You don´t use the mouth!

Det finns betydligt trevligare saker att råka ut för än att upptäcka att ens partner är otrogen. En obedövad kastration meddelst rostig sked kan i många fall kännas som ett betydligt trevligare alternativ. Och man ska inte skratta åt andras olycka. Åtminstone inte om man vill vara sådär äckligt politiskt korrekt som bara tråkiga människor är. Ibland är dock formerna för avslöjandet såpass hysteriskt komiska att det vore direkt skamligt att inte låta resten av världen få ta del av eländet..

Har ni 20 minuter över så lyssna igenom de här:

Galaxie

Hemtentaskrivandet fortgår i oförminskad takt. I mitt…ehm..informationssök på youtube fann jag nostalgi.

Fascinerande vad man kunde åstadkomma på 90-talet genom att ersätta en välskolad idol-röst med lite kemisk stimulantia, en mongolid trummis, en estetiskt mindre begåvad basist och lite hederlig frustration..

Pull the plug

Hemtenta är bra skit.

Eftersom det bara är en A-kurs så behöver den inte vara klar förrän en vecka efter kursstart. Gott om tid för inläsning är ju a och o.

Jag har vidtagit åtgärder. Inkorporerat 200g Marabou i första hjälpen-kitet.

Kaffevattnet kokar.

Lite hallucinogena droger på det här så kan det bli riktigt trevligt.

Säger de som vet i varje fall.

Jag tror jag nöjer mig med kaffet.

Mercy

Enligt ramschemat skulle mitt ex-jobb vara färdigt nu.

Det är det inte.

Eftersom det var lögn i helvete att få klartecken i tid så startades inte mitt ex jobb förrän mitt i höstterminen. Jag har hunnit halvvägs, och ska vara klar i mars-april nån gång. Ramschemat tar däremot inte hänsyn till sådant, varför nya kursen började idag.

Whoop-dee-jävla-doo.

Nåja, nu läser vi plötsligt på A-nivå igen. Inte D/E som tidigare. A-nivå på universitet är saft och bulle, sitta i ring, hålla hand och sjunga kumbaya. Inget som tär på hjärncellerna direkt, vilket lämnar gott om tid åt ex-jobbet.

Ack vad jag bedrog mig.

När jag med sällan skådad självdisciplin studsat upp i ottan, avklarat morgonbestyren på en grisblink, rastat djuret och hoppat glada hoppsasteg hela vägen till skolan med skolväskan på ryggen och ett äpple till fröken så stod det plötsligt klart att syndens straff nu stod för dörren.

Kursansvarig lärare såg mäkta stolt utan när hon drog igenom schemats alla seminarier och uppsatser som skulle klaras av. Hela mitt inre system av lyckohormoner slog fullständigt bakut i den eufori som följde av den minst sagt digra litteraturlista som skulle plöjas igenom inför varje moment. Min glädje visste inga gränser. Den tre timmar långa svordomsramsan som passerade min hjärna och lyckades innefatta svenska språkets samtliga kända varianter av könsord och kätterska besvärjelser var förmodligen bara ett mindre överslag i glädjehanteringen.

När vi kom ut från kursgenomgången och jag desperat försökte svälja min tunga i hopp om att lindra paniken, passade gode vän J på att informera att han var i akut behov av en hjälpande hand om hans kära V40 skulle klara den stundande besiktningen.

Igen.

Samma handbromsjävel. Igen.

Skit samma, tänkte jag. Jag kommer att bli brutalt rövknullad i den eviga skärselden hursomhelst. Sagt och gjort, vi fraktade våra ändalykter ner mot GDS-hallen och rev ner bromsarna. Efter en synnerligen sadistisk behandling meddelst våld, hotelser och smörjmedel började handbromsen uppvisa tillräckliga livstecken för att kunna slinka igenom en vårdslös besiktning och jag passade på att skicka upp Saaben i lyften för att åtgärda min egen plötsligt kärvande handbroms.

Dessvärre hade min stolta hjärna lämnat walkover redan under förmiddagens prövningar och jag negligerade fullständigt det faktum att några av Saabs ingenjörer inte ritade bilar i samma psykotiska sinnestillstånd som Volvos dito, och således förmått sig att konstruera en sinnrik liten skruvlösning för att få tillbaka bromskolven istället för att förlita sig på mekanikerns känsla för våld.

Så istället för att göra som jag alltid gjort tidigare så körde jag Volvoapproachen: våld istället för vett.

Tidigare kärvade handbromsen litegrann, nu fungerar den inte alls. Tidigare krävdes det rengöring och lite fett för att åtgärda den, nu krävs det ekonomiska medel och ytterligare timmar under billyften.

Jag är stolt. Mycket stolt.

