Suffering Overdue

Det snurrar runt ett bensinuppror i mailboxarna för tillfället. Jag fick en jättekäck powerpoint som föreslog att samtliga bilister skulle ge fan i att tanka på Statoil och Preem för att tvinga fram en sänkning av bensinpriset.

Det låter ju verkligen jättefint. Medborgarna förenas för en gemensam sak. Stoppa bensinbolagens profit på barskrapade bilägare och sänk de skyhöga drivmedelspriserna en gång för alla, halleluja!

Problemet är bara att bensinbolagen redan uppvisar röda siffror pga de minskade marginalerna på drivmedlet. Försäljning av bensin är snarast att se som en ren serviceprodukt eftersom marginalerna pressats såpass lågt i konkurrensen att en ordentlig smitning snabbt gör att macken går back på bensinförsäljningen den dagen. Bensinmackarna tjänar pengar på att medelsvensson förutom att tanka även vill fylla buken med korv, choklad och cola. Små marginaler är en direkt verkan av konkurrens på marknaden och en hyfsat fungerande marknadsekonomi. Hade vi kartellbildning bland bensinbolagen vore det möjligen en annan sak, men så ser inte läget ut.

Problemet är således inte bensinbolagens vinstpåslag. Det är snarare att bensinskatten är, och har alltid varit, ett synnerligen enkelt instrument för att öka på stadsfinanserna utan större knussel bland väljarna. Ty höjda drivmedelsskatter är bra för miljön, det har miljöpartisterna slagit fast, och ingen vill vara den som propsar på en ökad nedsmutsning av miljön. Inte offentligt i varje fall.

Det stora sårarslet med miljöskatt på bensin är dessvärre att miljöbeskattningen innebär väldigt liten postitiv inverkan på miljön eftersom en stor del av bilisterna är beroende av bilen, framförallt människor utanför storstäderna samt barnfamiljer. De har inget val och är således tvungna att pynta sina redan hårt beskattade sedlar för en allt dyrare nödvändighet. Bilåkandet minskar därför inte, trots beskattning.

Men miljöskatten ska ju inte bara minska bilåkandet, den ska ju även betala miljöbelastningen? Här blir det intressant. Miljökostnaden för bensin i glesbygd ligger någonstans kring 18-20 öre per liter exklusive koldioxid enligt statens egna offentliga utredningar. FN:s rekommenderade nivå på koldioxidbeskattning för att minska utsläppen fram till år 2020 är 40 öre per kg koldioxid, svenska staten begär däremot 1,50 av bilisterna. Dessa pengar utgör alltså den verkliga miljökostnaden för en bil i glesbygden, samma bil som betalar närmare 7 spänn i skatt per liter soppa. Miljöskälen för en skattehöjning är mao obefintliga.

Miljöeffekterna är med andra ord lägst i de områden där drivmedelsbeskattningen slår hårdast, men att differentiera bensinpriset efter var i landet man bor är möjligen något som något av de rödgröna ungdomspartierna skulle kunna föreslå, men alla andra inser att det är alltigenom idiotiskt. Det mest vettiga torde vara att sänka skatten på drivmedel eftersom det relativt sett gynnar låginkomsttagare, barnfamiljer och glesbygdsbor mest, och miljömässigt har den liten inverkan. Miljöbeskattningen kan enkelt göras där problemen är som värst, storstäderna, där man faktiskt har en fungerande kollektivtrafik som kan erbjuda ett reellt alternativ. Trängselskatter må vara en ständig källa till svordomar, men både samhällsmässigt och miljömässigt är de ett ordentligt mycket vettigare alternativ än punktbeskattning på drivmedel.

Men eftersom det redan konstaterats i utredning på utredning att miljön är av sekundär betydelse när farbror staten beskattar drivmedel måste man lösa problemet i pudelns kärna, dvs intäktsbortfallet till skattekistan vid en sänkning av drivmedelsskatten. En sänkning av bensinskatten med en krona innebär i runda slängar 5,5 miljarder i förlorade skatteintäkter. Det är inte kattskit.

Men 5,5 miljarder motsvarar de facto endast 1 öres beskattning på varje liter kommunalt vatten i landet, och till skillnad från bensin så kan faktiskt varje medborgare i betydligt större utsträckning välja själv hur länge de behöver spola kranen varje dag. Det har inget att göra med var de bor i landet eller hur långt de har till jobbet, snarare skulle de numera hårt drabbade glesbygdsborna gynnas av en sådan beskattning då de i större utsträckning har egen brunn. Miljöskäl för att spara in på vattnet finns det även gott om.

Men oavsett hur den skulle utformas, en vettigare beskattning för att inbringa de åtråvärda skattemedlen så att våra kära statliga myndigheter kan fortsätta ånga på i sin privata orgie av ekonomiskt svinn och oekonomiska företagsstrukturer kommer inte att uppstå förrän de folkvalda har tillräcklig ryggrad att stå för att drivmedelsbeskattningen inte längre har ett piss att göra med miljöskäl.

Och det lär ta tid.