Jepp. De sa ja.
Det var så fint att till och med min cyniskt känslokalla person fick kämpa för att inte storböla som ett spädbarn.
Sen blev det bröllopsfest. Till fyra på natten. Jag förhöll mig en aning restriktiv i mina kontakter med den fria baren då hemfärd meddelst Saab skulle inledas redan vid lunch nästa dag. Men roligt var det!
Hela 4,5 timmar hann jag sova också innan frukost. 105 mil hem. Jag vek ner mig efter dryga 90 och stannade i Umeå för övernattning för att slippa skrapas lös från en tall någonstans halvvägs mellan Umeå och Skellefteå.
Jag förhörde mig telefonledes om huruvida moderskapet mäktade med Bella en natt till. Mamma G informerade att det inte var några problem. Djuret skötte sig, men var tvungen att ständigt hållas kopplad utomhus då hon tenderade att inte respektera deras vilja lika bra som hon respekterade min. Jag tyckte den slutsatsen lät förträffligt klok, med tanke på att koppeltvång var vad jag tydligt poängterat innan jag åkte..
Sen lät det “NEJ, NEJ, NEEEEJ!” i telefonluren.
Följt av ljudet av telefonlur i backen.
Och obestämbara hundläten.
Till sist en flåsande och milt sagt upprörd och chockad Mamma G: “HON TOG DEN!! HON TOG IGELKOTTEN!!! “
Tydligen hade en igelkott med uppenbar dödslängtan travat in framför nosen på den vid bron fastkopplade Bella.
Bella är av tyskt fullbruksblod. I Tyskland värnar man om rasens skärpa och förmåga att instinktivt ta mindre djur av daga.
Bella är uppenbarligen rastypisk.
juni 30, 2008 kl 09:52 |
*asg*
Klippte hon en igelkott?? Stackars Bella, hon måste ju ha taggar i hela munnen då?
Åh just det. Stackars lille kotte oxå….
juli 1, 2008 kl 20:01 |
Här sitter en till och asgarvar, trots den sorgliga temat!
Och jag har en fin film inne i lockiga huvudet hur det hela gick till!!! Stackars stackars igelkotten!
juli 2, 2008 kl 16:55 |
Hahaha! Ännu en gång blev mina fördomar om rasen bekräftade
Tyskarna har missat det där med att fågelhundar inte behöver jaga allt som rör sig =p
juli 2, 2008 kl 22:37 |
Jag kan meddela damerna att igelkotten tydligen klarade sig med blotta förskräckelsen. Men avskräckt är den dessvärre inte. Den kommer numera varenda jävla kväll och bara ber om att bli dräpt. Jag ska pröva ge den prozac så kanske den slutar. Den måste ju vara deprimerad, stackarn..
Åsa> Nä, det kanske inte behövs hos aristokratiska fjanthundar som man måste stampa ner apporten i halsen på, men vi som planerar att nyttja kräket till allt från fågeljakt till avfångning av klövvilt behöver lite mer tåga än vad britterna mäktat avla fram i sina fjomp-raser..