Another morning stoner

Denna dag har i sanning varit helt underbar!

Redan i den ljuva morgonstunden kände jag med ens att just denna dag skulle bli särdeles produktiv där jag låg i min säng som ett strandat sälkadaver och desperat försökte tillkalla den saliggörande dödsängeln på telepatisk väg.

Dödsängeln måste dessvärre ha varit upptagen med någon form av rituell morgonparningsritual, ty mina nödanrop möttes av döva öron från den mörka sidan. Under tiden jag avklarade frukosten och de nödvändiga morgonbestyren lyckades jag även spilla en sisådär 2-3 timmar på ett mindre antal högst onödiga ”ska bara”-aktiviteter, som på intet sätt riskerar att sätta några djupare spår i historieskrivningen.

Stolt över mina insatser så långt masade jag mig sedermera ner till det stora universitetet, enbart för att bli informerad om att deras datasystem år 2008 inte kunde kommunicera med samma jävla datasystem på mitt lilla universitet, trots att även det var beläget på campus, varför min sena anmälan till kursen endast kunde behandlas av några snedavlade idioter i någon bortglömd katakomb som dessvärre var på utbildning/fylleresa till på torsdag. Eftersom onödig byråkrati är något som jag alltid ansett vara av herren sänt mottog jag nyheten med glädje och eufori, varefter jag steppdansade hela vägen tillbaka till mitt universitet högljutt sjungandes ledmotivet från Sound of music i renaste falsett.

Väl framkommen konstaterades raskt att samtliga personer som jag hade för avsikt att träffa eller ringa under dagen alla var oanträffbara av mer eller mindre luddiga anledningar. Djupt lättad över att även denna dag gick mot nollproduktion försökte jag slöläsa lite facktidskrifter i biblioteket i desperat förhoppning att hitta några matnyttiga uppslag som kunde påverka mitt ex-jobb. Sökandet förblev dock tröstlöst och jag begav mig sedermera hemåt för sent påkommen lunch. En titt i kylskåpet och inventering av tillgänglig matlagningsinspiration lämnade inga beslutsmässiga oklarheter varför jag raskt ringde J och informerade honom om att han fått den stora äran att bjuda mig på lunch idag.

Eftersom J inte kunde uppbringa några hållbara invändningar tog jag med djuret och knallade över. Hur det sedan kunde komma sig att jag en halvtimme senare fann mig laga mat likförbannat, men i hans kök, förblir en olöslig gåta, men lunchen medförde ändock en behaglig paltkoma som ytterligare minskade dagens studiemässiga insatser med några timmar.

Efter ett nytt besök på universitetet ansågs det därefter klargjort att ingen av de eftersökta personerna lyckats göra sig tillgänglig för samtal, och ej heller förväntades göra det under resten av dagen. Timmarna därefter tillbringades i sängen framför några avsnitt av That 70:s Show i hopp om att döva ångesten av att inte lyckats göra ett vettigt framsteg under hela dagen.

Det gick åt helvete.

Var fan är Ben & Jerry när man behöver dem?

Deliberatly ugly

Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att göra sig fulare än vad man är. Nu pratar jag inte om allmän brist på god smak, utan äkta medvetet skapad fulhet. I medvetet fula kretsar (oh yes, i Umeå rör de sig i flock) så brukar det framställas som att man är stark, vågar gå sin egen väg, skiter i samhällets ytliga ideal, yada yada. Men är det verkligen så imponerande självsäkert? Det är ju snarare det fegaste sättet att sticka ut ur mängden?

I Sverige, mellanmjölkens förlovade land, så är vi som bekant sjukligt besatta av att alltid vara mittemellan, lite lagom sådär. Att sticka ut ses inte med blida ögon. Ingen ska vara bättre än någon annan, och råkar man ändå vara det så ska man för allt i världen inte låtsas veta om det. Vi stortrivs i den lugna mittenfåran där ingen sticker ut och allting är alldeles, alldeles lagom. Går vi på restaurang beställer vi köttet mediumstekt, och får vi välja mellan liten, mellan, eller stor dryck så tar vi i de flesta fall mellanalternativet. Det är säkrast så. Vi vägrar sticka ut, och vi ser ner på de som gör det. Särskilt de som på något vis förefaller bättre än oss andra. Om grannen kommer hem hem med en ny Ferrari så ser vi, åtminstone i smyg, ner på den där högfärdiga stroppen, istället för att enbart glädjas med honom över att även män med små penisar faktiskt kan tjäna pengar i det här landet.

