Disenchanted lullaby

Erika tycker att jag bloggar för lite. Det är tydligen därför mitt dass har vikit in årorna.

Det tror jag inte en sekund på. Dassrelationen alltså.

Men för att vara steget före och hindra en omfattande landssorg utifall att det skulle uppdagas i media att jag faktiskt bloggar för lite så har jag sammanställt en synnerligen pedagogisk förklaring, för att så att säga dämpa folkets plågor en aning.

Jag är speciellt nöjd med färgvalet.

The white lady loves you more

Ser man på! Man kan tydligen plocka isär en trilskande toastol på ett dyrt sätt, och på ett billigt sätt.

Jag är numera egenhändigt utbildad på bägge metoderna.

Like sissy girl

I torsdags anlände jag i all min prakt till kontoret i vanlig tid klockan 08.00. Efter ett par timmars arbete och några telefonsamtal stod det klart att jag var tvungen att återigen bege mig ut i stora skogen. Kosan styrdes således mot Arvidsjaur.

Beståndet för dagen låg precis intill K4:s övningsområde, det område där jag en gång fostrats att svälja alla former av självömkan, ignorera alla former av smärta och utmattning och enbart fokusera på att ständigt nå målet oavsett förhållanden. Där en genomförd tiodagars övning innebar att man återvände lika många kilo lättare. Där kaminer endast tilläts användas i temperaturer under -40 och befälens termometrar alltid stannade vid -39. Där allt över två timmars nattsömn ansågs som bonus. Där tycka synd om sig själv tillhörde det allra mest förbjudna.

Där. Precis där vek jag ner mig som en liten skolflicka.

Över banaliteter dessutom. Vid fyra-tiden på eftermiddagen jämrade jag mig som ett spöat dagisbarn och svor långa ramsor över detta enformiga arbete som aldrig tog slut. På fullaste allvar. Jag svor över den stekheta solen vars tryckande hetta gjorde stegen allt långsammare. Jag förbannade myggen som helt ogenerat försökte kalasa på mitt blodomlopp. Jag svor över grenarna på träden. Jag svor över grenarna på marken. Jag svor åt tamigsatan allt som gick att svära åt.

Så sakteliga började jag dock ana att min kontorsanpassade frukost, bestående av tomma kolhydrater och ett par skivor skinka förmodligen hade upphört att påverka min blodsockernivå för länge sedan. Den minimala men ändock svindyra Ica-baguett, gjord på luft, lite kladd och ett par-tre räkor, som jag åt på vägen upp i bilen hade uppenbarligen inte heller förmått hålla stånd någon längre tid. Sålunda beslöt jag mig för att tiden var läglig för dagens första lunchrast.

Hund lastades i Saab, och Saab styrdes in till centrum för påfyllnad av energidepåerna på lokal pizzeria.

Efter det gick det geschwinnt. Jag återvände ut i terrängen och inventerade med tillfredställd min och lätt uppåtvinklade mungipor hela kvällen. Framemot slutet så började det regna lite lätt, jag såg inte ens någon anledning till att ta på regnkläder. Lite regn har ju ingen dött av. När jag började gå genom skogen tillbaka mot bilen formligen öste det ner. Hunden försökte förgäves få mig att öka steglängden för att komma snabbare fram till bilen, utan resultat. Väl medveten om att jag hade torra kläder i bilen och att vi bägge inte kunde bli mer genomsura stegade jag bara på vid gott mod utan att låta mig beröras det minsta.

Bella dök in i bilen så fort bagageluckans öppning tillät hennes lilla kropp att passera. Jag fick av mig av mig den genomsura tröjan, torkade av det värsta med en handduk och fick på mig en torrare variant. Byxorna fick vara, skinnklädsel och stolsvärme finns där av en anledning. Klimatanläggning likaså.

Saaben styrdes hemåt, spöregnet övergick till dånande åskregn och förvandlade vägen till en flod. Jag svor inte. jag sänkte bara farten en aning för att slippa vattenplana, höjde volymen på stereon och gottade ner mig i mitt varma säte. Efter regn kommer klyschigt nog sol, och solen tenderar att komma betydligt snabbare om man avlivat sissy girl i tid.

Även om arbetsdagen tar slut först klockan 22.