Story and pictures

I skuggan av kvällstidningarnas rubriker om blodtörstiga bävrar som brutalt anfaller små oskyldiga fyraåringar beslöt jag och gode vän J oss för att göra en insats för att säkra mänsklighetens trygghet. Vi såg redan rubrikerna framför oss: “Övermänskligt modiga och extremt estetiskt tilltalande unga män riskerar livet för att frälsa världen från blodtörstiga gnagare!”. Vägen till evig berömmelse och världsomspännande idolstatus låg för våra fötter.

Sålunda lastade vi djur, vapen och annan behövlig utrustning i Turbo-Saaben och bytte lägenheter och asfalt mot öppna vidder, timmerstuga och öppen spis. Tillvaron blev på en gång märkbart behagligare.

Med rakspända ryggtavlor beslöt vi oss för att förbereda den stundande sammandrabbningen med en fredlig rekognoseringstur för att slippa överraskningar i sammandrabbningen med de blodtörstiga monstren. “Utan spaning, ingen aning” som min gamle gymnasielärare beskedligt brukade uttrycka det.

Vattendrag rekognoseras lämpligen med kanot, varför kanadensaren lastades på släp och kosan styrdes upp efter ån. Fasters välvillige man följde med för att köra bilen tillbaka och lämna den vid landstigningsplatsen, dryga milen längre ner. Väl framkomna kunde vi konstatera att rapporterna om högsta vattenståndet på 15 år inte saknade grund. Vattenhastigheten hade en lätt dragning åt det strömmande hållet.

Nu var inte bilden ovan den tänkta utgångspunkten för vår färd, den låg ett par, tre hundra meter längre ned, där vi antog att åns karaktär skulle vara något beskedligare. Det antagandet stämde endast delvis med verkligheten.

Vår chaufförs ansiktsuttryck återspeglade tämligen lättavläst att hjärnan arbetade för högtryck med frågan huruvida han kunde avstyra detta vansinne. Vi fann dock ett parti där det var en aning lugnare närmast stranden, vilket möjliggjorde att J, som inte direkt skröt om någon större kanotvana, fick några meter på sig att hitta balansen innan vattenhastigheten ökade.

Sen sparkade vi ut.

Det gick fort.

Fort så utav helvete.

Eventuella bävrar efter den inledande etappen kunde glatt ha signalerat med neonskyltar och blåsorkestrar utan att vi noterat dem. Med den fasta vetskapen om att paddla snabbare än vattnet är nyckeln för manövrering av kanoter paddlade J som en fulldopad öststatsolympier och såg direkt en aning mindre blek ut om nosen när ån lugnade ner sig en bit nedströms.

“Bara en fors kvar!” informerade jag uppmuntrande och fick nakna ögonvitor i retur.

Den andra forsen gick om möjligt ännu snabbare. J fick förnyade krafter i sitt paddlande när fören på kanoten stundtals doppades under vattenytan i de värsta partierna. Vi lyckades ändock passera relativt torrskodda och ån lugnade ner sig till mer behaglig hastighet. Några ondskefulla bävrar syntes dock inte till i det höga vattenståndet, och vi konstaterade bedrövat att någon mänsklighet knappast skulle frälsas ifrån ondo längs denna å. Den höga vattennivån hade däremot sett till att vissa stugägare fått oväntad hjälp med vårstädningen. Endast såpa behövde tillsättas.

Väl hemkomna tröstade vi oss med avslappnande maltdryck och upprättande av nya stridsplaner i lågornas flammande sken.

De nya stridsplanerna visade sig dessvärre lika misslyckade som den första och det stod snabbt klart att de blodtörstiga gnagarna i de andra vattendragen måste ha blivit förvarnade om vår ankomst och deras stundande ragnarök. Inte en gnagare kunde lokaliseras trots idoga försök och halvdagslånga vandringar efter vattendragen. Vår heroiska hjälteinsats bleknade betänkligt och upphöjandet till überidoler blev drastiskt senarelagt.

Nåväl, vi hann med många energigivande dagar ute i friska luften innan det blev dags för att bege sig tillbaka till staden och stundande arbetstimmar.

Djuret har börjat löpa också. Jag blev så stolt att jag var tvungen att fotografera första droppen på golvet. Tvåhundrafemtielva stycken droppar senare är jag inte lika exalterad. Bella är dock helnöjd. Hon skuttar runt, svullen som en babianröv, luktar som en gammal uttjänt räktrålare och tror till råga på allt att hon ska få ligga.(!) Det står klart bortom allt tvivel att oavsett art så är den kvinnliga varelsen en synnerligen skum konstruktion.

Sen har jag blivit äldre. Igår. Endast tre år kvar till ålderskris. Jippi.