När det kommer till utseende så är det samma sak. Vi gillar inte de som avviker från normen, så i viss mån kanske det medvetet fula har en poäng där. Det finns dock en viktig skillnad beroende åt vilket håll på skalan individen väljer att gå. Snygga människor är det tillåtet att smutskasta eftersom de i det avseendet är bättre än alla andra, fula människor är det synd om. En våldtäkt anses allvarligare om det drabbar en ful tjej än den som mest påfallande har framhävt sina utseendemässiga fördelar. Visst, vi ser även ner på fula människor, men då kallas det mobbing, och att vara mobbare är att sticka ut ur mängden, så det drar vi oss för. Det är tillåtet att anse sig själv vara ful, men gud nåde den som öppet anser att den ser bra ut.

Att sticka ut genom att framställa sig själv som fulare torde på så vis vara det mest riskfria sättet att sticka ut på. Man sticker förvisso ut, men man gör det i en form som det är mycket mindre socialt accepterat att se ner på. En ful människa ses inte som ett hot. En ful människa kommer inte att stjäla din pojk/flickvän framför ögonen på dig. En ful människa kommer inte att bli mer fördelaktigt behandlad än dig pga sitt utseende. En ful människa är bara ful. Och fula människor är det per definition synd om, ty de kan inte hjälpa det. De sticker ut, men samhället tycker synd om dem.

Vad är det egentligen som är så starkt med det?

Strawfoot

Okej.

Det står nu fullständigt klart att någon varit ordentligt på kanelen när de uppfann det ryska språket.

Det är möjligt att det även har konsumerats flugsvamp.

Nåja. Berg är till för att bestigas.

Kielbasa Sausage

Idag har jag varit utomsocknes. Sonderat terrängen på humanisthuset. Där klär sig folk i plysch och gamla gardiner.

Jag tycker det är lite gulligt.

Undrar månntro om det förväntas att jag medför mina egna gamla gardiner som ceremoniell hälsningsgåva? För att bli accepterad, tänkte jag. Äh, det måste ju finnas fler orena än jag på nybörjarkurs i ryska. Uppstår tumult kan jag alltid utstöta några slagkraftiga floskler om den palestinska frihetskampen och tassa undan i förvirringen.

Jo, så får det bli.

I want one of them readers

Det där med att finna kärleken är ständigt ett intressant kapitel. När jag var liten, sådär småskoleaktigt liten, såg jag inga som helst problem i att knalla runt och vara tokkär i en och samma person i ett par år. Utan resultat, givetvis. Urvalskriterierna var inte heller särskilt höga, med tanke på att den tid som investerades. Delade intressen, humor, personlighet och sånt bjafs var fullständigt egalt eftersom man ändå aldrig vågade tilltala flickan i fråga. Det räckte liksom med att jag hade sett flickan mer än en gång och funnit henne hyfsat attraktiv. Det tillgängliga flickvänsmaterialet var med andra ord oändligt.

Allt eftersom åren gick så upptäcktes plötsligt nya dittills outforskade dimensioner av kärleksförhållanden. Att kärlek kanske ändå inte enbart skulle utövas på avstånd, utan i någon form av samvaro. Det ställde dock nya krav på den tilltänkta och plötsligt blev det av yttersta vikt att flickan i fråga även hade någon form av intresse i mig. Det komplicerade ju det hela en aning. Det tillgängliga urvalet krympte direkt, om än inte till några katastrofala nivåer.

Men livet rullade på. Tonårstider och hormoner. Första riktiga förhållandet. Det där som alltid håller för länge. Och tar för lång tid att avsluta. För man vet inte bättre.

