Snön faller, och vi med den

Det faller snö utanför.

När snön faller och temperaturen likaså blir svenska folket dumma i huvudet.

Egentligen börjar det redan när termometern börjar sjunka mot noll. Från att ha skuttat runt i sommar- och höstjackor utan några problem så gör några futtiga graders temperaturskillnad att folk plötsligt stormar klädförråden efter långkalsonger, polarklimatsanpassade dunjackor och gudvetallt som behövs för att uthärda en nollgradig temperatur. Folk fruktar tydligen kyla mer än Ipred-lagen, restskatt och tvåor på bilprovningen.

Människokroppen är ju annars en ganska sinnrik konstruktion. När omgivningen blir kallare så ökar kroppen sin ämnesomsättning för att upprätthålla kroppstemperaturen. Om vi dessutom rör på arslet så genererar muskelarbetet värme som även den hjälper till att hålla oss varma. Enda gången vi egentligen riskerar att frysa är när vi är tvingade att stå still i för lite kläder. Tittar jag på mina grannar så utgörs deras huvudsakliga stillastående tid de 3-5 minuter de väntar på bussen efter en hundrameterspromenad från lägenhetsdörren. För att klara denna extrema köldpåfrestning har de inhandlat en vinterjacka som skulle få självaste Michelingubben att bli avundsjuk, och som förmodligen skulle kunna hålla vilken person som helst vid liv på nordpolen. Långkalsonger är en självklarhet, och en del har t o m tagit på sig täckbyxor.

När de uthärdat denna extrema köld i form av fem minuters vistelse i -3 grader kliver de på bussen som håller kring +20-22 grader. Där sitter de sedan och skumpar, med kläder som utan problem skulle räcka för att isolera deras kropp i -30, fastän temperaturen är 50 grader högre. Deras kropp är med andra ord mer isolerad än den är på sommaren, och kroppen ställer in sig efter det.

Efter 15 minuters bussfärd kommer de ner på stan. Där är temperaturen bara -1. De vistas då i 1-3 minuters omgångar ute i den extrema kylan innan de med samma kläder spenderar timtal inne i butikernas 20-gradiga värme innan de åker hem till lägenheten igen och drar upp elementen litegrann. Det är ju trots allt vinter och då klarar man inte att bo i samma temperatur som man gjort resten av året.

På kvällen klagar de för sina vänner över den extrema kylan som är i det närmaste outhärdlig och det plötsliga behovet av att besöka sydliga breddgrader för att inte dö av hypotermi. Att de istället för att vänja kroppen vid kylan istället har vant kroppen vid att ständigt vistas i en dunisolerad bastu, vilket enbart ökar köldkänsligheten, och att deras egentliga behov skulle ha täckts av att enbart komplettera höstjackan med vantar och mössa är inget som de någonsin reflekterar över. Enda undantaget är väl fredag och lördagkvällarna då åtminstone den kvinnliga delen av befolkningen i modetrendernas välsignade namn utan problem tycks kunna köa en timme utanför krogen i -20, iklädda nylonstrumpor och högklackat. Men det är klart, alkoholen fryser ju inte så med tillräcklig koncentration i blodet så kanske kölden hålls stången.

Det mest komiska i sammanhanget är att bra många av alla dunjackebärare samtidigt klagar över att de överflödiga kilona som börjat få visa kroppsdelar att avvika en aning för mycket ifrån deras estetiska norm. Det absolut enklaste sättet att öka kroppens ämnesomsättning utan extra ansträngning är att vistas i kyla. Det är tämligen logiskt. Kroppen blir tvungen att öka ämnesomsättningen ordentligt för att hålla sig varm och det kräver energi. Den ökade ämnesomsättningen gör också att vi klarar lägre temperaturer än tidigare utan att frysa, vilket gör hela vistelsen utomhus bra mycket behagligare. Mindre kläder är således en win-win.

