Man skulle kunna tycka att människor har väldigt underliga prioriteringar när de stora nyheterna i kvällspressen är huruvida någon svensk fotbollspelare har lite ajeliaj i lilla fossingen eller om världen kommer att gå under utifall att någon utomstående råkar se just hur våra landslagsherrar skuttar runt på gräsmattan. Man skulle kunna skriva något präktigt om hur människor borde uppmärksamma lidandet i Burma och andra hemskheter istället. Det skulle man kunna göra.
Men jag tycker mest det är fascinerande.
Man har ju faktiskt lyckats bygga upp en multimijardindustri kring elva vuxna män som springer runt på en gräsmatta och jagar en boll. Det är ju fantastiskt! Det överskuggar allt. Tidningarna är fyllda med teorier och spekulationer om hur det ska gå när just våra landslagspelare ska få chansen att sparka på bollen. Det analyseras spelarkroppars uppbyggnad, minsta rapporterade smärtförnimmelse blåses upp till sådana proportioner att ragnarök närmast framstår som en blek förkylning i jämförelse. På TV tävlar man om att tycka och förståsigpå. Minsta fotvinkel analyseras av självutnämnd expertis och få saker i världen dissikeras just nu lika grundligt i media som elva vuxna män som sparkar boll.
Och svenskarna köper allt. Aftonbladet ger ut en ÅTTIOFYRA sidor tjock bilaga. Om Zlatan. Och han har inte ens lyckats sparka bollfan i målet på tre år. Kunskapstörsten är total. Vi kan inte få nog. Vi måste bara få mer teorier, fler spekulationer och ännu fler uppblåsta varningstecken. Sanningens ögonblick är nära. Hela mänsklighetens öde står på spel. Allt hänger på:
Elva.
Vuxna.
Män.
Som.
Jagar.
En.
Boll.
Alltså, jag kan förstå underhållningen. Jag kan själv titta på fotboll med kompisar och finna det hyfsat kul om det bjuds på pilsner till. Å andra sidan skulle jag nog kunna se på helgmålsbön med behållning, bara det ingår pilsner. Men jag förstår inte allvaret. Vilket lag som vinner eller förlorar rör mig inte i ryggen. Visst, är någon bekant involverad så gläds jag eller lider med dem, men i övrigt är spektaklet inte mer upphetsande än någon annan lättsmält tv-underhållning. Har jag inget bättre för mig så visst kan jag slötitta en stund, men att lägga undan ALLT annat för några tjommar som jagar en boll i 90 minuter?
Ibland önskar jag faktiskt att jag hade så små banaliteter att bry mitt huvud med och så små krav på tillvaron att titta på elva vuxna män på en gräsmatta vore likställt med nirvana. Jag kan dock inte sluta förundras över det penibla faktum att vi människor är så gravt lättmanipulerade att en simpel barnlek kan marknadsföras fram till närmast religiöst status.
juni 9, 2008 kl 22:31 |
Banaliteter? Du har aldrig varit på Söderstadion…
juni 9, 2008 kl 23:03 |
Det är rent magiskt hur elva män som jagar en boll kan få nån ointresserad av skriva ett gigantiskt inlägg.
juni 10, 2008 kl 06:15 |
Och kanske det viktigaste. Elva, vältränade män i shorts.
Allvarligt talat, jag älskar fotboll – att spela och att titta. (Dock inte svensk fotboll.) Men att sitta på en överfylld stadion och bara lyssna när människor som lever, andas, äter fotboll sjunger för sitt lag. Det är häftigt. Och lite läskigt. Och lite upphetsande. (Plus att de faktiskt serverar pilsner)
juni 10, 2008 kl 08:51 |
Tack. Bara… tack.
juni 10, 2008 kl 10:19 |
Huvudet på spiken. Som vanligt för det här temat. Det här är så bra att jag blir tårögd. Nästan så du förtjänar en pilsner, courtesy of Sugarpie, om du har vägarna förbi snuskiga södern.
juni 10, 2008 kl 17:17 |
Jerk> Tja, det finns många finesser på ett järnspett. Men rent konkret är det inget annat än ett avlångt stycke metall..
Kurt> Haha! Det är även rent magiskt hur ett angrepp mot den egna uppfattningen så snabbt kan rasera förmågan till korrekt meningsbyggnad..
Erika> Lite tufft är det faktiskt när de engelska supportrarna sjunger i kör med sådan kraft att kommentatorerna tvingas skrika för att höras. Inte lika tufft när kamerorna sedan fångar några blågula supportrar, vars dagiskäcka “Sverige! *klappklappklapp* Sverige! *klappklappklapp*” knappt förmår uppfattas av mikrofonen.
Då brukar jag le lite cyniskt. Och ta en pilsner till.
Dinokat> Varsågod!
DivaLiz> Pilsner? You´re on!
Kladdkaka funkar iof också..
juni 10, 2008 kl 17:51 |
En liten tanke. Elva bukar i jakttorn, blekfeta med skön doft. Jagandes ett stackars djur som är inpejlat. Det är ju lite ballare. Definitivt manligare.
juni 10, 2008 kl 18:02 |
Hah, håller fullständigt med. Försökte lära mig titta på fotboll för några år sedan men…jag skrattade mest åt alla roliga fall vilket inte uppskattades.
Däremot kan jag av outgrundlig anledning sitta och se på Vasaloppet. Det är lite zen över en sådan upplevelse, den tar liksom aldrig slut. Likaså backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen, underbar tv att vara bakfull till sådär efter nyårskonserten. Jag är fortfarande besviken på att svt tog bort den…
juni 10, 2008 kl 21:38 |
Kristian> Om vi överser med de uppenbara felaktigheterna i påståendet, så ja, originalet överträffar alltid surrogatet.
Annika> Jo, det är något skumt med vasaloppet.. Men alltså, jag säger inget om vad folk spenderar tiden tittandes på. Jag har bara lite svårt att förstå allvaret i elva män med en boll.
juni 11, 2008 kl 17:52 |
Det är sant, Simon. Sverige har en jäkla barnslig fotbollskultur. Alla sånger hadlar om Zlatan och sjugs av dåliga artister och det eviga klappet som här hemma i knatteligan. Ta en pilsner till.
juni 19, 2008 kl 12:24 |
Ha,ha synd att vi åkte ut. Vi slipper iofs höra ännu en krystad intervju med Znoken så . Kan de inte bara klippa in lite bilder på hans mål istället för att tvinga honom att svara på en massa frågor han uppenbarligen tycker är jättejobbiga?
Ha en bra midsommar Simon..:)
juni 19, 2008 kl 17:48 |
Men Simon, du kan inte hålla på så här. Du måste blogga liiiite mer regelbundet, för om jag och de andra brudarna inte får vår Simondos…då kan det gå illa.
Glad midsommar.
augusti 21, 2008 kl 10:55 |
Oh! Som jag brukar säga: ge killarna en boll var så slipper dom springa efter samma.
Visserligen brukar jag då få höra att jag minsann kollar på Formel1 och där kör dom ju bara fortfort och runtrunt, men jag anser inte att det är samma sak. Alls.