Men någonstans där så började de riktiga kraven att formuleras, och i takt med än fler havererade förhållanden så tillkommer eller omformuleras allt fler insikter om önskvärda egenskaper hos min framtida livskamrat.

När jag var tjugo var det hela tämligen enkelt. Då hade jag egentligen ingen aning om vad jag sökte och det räckte med att man hade kul i varandras sällskap. Nu börjar kravlistan däremot att få Svea rikes lag att framstå som lättöverskådlig dasslektyr. Och ibland, men bara ibland, börjar jag så smått fundera om jag inte blivit lite väl kräsen i mina val?

Som Henry ungefär.

Jamen klicka på Henry då!

When I paint my masterpiece

I sviterna efter en synnerligen älgorienterad långhelg i Lappland har jag roat min tröttkörda tillvaro med lite gammal hederlig e-mailterrorism med ansvarig lärare för min för tillfället enda icke godkända kurs. Nåja, terrorism är kanske att ta i. Det handlar snarare om att jag kände mig nödd och tvungen att ställa mig upp och pinka på bordet för att klargöra min position och göra det betydligt svårare för vederbörande att fortsätta hitta på nya anledningar att inte godkänna mig. Karln har nämligen, efter att ha blivit totalsågad av en enig studentkår för sin gravt bristande kompetens, satt i system att under förevändning att det handlar om att ”höja kvalitén på utbildningen” hitta på den än mer idiotiska uppgiften efter den andra, bara för att göra det svårare för studenten att bli godkänd, utan att på minsta vis lyckats höja någon utbildningskvalité.

Så jag har iallafall fått en till meningslös restuppgift som jag inte kommer undan. Men efter att jag tagit mig friheten att klargöra spelreglerna en smula mer ingående så torde han vara tämligen villig att snabbt få ärendet ur världen för att slippa ödsla mer dyrbar tid. Studierektorn, som jag tagit mig friheten att cc:a hela konversation till, tyckte att av alla uppretade mailkonversationer med mannen i fråga som han fått ta del av genom åren så var denna, citat:”much more refined” och han funderade allvarligt på att sätta upp den på väggen.

Det mest tillfredsställande i sammanhanget är däremot att jag fick i uppgift att karaktärisera kursens innehåll och tematiska motiv. Pedagogiskt sett fullständigt meningslöst, men så löd iallafall uppgiften. Ty det är tydligen så man hanterar klagomål från eniga studenter gällande kursens allmänna brist på relevans och tematiskt sammanhang: Istället för att göra något åt saken så ger man helt sonika studenterna uppgiften att förklara det obefintliga sammanhanget själva. Synnerligen fiffigt och en tydlig markering av den pedagogiska lämpligheten hos den kursansvarige.

Jag tyder det som att jag nu fritt kan totalsåga vederbörandes pedagogiska kompetens sida upp och sida ner, och hans val blir att antingen godkänna mig eller kräva omredigering, varpå det kommer en än mer ingående sågning för honom att sätta kaffet i halsen till. Jag har ju trots allt ingen brådska. Jag behöver inte vara godkänd förrän juni -09. Omoget? Javisst, men ibland måste man anpassa strategin efter motståndet.

Det här kan bli kul.

My Apocalypse

Hmm..

Det är någon illasinnad tomte som har hemsökt min ädla boning och omdekorerat stället. Jag anar influenser från bombade turkiska skithus och avfallsdeponier. Kanske även en liten touch av kärnvapenprovsprängning.

Jag känner mig inte riktigt tillfreds med resultatet.

Eftersom jag är synnerligen ofelbar som person så kan det naturligtvis inte vara mitt verk. Tomtejävel låter mycket mer troligt.

Jo, det gör det visst.

Some unholy war

Sovmorgon imorse. Sov 4 timmar längre än vanligt den här veckan.

Klev upp 08.00.

Jepp. Simon jagar älg. Fast inte idag.

Idag har jag gjort avancerade ekonomiska optimeringskalkyler.

Älgmord och optimeringsberäkningar. Jag lever ett högst normalt liv.

Nice

Jo, det var ju det där med ripmordet också.