Men det finns ju faktiskt ett problem. När temperaturen sjunker och kroppen måste börja härdas så kommer vi ofrånkomligen att börja huttra en aning vid vissa tillfällen, ty det tar ett tag innan kroppen anpassar sig. Och i vårt bortklemade samhälle anses minsta tecken på gåshud och skakande muskler vara ett tecken på att döden är nära och det lidande vi utstår skulle få svältande barn i afrika att framstå som hycklare av värsta graden

Så med reklampelarnas vägledande hjälp vallfärdar folket till butikerna för att köpa sig en livräddande och trendig vardagsbastu för 4599:-. Möjligen kan väl de mer ärliga köparna få den trendiga loggan utbytt mot ett mer rättvisande ”Stupid”, men det kostar förmodligen extra.

Bed is for sleeping

Ni kan släppa snuttefilten och torka tårarna ty jag är tillbaka!

Det bidde en liten sejour söderöver för att läxa upp systerskapet som behagade fylla 30. Eftersom firandet innefattade en viss överraskningseffekt så var det inte riktigt önskvärt att förvarna henne via bloggen. Allt gick dock hyfsat enligt plan och efter avslutat ärende lastade jag min välskapta lekamen på tåget till Norrköping för rendezvous med gode vän M och vidaretransport till småländska jaktmarker.

I Småland kan man äta god mat, bo som en kung och skjuta en bunt rådjur. Jag börjar gilla Småland. Det kan visserligen bero på att M och hans familj utgör osedvanligt goda värdar, men erkänner jag det öppet blir han nog för stursk den lille gossen.

Efter avslutat värv blev det transport till Uppsala för övernattning och morgonflyg till Skellefteå dagen efter. Eftersom planering är a och o så chansade jag och M på att det var terminal fem som gällde, varför den skarpsynte arlandaresenären kunde bevittna en flåsande norrlänning tillryggalägga sträckan terminal 5 -> terminal 3 släpandes tung väska på en synnerligen imponerande bantid.

Moderskapet mötte upp på flyplatsen och informerade om att Bella skött sig helt suveränt under min frånvaro och att hon var mäkta imponerad över jyckens lydnadsnivå. Hon informerade även om att Torstens uppenbara homosexualitet i löptikssällskap hade fallerat efter ganska precis en vecka i konstant närhet till en styck sprängkåt vorsteh. Hans hormoner hade till sist flippat och sista dagarna hade han jyckarna tvingats hållas åtskilda.

Eftersom jag anser att homosexualitet är en eftersträvansvärd egenskap hos hanhundar så åkte vi hem och slängde ihop hundarna. Fettot reagerade med synnerligen kraftig sexuell upphetsning vilket åtföljdes av en verbal reprimand från min sida när han stoppade nosen i röven på Bella. Totte övergick då istället till att pipa som en feljusterad ångvissla vilket även det följdes av en muntlig utläggning från min sida om varför ”tyst” är bra skit, och ”pip” leder till ond bråd död. Fettot förstod budskapet imponerande snabbt och var sedan synbart botad från sin plötsliga heterosexualitet. Därefter satt han bara och tittade bort i hopp om att finna sitt happy place när Bella lade sig bredvid och tryckte upp sin groteska löptiksvulva i hans sida.

Jag ansåg problemet vara löst och tog några timmar senare bilen hem till Umeå för inbokade festligheter till gryningstimmen. Dessvärre föreföll Torstens homosexualitet inte riktigt blomstra annat än i mitt sällskap och i frånvaron av både mig och löptiken så slog hans hormoner brutalt slint, vilket uppdagades när moderskapet med sambo återvände hem efter tre timmars frånvaro idag. Bella hade under sin vistelse i huset fått en till dyna omsydd saccosäck att ligga på, vilket hon i egenskap av väluppfostrad gäst hade blodat ner. Denna stackars dyna hade blivit upptäckt av den normalt så livströtte Torsten, som i en plötslig hormonell berusning släpat runt dynjäveln på hela nedervåningen och sodomerat den både gravt och oanständigt i sina försök att ge utlopp för sina uppdämda sexuella behov.

I sina desperata försök att ge dynan all den kärlek han ansåg den vara värd hade hundkräket till råga på allt haft sönder den och moderskapet var måttligt förtjust över att behöva dammsuga frigolitkulor hela eftermiddagen. Hon undrade lite förskräckt om hunden kanske behövde terapi i någon form, att han kanske gjorde det som någon slags hämnd, men brast sedan ut i ett rått och högljutt skratt över manliga brister när jag förklarade att hundstackarn helt enkelt bara fått kåtslag.

