Fuck me like you hate me

Idag har jag vilat mina sargade extremiteter på kontoret.

Jag gillar kontoret. Då kan jag välja helt själv vad jag vill lyssna till på webradion. Då slipper jag snitta mina handleder till ljudet av P3:s skamligt värdelösa ”Brunchrapporten”, med Henrik Torehammar. Den mannen har en dialekt och ett röstläge som kan få självaste Moder Theresa att tappa tron på mänskligheten.

Lyckas man väl genomlida denna eterdistribuerade avföring så väntar nästa bevis på att detta land utan tvekan går mot sin undergång: ”Mitt P3″, med Marcela Moraga, kvinnan som gav den bredkäftade grodan en radioröst. Jag spontankräks så fort jag hör idioten. Jag vet inte om det är den olidliga Rosengårdsskånskan, det faktum att det låter som att hon ständigt har käften vidöppen och minst en decimeter mellan mungiporna när hon pratar, eller den absoluta avsaknaden av vettiga uttalanden, men jag får svåra suicidala tvångstankar så fort programmet går igång.

Och musiken. Döda mig nu! Det spelar ingen roll vilken kanal man än väljer, stup i kvarten laddar de nån lengräddad fjant som stönar och wailar de hundra genom tiderna mest klyschiga och överutnyttjade kärleksrelaterade textraderna i en falsett värre än Adolf-jävla-Fredriks Gosskör på syra, och som omedelbart får mig att avbryta allt arbete för att dunka huvudet i närmaste sten i hopp om smärtlindring.

Män.Ska.Inte.Låta.Som.Christina.Aguilera. Basta.

Alltså, jag lyssnar på det mesta från opera till brutal metal, men substanslös musik som direkt utgår ifrån att lyssnaren är totalt intelligensbefriad och köper vad skit som helst som krystats fram av nån avdankad låtskrivare kan jag bara inte med. De slisk-klyschiga texterna lär vi väl aldrig slippa eftersom fjortisarna går igång på skräpet, men är det för mycket begärt att det åtminstone skall höras att sångaren har en kuk?

Jag blir tokig.

Roots

Vi har varit i norrbotten, Bella och jag. Min anledning var arbete, Bellas var moraliskt stöd.

Det moraliska stödet kan med fog diskuteras då det lata lilla djuret mest låg och tråkade i mossan, utan minsta tillstymmelse till hejaramsa, men hon utgjorde ju ändock ett visst sällskap.

I brist på annat försökte jag bonda med en strören i Överkalix. Jag kallade honom Åke. Han kom förbi för att titta på Saaben när jag var i full färd med att lasta ur.

Åke var en otrevlig jävel.

Trots hjärtliga hälsningsfraser, som på intet kunde uppfattas som nedlåtande mot hans lätt intelligensbefriade karaktär, så slängde han bara en blick på Saabens registreringsskylt, konstaterade att den var köpt i Stockholm, alltså tidigare fjollägd och förmodligen smittsam med norrbottniska mått mätt,  varefter han fnös både ljudligt och osympatiskt och drog innan jag ens hunnit bjuda på kaffe.

Hitta en tågräls och följ den mot ljuset, Åke. Det tycker jag att du kan unna dig.

Åke anländer..

Åke frustar och drar. Surjävel. (Svart, tidigare fjollägd Saab i förgrunden)

Färden fortsatte norrut mot Kainulasjärvi. I Kainulasjärvi bygger man inte skogsbilvägar i onödan. Där packar man istället provisoriska vintervägar med is och snö på myrarna för att köra ut sitt timmer. Det är mycket billigare och skapar dessutom utmärkta motionstillfällen för unga bolagsanställda studenter. Inget är så uppfriskande för sinnet som att efter elva timmars oavbrutet inventeringsarbete under stekhet sol, med sugande törst efter de fem senaste timmarnas vattenbrist, knappa fram GPS:en på dataklaven och inse att man inte är riktigt hemma än. Och att 85% av sträckan är äkta sur och svampig oavbruten norrbottnisk blötmyr, som får vilken stairmaster som helst att framstå som en stillsam söndagspromenad i parken.

 

Nåja, efter slit kommer belöning. Jag styrde Saaben mot Gällivare för övernattning hos morbror i hans stuga. När jag väl parkerat bilen och rott hund och packning över sjön (inte heller i Gällivare bygger man väg i onödan) så var bastun varm, pilsnern kall och älgfilén saltad och färdig för stekning.

Bella fick även en friare i form av Brolle, fem år. Han körde den norrbottniska approachen.

Lite fåordigt sådär.

Frånvaron av kontaktskapande gemensamma intressen och samtalsämnen vägs upp av konstant, tyst närvaro.

The silent guy approach

Dessvärre fungerade metoden lika bra för Brolle som för de flesta andra män i bygden, och eftersom Thailand inte var ett alternativ för honom så övergick han till mera handfasta metoder. Dessvärre höll de kontintentala vorstehbenen undan på tok för effektivt, och stackars Brolle fann sig mestadels torrjuckandes i tomma luften, innan hans mindre imponerade ägare satte stopp för fortsatta frieriförsök med en ingalunda hjärtlig svordomsramsa.