Uppföljaren.

2006 års ripmassaker gick ju som bekant till historien som en synnerligen brutal masslakt på försvarlösa fjäderfän av sällan skådat slag. Nu skulle den överträffas.

Planering är a och o. Jag samtalade med gode vän N på telefon på måndagskvällen, min plan var att ägna tisdagen åt nödvändiga förberedelser och inköp för att sedan avresa onsdag morgon och återvända på fredag. N meddelade med bestämdhet i rösten att någon fredag inte kom på fråga, ty han var minsann uppbokad till örsnibbarna redan på torsdag kväll. Det konstaterades sålunda raskt att tillgängliga dagar var tisdag, onsdag och möjligen halva torsdagen. Avresa tisdag i ottan med andra ord.

N fick i uppdrag att ruska fram ett tält innan affärerna i Skellefteå stängde, vilket innebar en timme, utifall att tältjakten skulle misslyckas och jag skulle bli tvungen att panikköpa ett. N fixade biffen på en halvtimme, heder åt honom. Jag blev i min tur tvungen att packa bilen och pallra mig till Umeå för att hinna handla mat och packa.

Mamma G meddelade i samma veva att hon minsann avsåg införskaffa en ny mobiltelefon under kvällen och önskade assistans, med tanke på den skräpiga LG telefonen hon blev pålurad förra gången. Karln hennes borde för övrigt också ha en ny med tanke på den 10 år gamla tegelstenen han envisades med att släpa på. Jag avböjde vänligt men bestämt med hänvisning till den knappa tidsramen för kvällens samtliga måste-aktiviteter. De lyckades dock haka på mig in mot stan i sin lilla Toyota och väl där så fick jag en plötsligt infall av samvete och svängde efter ett pit-stop på macken in på Elgigantens kundparkering för att styra upp affärerna en aning.

Jag fann dem dividerandes framför telefonhyllan med argument som tydligt påvisade behovet av yttre assistans. En söt blond försäljare anslöt i samma veva och tillsammans nådde vi under humoristiska former till sist en lösning på problemet. Moderskapet hittade en telefon som hon ville ha, och faktiskt kunde nyttja, och sambon valde i vanlig ordning en likadan.

Efter att ha sett till att de även fick vettiga abonnemang till nyinköpen så varvade jag Saaben mot uppfödarens residens för att ansluta Bellas mer rutinerade mor till ripslaktarsällskapet. Mamma G ringde efter 20 minuter och undrade om jag kände försäljaren sedan tidigare, eftersom hon började fråga så mycket om mig efter det att jag hade åkt. Jag svarade med min vanliga ödmjuka framtoning att det var väl självklart att hon gjorde, med tanke på hur brutalt snygg jag är. Muttrande svordomar hördes ur telefonen. Moderskapet hade tydligen vissa invändingar angående mitt förhållande till jantelagen..

Med Bellas mor i bilen nådde jag till sist Umeå och förnödenheter kunde akuthandlas, ryggsäck packas och efter 2,5 timmars sömn påbörjades färden mot Tärnafjällen.

Väl framme konstaterade jag precis innan vi påbörjade vandringen uppåt att jag minsann lyckats glömma kompassen hemma. Navigera fjällterräng utan kompass är bland det enklaste man kan göra när det är fint väder, blir det dimma sitter man däremot duktigt i kisset. Men eftersom vi båda, utan att konsultera SMHI, redan bestämt att det skulle bli fint väder ansåg vi inte att det var ett problem. N var till och med så säker på sin sak att han hade lämnat regnstället hemma.

Efter att vi kånkat ryggsäckarna upp på fjället fick Bellas mor bekänna färg. För henne var det bara en vanlig dag på jobbet. Hon revierade fint över fjället i invant heldagstempo. Bella fick chansen i betydligt kortare turer och lyckades under denna tid stoppa i sig imponerande mängder renskit, men det artade sig ändå för varje släpp. Några ripor syntes däremot inte till, och efter några timmar syntes inte mycket annat till heller, eftersom dimman nu låg tät över fjället. Vi fortsatte ett tag till i ren desperation innan vi slutligen kapitulerade och slog upp tältet istället.

