Master and everyone

I helgen paketerades det vrålkåta djuret i Saaben och kosan styrdes mot Skellefteå för en tvådagars kurs i fågelhundsdressyr med Mattias Westerlund från Hundskolan Vision.

Jag är hellvittes nöjd.

Mattias har många år på Hundskolan i Sollefteå i bagaget och uppvisar ett synnerligen gediget kunnande i ämnet. Erfarenheterna från professionell hundträning har han fört över på fågelhundsdressyr och skapat ett synnerligen intressant koncept. Hans metoder skiljer sig således en del ifrån de vedertagna principerna bland fågelhundsfolket, men alltigenom till det bättre och helt i linje med vad jag arbetat efter. Ingenting lämnas åt slumpen, alla moment övas separat och i sådan takt att hunden lyckas hela tiden och det finns ett ständigt fokus på att inte bygga in onödig stress i momenten. Det var imponerande att se hur samtliga hundar efter helgens övningar förhöll sig lugna i uppflog och stannade spontant utan  de annars så obligatoriska illvrålen och rytanden från ägarens sida. Att sedan alla övningar under helgen genomfördes synnerligen genomtänkt och välplanerat med fingertoppskänsla för varje hund bidrog ytterligare till min djupa imponans. Jag anmälde mig på plats till fjällträningen i höst.

Bellas träning har annars hittills mest varit fokuserad på vardagslydnaden och att bygga in ett lugn i hunden, ty majoriteten av hennes liv består av vardag, inte jakt. När jag skaffade Torsten var jag mest fokuserad på att träna in användbara kunskaper, inkallning, fotgående osv. Stress fanns inte ens med i ekvationen. Det resulterade i en visserligen lydig jycke, men med ytterst liten förmåga att koppla av. Vid två års ålder pep han konstant och vankade av och an i väntan på aktivitet. Bland moderna köttbulledressörer hette det att hunden naturligtvis var understimulerad. Samma symtom kunde ses på mängder av arbetande bruksraser och de var ju avlade att arbeta. Aktivitet var således ledordet, ty hundar kan inte sitta still för länge. Ut och träna, motionera, träffa hundar. Aktivera, aktivera, aktivera.

Det fungerar skitbra, så länge man kan stimulera hunden i sådan omfattning att den somnar av utmattning. När den sedan vaknar är det ännu värre och karusellen fortsätter. Istället för bot har man endast lyckats snabba på det destruktiva förloppet.

När inte aktivering fungerar brukar problemet förr eller senare härledas till att hunden är nervsvag. Mycket kan sägas om Fettot, men nervsvag är nog det sista någon skulle påstå. Han ruskade av sig en direktträff av välriktad hästhov, med efterföljande luftfärd, som om det vore vatten redan vid sex månaders ålder. Han tycker att en älgko som anfaller i vilt raseri är höjden av lycka. Nerver var inte riktigt problemet.

Fettot fortsatte pipa, och i takt med pipandet mäktes tydlig den ökande oron. Stressen ökade för var dag som gick och det stod snabbt klart att han både skulle driva mig till vansinne samtidigt som han skulle stressa sig själv till ett komplett vrak på några år, med direktbiljett till avlivning som obeveklig följd. Det var inte acceptabelt.

Jag testade det mesta under 1,5 år. Välvilliga tips och egna teorier. Det tog ett bra tag men till slut knäckte jag gåtan och med rätt agerande från min sida förvandlades hunden från oroligt pipvrak till kolugnt pälsfetto inom loppet av en vecka. Då var han närmare tre år gammal. På tre år hade jag lyckats lösa vad som aldrig ens blivit ett problem om jag gjort rätt från början. Egna erfarenheter tenderar således att bli en aning dyrköpta, men resultatet är att jag nu har en energibomb till vorsteh som är totalt avslappnad och kolugn även om skolarbetet stundtals medger minimalt med tid till aktivering.

Men det var ETT misstag. Det finns några miljoner till som jag kan hinna med att göra också. Således är det bra skit om andra kan göra misstagen istället, och jag kan mjölka kunskaperna därav. Det sparar hellbervittes mycket tid. Så det blir nog fler kurser i framtiden.

Många fler.