Käre Morbror hann även med att fylla 60 under mitt tre dagar långa besök, och i sviterna efter en ålderskris-light utövades bergsbestigning dagen efter firandet, dels för att visa upp den fina utsikten, men än viktigare; demonstrera att de 60-åriga extremiteterna inte ännu var pensionsfärdiga.

Och benen höll. Både upp och ner.

De två burkarna pilsner som jag smugglat med i vardera benfickan behövde inte nyttjas i livgivande syfte, utan kunde istället avnjutas under muntra former på klippavsatsen vid toppen. Bella bidrog på sitt eget personliga, mindre uppskattade vis till stämningen genom att skyndsamt huka på samma avsats, vilket påtvingade hastig omlokalisering av ändalykter för att åter få frisk luft i lungorna.

Vissa dagar är jag stolt över att vara hundägare. Detta var inte en av dem.

Syndabocken

 Efter tre dagar i komplett frid, utan vara sig rinnande vatten eller nätström så kände jag mig så otroligt utvilad och tillfreds att jag var tvungen att stanna till i Luleå på vägen hem idag och jobba lite ytterligare, bara för att återställa ordningen.

Det fungerade inte. Jag mår fortfarande som en kung.

Daybreak

Håhåjaja.

Idag har hon minsann lärt sig hoppa från bryggan rätt ut i Skellefteälven. Det tar sig.

Imorgon kör vi saltomortaler.

Temporary pain

Puh! Helgen har varit intensiv.

Vi samlades hos Bellas uppfödare igår. Både valpköpare och annat löst vorstehfolk. Tanken var att bygga litegrann, och träna hund litegrann. Av hundträning blev det intet under lördagen. Men vi byggde.

Och byggde.

Under söndagen också.

Det skruvades överjävligt många kvadratmeter trallgolv, spikades ytterpanel och restes ett gäng hundgårdar, till vad som så småningom skall bli ett finfint  hundpensionat.

Vi drack en hel del öl också. Endast i medicinskt syfte, naturligtvis. Måste tänka på vätskebalansen. 

Och kolhydratladda, förstås.

Storgodsägaren själv hade nackat ett lamm, helgen till ära, vilket helgrillades under lördagskvällen över öppen eld och avnjöts tillsammans med ännu fler pilsner. Stämningen var rå, men hjärtlös. Våldsamt skoj med andra ord.

Men vi tränade en del hund också. Mest apport, vatten och släpspår. Bruksgrenarna inför jaktproven. Bella hade dock aldrig simmat förut, och efter att ha iakttagit det blandade resultatet av de andra försöken till vattenvänjning var jag en aning tveksam till att hon skulle få prova, men när vi stod kvar som ensamt ekipage som inte badat så var det bara att strippa till kalsonger, fatta kopplet och knata ut i vattnet.

Bella är uppenbarligen godtrogen som få. Hon litar på mig till 100%. Blint. Det skulle inte ens jag göra. Hon såg förvisso en aning tveksam ut till upplägget, men när jag gick ut i vattnet och manade på henne så hakade hon på och började simma utan större mankemang.

Sen badade vi.

Länge.

Hundar har en dock en tendens att vilja simma upp i famnen när man är ute i vattnet. Så jag backade omkring med vatten upp till halsen medans Bella oförtrutet paddlade på för att nå fram till mig. En hand mot bringan höll henne från att nå fram, samtidigt som jag hade henne tillräckligt nära för att hon skull vara lugn och trygg och mottaglig för lågmält beröm. Det såg tydligen riktigt fint ut från land. Erfaret hundfolk var djupt imponerade. Och sånt är bra skit för mitt ego.

Men det kostade lite blod. Såhär ser man ut när man badat med en vorsteh:

Vorstehbadad underarm

Bilden ljuger. Det ser mycket jävligare ut i verkligheten. Även om hon imponerande snabbt kände sig lugnare i vattnet, fick ordning på simtagen och flöt fint i vattnet, så kvarstod hennes inställning att min famn var ännu tryggare smärtsamt länge.

Jag ser ut som om jag våldtagit en hel lejonflock. Armarna är helt täckta av rivsår, bröstkorgen likaså. Jag har blödande rivsår längs hela ryggen, från nacken ner till svanken, efter att jag inte lyckades hålla undan tillräckligt med simtagen när jag försökte mig på en längre simtur och hunden kom ångandes efter i tron att husse var en förjävla fin flytbrygga. Hon har bra tryck i de där små pinnbenen när hon vill, det lilla livet.

Men det var värt varenda blodsdroppe. Efter en inte alltför lång stund ute i vattnet så började hon faktiskt känna sig märkbart tryggare, och började så smått kunna simma med mig istället för på mig.

Tro mig, för den som inte är direkt masochistiskt lagd så är det en synnerligen positiv skillnad.

Hursomhelst, just nu är jag jävligt nöjd.

Hypocrisy, we deliver!

