Tenta imorgon.
Om jag bara kan framkalla ett mindre underverk och skrapa ihop tillräckligt med poäng så borde detta VM i arbetsbörda snart lida mot sitt slut.
Tanken var god. Idag skulle det studeras, jajjamen. Vi hade ju en hel dag på oss. Förmiddagen gick åt till besök hos sjukgymnasten och när vi lyckats ögna igenom materialet ett varv på eftermiddagen så råkade studieflitens brinnande låga som av en händelse riktas mot kvalseriehockeyn på tv.
Det blev inte så mycket inläst efter det.
Det blev dock en del jubel då Brynäs lyckades ta sig tillbaka till elitserien. Jublet förbyttes dock senare till unisona svordomar och besvärjelser då Mora föll bittert på mållinjen.
Jag tror någon hytte med näven också.
Studiematerialet förblev däremot orört.
Nåja. Om jag lyckades klara 5p regressionsanalys efter 50 minuters intensivstudier kvällen innan så borde detta vara en kanna ljummet piss i Mississippi.
Just ja, sjukgymnasten gav mig domen idag. Min axel har varit kaputt sedan nån gång i december. Eftersom jag började störa mig på att den inte blev bättre så gick jag till läkaren. Läkaren skickade mig vidare till specialist för diagnos. Specialisten klämde i ett par minuter och meddelade att jag behövde opereras.
Tydligen har min bicepsmuskel lyckats slita lös en del av broskinfästningen i axeln.
Det beror naturligtvis på mina överjävligt starka bicepsmuskler.
Inte att jag lyckats göra något som erbjöd en alltför stor belastning för min stackars lekamen.
Absolut inte.
Sjukgymnasten såg beklagande ut när han meddelade det. Som om det var något hemskt att behöva en rutinoperation med hittills 100%-igt resultat.
Igår morse skjutsade jag min gode vän och barndomskamrat till en operation som ingen av oss visste om han ens skulle vakna upp ifrån. I det perspektivet vore det rätt fjantigt att gnälla över en simpel titthålsoperation.
Jag skulle bli mer upprörd om mjölken var slut i kylen imorgon.