Vanan trogna så hade vi medfört ett försvarligt matförråd, eftersom ingen av oss avsåg lida i onödan. Kvällen blev således synnerligen behaglig framför lägerelden, vädret till trots.

”Imorgon har det klarnat upp. Då jävlar kommer vi att kunna jaga ordentligt!” mässade vi samstämmigt framför brasan med mätta magar, innan vi slutligen gjorde kväll och slumrade in i sovsäckarna.

Jag sov som en stock. N däremot hade med sig sin 20 år gamla sommarsovsäck och frös som en spöad hund. De bägge tikarna uppvisade å andra sidan en synnerligen god fostran till skillnad från den hädangångne Holger, och 2006 års Cyklon B-utsläpp upprepades inte till glädje för alla inblandade.

Morgonen därpå gläntades det på tältduken och vi kunde snabbt konstatera att dimhelvetet fortfarande låg kvar helt ogenerat och till råga på eländet började det även regna. Efter moget övervägande beslöt vi att ge upp ripjaktsförsöken och bege oss ner från fjället eftersom bättre väder ej var att vänta. Pga dimman så var föregående dags orientering milt sagt diskutabel och vi skrinlade snabbt alla planer på att försöka navigera tillbaka över fjället eftersom vi inte visste var vi var, och inte heller åt vilket håll vi borde gå. Istället gick vi på säkerhet, fann en bäck och följde den nedåt i hopp om att hamna på någon av vandringslederna i området. Vi delade regnställ. N fick byxorna, jag fick jackan. Vem som gjorde det bästa valet är ännu oklart. När vi till sist nådde bilen efter någon mils vandring var det hursomhelst jämt skägg gällande klädernas fukthalt.

Vi såg förresten tre ripor.

På vägen ner. När hundarna lydigt följde i våra spår.

*insert könsord*

Jag misstänker att det finns billigare sätt att motionera sin hund på..

Good times, bad times

Efter förra sommarens slit tänkte jag att nästa sommar, då ska jag minsann bara jobba några veckor och sedan ta en välförtjänt ledighet. 5-6 veckors arbete max. Det var tanken iallafall.

När jag summerade ihop sommarens ansträngningar i måndags räknade jag ihop tre månaders heltid, plus motsvarande en månads arbete i ren övertid. Sen var det de där 32h/månad i Umeå också..

Det gick med andra ord inte helt enligt plan.

Å andra sidan var de jefligt nöjda med min insats, jag har gjort intryck. Ända upp till huvudkontoret. Sådant är bra skit, underlättar framtida anställningar markant. Det gör att en sommars slavgöra känns betydligt mer motiverat såhär i efterhand. Positiv feedback har även den fördelen att det snabbt får en att glömma alla svordomar som yttrats.

Och jag har svurit en hel del.

När jag mitt ute i ingenstans insett att myggmedlet är nästan slut, offrat det sista på hunden för att åtminstone hon ska slippa lida och tvingats acceptera att myggantalet förefaller slå nytt rekord och det är minst åtta-nio timmars arbete kvar innan jag kan återvända till bilen. När jag låste in bilnycklarna i bilen alltför många mil från närmsta bebyggelse. Dagarna då regnet aldrig slutade ösa ner. Jag skulle förmodligen kunna skriva en hel roman. Men efteråt minns man bara de positiva bitarna. Myggor går att ignorera och myggbett läker snabbt, en låst Saab går att pilla upp med en tillsnickrad björkpinne och lite tålamod, och en ordentlig bastu värmer snabbt upp en genomblöt och nedkyld jägmästarkropp. En kall pilsner på det och himmelriket är nära.

Förmodligen kommer jag att sakna den här tiden mer än jag kan ana. Nästa sommar är jag färdigutbildad. Om några år sitter jag på en chefspost någonstans i världen och längtar tillbaka till de dagar då solen sken, vinden fläktade bort myggen och ett friheten med ett inventerarjobb var så nära det perfekta arbetet man kunde komma.