Jag gillar Piteå. Det är en fin stad. Piteborna har även en av landets skönaste dialekter. Men ibland blir jag lite rädd för Piteå.

I lokalpressen stod att läsa om en bitter strid mellan facket och OKQ8. Historien fann sedan sin väg till rikstäckande Lill-Pravda. Och det är allvarliga saker, jojjomen. En ung anställd på OKQ8 i Piteå mådde så fasligt dåligt över att vara tvungen att befatta sig med något så hemskt och horribelt som tidningar fulla av nakna människor. Det är ju helt förskräckligt. En ung man i tjugonånting-åldern, i sitt livs sexuella peak, tvingas blippa en eller två tidningar i veckan förbi streckkodsläsaren. Tidningar vars syfte inte är att äckla, utan att upphetsa läsaren. Svältande barn i U-länderna har inte ett piss att komma med för att bräcka det brutala lidande denne man tvingas utstå.

Detta lidande var de facto av såpass allvarlig art att den anställde kände sig tvunget att gå till facket. Och eftersom han inte var med i Transport som alla andra arbetskamrater, utan ADHD Syndikalisterna eller vad de nu kallar sig, så hade inte hans fackförbund tillräckligt med allvarliga frågor att ta hand om från deras tre-fyra medlemmar utan de rustade raskt för strid. Ingen fråga är för liten och ingen idiotförklaring av den egna organisationen är för penibel att inte genomföra. Man varslade omedelbart om strejk. Nakna människor skulle bort från hyllorna, annars skulle det strejkas, jävlarimig.

Och vilken strejk det hade blivit! En eller maximalt två anställda i hela norrbotten hade marscherat med sina banderoller och krävt förändring. Med lite tur kanske bilisterna skulle hinna upptäcka dem i tid och inte köra över dem. De skulle säkert hålla ut ända tills spöregnet blött igenom deras små söta palestinasjalar och gett dem förkylning. Det var med andra ord ett hot att ta på största allvar.

Det handlade ju dessutom om porr. Porr är vidrigt, äckligt, snuskigt och förnedrande. Frågar lokaltidningen folk på stan så finns det inte en jävel som tycker om porr. Alla är lika äcklade av att se andra människor nakna. Knullar gör dom ju också, spyvidrigt! Att porrindustrins omsättning, om än ofta överskattad, talar för något helt annat är det ingen som tar någon notis om. Ingen vanlig människa konsumerar porr, det är bara fylle-Lasse och lastbils-Hasse som sitter och äcklar sig med sånt, de snuskiga jävlarna. Det vet ju alla. Att bensinmackar och andra försäljningsställen säljer porrtidningar till precis alla samhällsklasser, ensamma såväl som par betraktas inte som en självklarhet, utan ett rent undantag.

När det gäller porr så känner hyckleriet inga gränser. Hela affärsidén med porr är att göra folk upphetsade, det är det man säljer på. Ändå är alla tillfrågade i det närmaste äcklade över dess existens. Sex säljer som fan, men ingen konsumerar. Inte öppet i varje fall. 

Men vad vet jag? Killen kanske inte är en sådan uppenbar moralhycklare som han framstår? Det kanske faktiskt är så allvarligt att han är en sån person som verkligen mår illa av att se nakna människor kopulera? En sån som har sex endast i nödfall och absolut inte tittar ner? En sån som i motsats till majoriteten av invånarna i det här landet faktiskt inte blåljuger när han påstår att han inte tänder på att se andra personer knulla hej vilt? Men i sådana fall borde nog OKQ8 hellre sponsra killens terapi än att hoppa på hyckleritåget.

Ty hoppa på är precis vad man gjorde. VD:n rev inte bara bort porren från hyllorna, nej han skyndade sig med att i präktighetens välsignade namn förespråka bildandet av ett nätverk för ett porrfritt Piteå. Och vem ska säga emot? Det är ju ingen som konsumerar snuskerierna. Och om det mot förmodan skulle vara någon politiker som faktiskt hänger sig åt sådana syndiga tidsskrifter emellanåt så torde de vara först att hoppa på tåget för att rentvå sina snuskiga fingrar i offentlighetens ljus.

Nä, bort ska den! Bort, bort, bort! Driv ut de onda demonerna ur våra liv! Porrtidningarna skall utrotas ur butikshyllorna samtidigt som kvällstidningarna säljer lösnummer på lösnummer av bilagor, vars stående inslag är att visa bilder på de kändisar som senast visat muffen inför kamerorna, eller hur Victoria Silvstedt för femtielfte gången i ordningen blir uppslickad i brygga av en dvärg i Saint Tropéz. Medierna tävlar om vem som kan visa mest naket utan att klassas som porr. Folk bygger hela sitt kändisskap på att ha knullat live i TV. Men konstigt nog är det ingen som är egentligen är intresserad. Det är ju ingen som tänder på sex, inte på bild i varje fall.

Förmodligen köper vi bara för att vi tycker synd om medieproducenterna. En hjälpsam hand till en dödsdömd branch.

Som Jesus ungefär.

Jo, så måste det vara.