdhetsindex visade för stunden lysande röda siffror. Eftersom den medelålders mannen tydligen förlorat både vett och språkförståelse övergav jag raskt den diplomatiska vägen och stegade snabbt fram mot min hund. När jag passerade den flerfaldige segraren i “dra-åt-helvete-så-dum-man-kan-vara-VM” tog jag bara tag i stolpskottets koppel och lät, med ett snabbt i ryck i detsamma, den stretande lopphögen förstå att två meters säkerhetsavstånd är bra skit.

Lopphögens ägare sa inte flaska.

Mitt ansiktsuttryck sade: “Gör du om det där igen stampar jag ner pälshelvetet i halsen på dig”.

Lopphögens ägare ansåg diskussionen avklarad och styrde stegen därifrån med fåraktig min.

Simon vs Civiliserat uppträdande: 1-0