Någon timme senare hänvisades fettot ut på gården och i egenskap av omtänksam hundägare gick moderskapet ut med en bit liggunderlag för att han inte skulle frysa där han satt i sin polarpäls. Dessvärre hade Bella också nyttjat liggunderlaget tidigare vilket medförde att Totte tackade för omtänksamheten genom att mottaga liggunderlaget i munnen, springa ut mitt på gården och raskt övergå till ogenerat kopulerande med den oskyldiga lilla skumplastbiten till moderskapets stora förskräckelse.

Efter att jag telefonledes förklarat mer uttömmande om hanhundars sexuella beteendemekanismer och varför dylikt beteende varken måste eller skall tolereras lät moderskapet en aning lugnare och mer förstående över vad hon kunde göra för att få bukt med hundstackarns sexuella frustrationer.

Annars finns det väl säkert någon uppblåsbar löptik att köpa i obskyra sexbutiker.

When dumbasses unite

Det hör inte till vanligheterna att jag slår på TVn, men idag har jag tittat på Idol för första gången i år.

Eller, jag såg inte hela, men jag råkade se finalen. När det var dags för utröstning stod det två personer kvar på scenen, en tjej med penis som inte kunde sjunga och en tjej utan penis som kunde sjunga.

Vem som vann?

Låt mig säga såhär, det är en jävla tur att fjortisarna inte har rösträtt i riksdagsvalet.

Simple twist of fate

Nu har mitt djur gått sönder igen. Det är något fel.

Alltså inte ett sånt där fortsomfantillveterinären-fel utan snarare ett inteenhanhund-fel. Hon har nämligen hormoner av närmast satanisk karaktär.

Jag kan köpa första gången hon började gå runt och blöda utan att nånsin dö. I maj. Hon var visserligen lite väl ung, men visst, vi skulle ju bara på en hundkurs för två papp, så varför inte passa på att tajma in ett höglöp? Hon är ju trots allt av kvinnligt kön.

Sen anmälde jag mig på ytterligare en kurs i augusti. Tänkte att nu är det ju lugna pucken. Inget löp förrän om bra många månader. Nu kanske hunden faktiskt VILL lära sig något, istället för att maniskt äta gräs som nån jävla mjölkko på speed.

Inte då. En vecka innan så brast fördämningen likfördärvat, och djuret skuttade runt med the giant vulva from hell dinglandes som en annan överdimensionerad elefantpung mellan låren.
Jag skojar inte, den är helt grotesk. Småbarn börjar gråta när de ser henne bakifrån.

Så det blev att avboka kursen istället. Sånt händer tänkte jag, det är förmodligen alltför svårt för djuret att ställa in sin biologiska klocka korrekt när hon inte ens ser skillnad på mat och en näve grus. Det kan väl vara sådär i början. Nästa löp borde nog hamna rätt i tid, tänkte jag.

”Rätt i tid” definieras tydligen en aning annorlunda beroende på om man är människa eller vorsteh.

Godzilla is back.

Bäva månde barnen.

The road to hell is paved with good intentions

Igår behandlade Tv4:as Kalla Fakta den alltmer högljudda kritiken mot dagens kostråd och det mättade fettets påstådda farlighet. Det var faktiskt bra. Det torde ha sått ett frö av tvivel i mången tv-tittare.

Egentligen är ingenting särskilt nytt. 1863 skrev en herre vid namn William Banting om sin framgångsrika viktminskning och återfunna hälsa i skriften Letter on Corpulence Addressed to the Public. Hans viktnedgång fick såpass stort genomslag att det myntades ett helt nytt begrepp efter karln och bantningen var född.

William Banting var dessvärre dum i huvudet som få, och hans läkare snäppet värre, ty karln följde slaviskt hans läkares genomidiotiska råd att dra ner på kolhydraterna i maten och istället svulla i sig fett och sovel. Idag vet våra mest framstående experter på övervikt att gubbfan endast utgör ett undantag. De 21 kg som han gick ner under loppet av ett år var förmodligen bara ren tur, och alla de lärjungar som följda samma råd med såpass gott resultat att framgångarna myntade ett världsomspännande begrepp hade förmodligen ingen större statistisk signifikans.