Nåja, idioti ska vara kostsamt. Det fostrar. Misären mildrades dock en aning när genomgode M meddelade att han minsann hade kursboken i gömmorna och slängde den i brevlådan på studs, vilket innebar att mitt konto slapp bli ytterligare 700 spänn fattigare.

Det är väl ungefär vad Saaben kostar att åtgärda.

Oh joy.

Sparks

Jag glömmer alltid att köpa hundmat i tid. För att lösa problemet kom jag på den ytterst finurliga idén att köpa två säckar direkt och beställa en till när den första tog slut.

Det gick åt helvete.

Jag beställde ingen ny. Igår insåg jag att hundmaten inte skulle räcka över helgen och Standardt är inte tvärenkelt att få tag i i dessa krokar, så med lätt panik hivade jag in en beställning på Foderbilen.se igår förmiddag innan jag åkte till Skellefteå. Tänkte att den kommer väl efter helgen.

Klockan 11 idag stod 15 kg hundfoder i ett prydligt paket utanför dörren.

För 19 spänn i frakt. Från Stockholm.

Det är banne mig dyrare att åka ner på stan med bilen och köpa en fodersäck i butik.

Jag är imponerad.

If I ever leave this world alive

Idag var en sensationell dag.

Endast ett ynka år efter att jag slet sönder min biceps-sena ifrån axeln, vilket omöjliggjorde alla former av muskelarbete, så fick jag komma till en magnetröntgen. Magnetröntgen är bra skit. Förutom att man kan hitta fel som inte går att se i en vanlig röntgen så kan även landstingen använda den för att slippa uppfylla den statliga vårdgarantin, som säger att man skall erbjudas rätt vård inom 90 dagar efter undersökningen. Eftersom MR inte ingår i vårdgarantin så kan inte patienten kräva att få röntgas snabbare än kötiden medger och det blir således inga besvärande kostnader för att skicka patienten till andra landsting. Mycket fiffigt. Att en ensam student fråntas möjligheten att leva sitt normala liv i över ett år väger tämligen lätt i sammanhanget.

Men idag hängde så Västerbottens Läns Landsting äntligen ut tasken till räven. Jag fick åka till Skellefteå, eftersom Umeå inte kunnat vaska fram en röntgentid på över ett halvår. I och med detta så är jag tillbaka i vårdgarantin och när farbror läkaren sedan meddelar att nu är det bara 9 månaders kötid till ortopeden så kommer han att få stoppa upp sin lilla remiss så långt upp i den egna storgången att det kittlar bakom ögonlocken, innan han skriver en ny remiss till Stockholm eller något annat mer välskött landsting som kan erbjuda samma behandling inom futtiga 4 veckor.

Magnetröntgen var ganska intressant faktiskt.För att de skulle kunna se något var en läkare tvungen att spruta in en kontrastvätska i min axelled. För att pricka rätt så får man ligga under en schysst röntgenkamera som på en bildskärm visar i realtid hur nålhelvetet tränger allt djupare in i min axel och hur kontrastvätskan sprids inuti och runt ledkapseln. Tydligen så skulle jag känna när det blev tillräckligt mycket kontrastvätska och trycket ökade.

”Nu har jag sprutat in 10 ml, nu kanske du känner något? Inte det? Okej, 14 ml. Nu borde du börja känna att det trycker inne i axeln.”

”Hördudu, jag har skavt det där trasiga helvetet i ett års tid nu så det finns nog bra mycket mer plats än du tror. Spruta på du bara!”

Farbror doktorn gav upp efter 20 ml. Det skulle tydligen räcka i alla lägen.
Min kunskap om magnetröntgenundersökningar härstammar annars endast från ett fanatiskt tittande på tv-serien House. Där swischar det bara till och antingen börjar patienten skaka våldsamt och svälja sina egna spyor eller så åker de ut igen efter någon minut. Så funkar det inte i verkligheten.

I verkligheten får man ligga blick-jävla-still på bårhelvetet i över en halvtimme och koncentrera sig på att försöka omlokalisera det där salivet som man av misstag svalde fel till någon annat än luftstrupen, utan att hosta panikslaget eller på annat sätt röra kroppen mer än under normala andetag. Det kräver engagemang. För en klaustrofobisk människa måste en trång magnetkamera som dunkar högljutt och oavbrutet vara ett fullgott skäl att hellre hacka av sig berörd kroppsdel med en slö grötslev och undabe sig vidare behandling. Jag fick å andra sidan lyssna på Guns ´n Roses på hög volym och hade det därför ganska behagligt. På ett tonårstida flashback-vis.

Nåväl. De var snälla i Skellefteå. Jag fick t o m en gratis bodypaint i uringul desinfektionston över hela högra skuldran. Bara en sån sak.