Idag vet vi ju faktiskt bättre. Visst det finns fortfarande idioter som försöker pådyvla hederligt folk dessa irrläror, men dessa är snarast att se som en ”väckelserörelse” eller ”sekt”, åtminstone om man lyssnar på Professor Claude Marcus, chefen för Rikscentrum för svår övervikt hos barn vid Huddinge universitetssjukhus. Marcus själv vet bättre. Ingen kan få honom att tro att man inte skulle bli fet om man äter fett. Det är ju fullständigt ologiskt. Äter man grönsaker så blir man ju grön, det vet ju alla.

Nä, Claude Marcus vet bättre än så. Han är faktiskt professor, ingen sketen 1800-tals läkare. Således instruerar han hellre sina patienter att dra ner på det förhatliga fettet och istället äta lågkaloridiet bestående av grönsaker och kolhydrater. ”…man måste acceptera att vara hungrig för att gå ner i vikt”. När han själv sammanfattar resultatet av sina föredömliga kostråd så är succén ett faktum. Visserligen har han inte lyckats få sina patienter smalare, men de har iallafall lyckats bromsa viktökningen någorlunda.

Frånvaron av statistiskt säkerställd viktnedgång ser Marcus på intet sätt som en indikation på att metoden på något vis kan vara fel, nej, det är helt enkelt så simpelt att fetma inte KAN botas med hjälp av kosten. Magoperation är således den rätta läran. Att flera jämförande studier på senare tid visat tydligt att Marcus fettsnåla diet ger den klart sämsta viktminskningen hör inte till saken. Claude Marcus är såpass säker på sin sak att det inte finns anledning att testa andra kosthypoteser och således har man dragit igång ett pilotprojekt där överviktiga barns magsäckar stympas med skalpell för att de ska få chansen att tappa vikt och aldrig mer kunna äta en normalportion mat. Livskvalité kallas det.

Även överviktsprofessorn Stephan Rössner är på samma spår. Hans egna patienters framsteg i viktminskningen genom åren beskriver han själv som ”..inget mindre än 25 års massivt professionellt misslyckande” och drar slutsatsen att antalet fetmaoperationer borde fördubblas. 10 000 nya fetmaoperationer innebär ju bara att 25 personer kommer att dö pga komplikationerna varje år, vilket anses vara ett litet pris att betala jämfört med de horribla konsekvenserna som ett ökat intag av mättat fett kommer att medföra för folkhälsan.

Att mättat fett skulle vara farligt att konsumera är visserligen enbart en hypotes som efter 50 års forskning aldrig gått att bevisa, men enbart hypotesens existens anses tydligen vara bevis nog för dess hållbarhet. Det är även med stöd av den bevisningen som livsmedelsverket anser att små barn så tidigt som möjligt ska övergå till fettsnåla lättmargariner och lättmjölk för att slippa risken för hjärtinfarkt. Att bröstmjölken är späckad med mättat fett är inget att hänga upp sig på, utan skall snarare ses som ett tecken på att Moder Natur blev tappad i golvet som liten och således inte bör tas på allvar.

Nu ligger det ju visserligen kanske nära till hands att börja spekulera i huruvida rent ondskefullt uppsåt återfinns hos våra sk kostexperter, men förhastade slutsatser är inget man ska hänge sig åt. Det kan vara så sorgligt enkelt att sanningen återfinns i Hanlons rakkniv:

”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”

Wouldn´t mama be proud

Det var kvällslektion i ryska idag.

Under kan tydligen ske.

Mitt soon-to-be-dasspapper till lingvistiktenta godkändes raskt och resolut, utan krusiduller.

Med tanke på att resultatet baserades på Ninis grammatikramsa för det väldigt grundläggande, och regelrätta höftskott för det mer avancerade så är jag rätt nöjd.

Om jag inte hade svullat i mig en halv form kladdkaka igår så hade det nästan varit läge för en liten chokladbit.

Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again

Idag var det måndag igen.

Jag firade med djup och hederlig ångest.

Hade jag varit ett Kent-fan hade jag förmodligen snittat handlederna redan innan eftermiddagskaffet. Men nu lyssnar jag inte på Kent, så jag lever. Jag har däremot skrivit tenta. Lingvistik. Den kommer förmodligen att duga ypperligt som dasspapper åt ansvarig lärare.

Men jag är inte bitter.

Nä, jag tog Saaben ner till macken och terapiskruvade. Det är på något vis förlösande med en fast punkt i tillvaron som är konstant jämnjävlig. Fixar man en sak hittar man alltid tio till. Om fler körde Saab skulle vi förmodligen spara in ordentligt med pengar på psykvården. Folk har helt enkelt inte tid att sticka ner varandra eller våldta grannen när de kör Saab.

Jag kommer förmodligen att få nobelpriset i medicin. Vänta bara.

Set it off

Nu sitter grannes loppiga kattskrälle och lever djävul utanför dörren. Hittar väl ingen blomlåda att pissa i längre när kylan anlänt.

Är det helt förödande för grannsämjan om man råkar släppa ut en vorsteh med ett enkelt och klargörande  ”Ja!”?

Säger ni det?

Även om hon lämnar av apporten direkt i soptunnan utan att någon ser?

In the moonlight

Idag har jag arbetat på mitt ex-jobb. Eftersom mitt ex-jobb är älgrelaterat, om än i ekonomiska termer, så ansåg jag det därför nödvändigt att bedriva optimeringskalkylering meddelst skjutvapen i stora skogen. J skulle också göra ex-jobb, och eftersom han studerade nånting luddigt kring maskiner så ansåg han det nödvändigt att även han fördjupade sig i svenska jaktmetoder. Ingen av oss såg några som helst luckor i resonemanget.

Så vi lastade Saaben i ottan och pep iväg på blåisen. En timme senare var vi på plats. Jag vinkade av J och hans djur i planlagd riktning och åkte iväg en sväng och släppte mitt eget djur i väntan på att J skulle hitta älg. Bellas uppgift var enbart att lära sig att springa som en hjärndöd idiot fram och tillbaka över en myr, vilket hon klarade med bravur. Eftersom det var en synnerligen avancerad uppgift för hennes begränsade intelligens så fick hon därefter begrunda sina nyfunna lärdomar i bilen under tiden jag sökte mig ett älgpass.

Efter en halvtimme ringde J och meddelade att hans djur skällde för fullt. Tio minuter senare tystnade djuret och J meddelade per telefon sin åsikt angående trädlevande gnagares levnadsberättigande. Vi gjorde upp en ny stridsplan, omlokaliserade oss och släppte hans djur på nytt. 20 sekunder senare hittade hon älg och vrålade som besatt. Älgen var dessvärre av den mer löpstarka sorten och behagade inte invänta sin avlivning på plats. Teja gjorde däremot en stark insats för att upprätthålla konditionen på områdets älgstam genom att under kraftiga hejarop motionera vederbörande runt ett berg innan hon sluligen kastade in handduken och återvände till oss.

En timme senare hittade hon en ny älg. Även den träningsnarkoman. En frisk Torsten hade förmodligen kunnat ingjuta mer lathet i älgstackaren och förmått den att stanna, men Teja är ännu orutinerad och således också förlåten. Hundskallen var dock tillräckligt för att jag skulle börja längta så smått efter en ny Torsten.

Den känslan försvann dock lika snabbt när vi senare satt ute i skogen och såg solen gå ner, inväntandes ett något överambitiöst försök av en hund att återfinna helt fel djurart på helt fel ställe. Efter att hon jagat iväg och blivit brutalt ifrånsprungen av ett närgånget rådjur hade hon inte vett att ta sina egna spår tillbaka utan hittade och följde våra tre timmar gamla spår istället.

Förmodligen åt fel håll också, eftersom det hann bli becksvart utan att någon hund syntes till. Under glada hurrarop och översvallande glädjeyttringar beslöt vi oss till sist för att snubbla till oss några schyssta benbrott genom den numera svarta skogen i riktning mot bilen, och efter förflyttning signalera ny uppsamlingsplats till djuret meddelst visselsignaler.

Planen lyckades sånär som på benbrotten som dessvärre uteblev, men vi ansåg oss ändå vara nöjda med resultatet. Med något mörare bakben återvände vi sedan till civilisationen, och efter att pengar bytt ägare blev vi även erbjudna italiensk hämtmat av platt karaktär av den lokale restaurangägaren.

Födointaget resulterade i ett mäktigt paltkoma, och ungefär där är jag fortfarande.

Godnatt.