Saturday

Lördagkväll, 23.15. Telefonen ringer. Kompis smållullig. Vill ut på krogen. Har inget bättre planerat, hoppar i duschen. Kompis tittar förbi med rödvinsbag och glatt humör. Alkoholintag och taxi. Swedbankkortet fungerar inte, taxin gratis. Lång kö, promenad mot annat ställe. Ingen kö, snabbt in, dra kort, konversera med garderobspersonal. Öl i baren, snabb sejour i fåtöljer. Tråkiga flickor. Ut på dansgolv. Doft av svett och parfym.  Ivriga damer slåss om uppmärksamhet. Längtande blickar. Kontaktsökande. Någon har pojkvän men kämpar ändå för att få mina händer på sin kropp. Ber henne hedra sitt förhållande istället och glider vidare. Nya blickar, nya händer. Dånande musik. Dans. Flickor byter av varandra. Drar i mina händer. Schlagermusik i högtalarna. Dansade kroppar överallt. Fler blickar, fler händer. Flicka med pojkvän vill släpa iväg mig avsides. Telefonen ringer, kompis på väg hem. Banar väg mot garderob. Kompis på väg hem med kvart i två-flicka. Får ut jacka. hungrig. Hittar obekant flicka med vän. Följer med på Max. Mozarellaburgare och strips. Dryg fan vid samma bord. Plockar ner honom på jorden. 03.30, personal vill stänga. Hemgång i vinternatten. Flicka med vän ska samma väg. Pratar sällskapligt. Följer inte med upp på te. Fortsätter hemåt. Genväg genom skogen. Snö i skorna. Hund glad. Sinnet trött. Skriver blogg. Dags att sova.

Everything Zen

Det där med planering har inte riktigt varit min kopp te denna höst.

Nyårsplaneringen inskränktes till lösa funderingar eftersom det var ju så satikens långt dit. Klockan två dagen innan togs dock det avgörande beslutet och lätt panik uppstod till följd av den knappa tidsrymden. När jag skulle packa för att kunna åka innan 18.00 samma kväll så framgick det att någon illasinnad jävel hade smutsat ner större delen av mina kläder och vägrat tvätta. Tvättstugan i studentbostäder brukar vara tämligen oanvänd under julledigheten, och mycket riktigt, faciliteterna hade inte sett en käft på en vecka. Just den dagen hade däremot alla andra oplanerade och panikslagna idioter i huset kommit på att de behövde tvätta kläder, pronto.

En fri man reder sig själv, tänkte jag och banade min väg genom trafiken för akuta klädinköp. Efter några..ehm..lätta och nästintill obetydligt vulgära svordomsramsor relaterade till  brutala bilköer, fullsmockade parkeringar, knökfulla affärer och icke serviceinriktad butikspersonal så återvände jag till residenset med både mera kläder och högre blodtryck. I brist på prismässiga rabatter så får man nog bara vara glad över det lilla extra man får när man handlat, oavsett slag.

Liza har alltid vurmat lite lagom neurotiskt för att hemmet ska vara steriliserat och kliniskt vid det nya årets inträde, ty annars kommer året att suga hästballe och man drabbas av allsköns hemskheter. Jag nöjde mig därför med att panikstäda lite lätt innan avfärd för att ha något att skylla på inför det kommande året.

Intåget i Jämtland blev något av en besvikelse. När en såpass anspråkslös och alltigenom exemplarisk person som jag återvänder till bygden efter flera års frånvaro så tycker man ju att det inte vore mycket begärt att jag hälsades med fanfarer, röda mattan och ett par tusen undersköna oskulder som strödde rosor i min väg, men icke. Jag fick arton minusgrader och snålblåst.

Sällskapet var däremot inget att klaga på och efter ett synnerligen välavvägt nyårsfirande ute i skogen så inkvarterade jag mig hos käre vän Lill-Snoppen för att ytterligare snylta på gästfriheten. Jag har därefter kuskat runt bygden och träffat allt folk jag saknat till höger och vänster, chockerats över hur stora barn hinner bli på några år och förfasats över deras bristande referensramar.

”Du ser ju ut som Måns Zelmerlöw!” var det första som hördes när jag klev in genom dörren från den lilla flicka som var en tvärhand hög sist jag såg henne.

”Skitsnack! Jag är brutalt mycket snyggare än Måns Zelmerlöw!” svarade jag snabbt i ett försök att lära den unga damen lite allmänt vett samt den korrekta formen av ödmjukhet. Jämförelser med idoldeltagare är inte förenligt med gott hyfs.

Utanför Paus i Östersund såg jag något litet och svartklätt som fladdrade febrilt. Det visade sig vara en vinkandes Erika, tre äpplen hög med en matchvikt som en mjölkliter. Storleken och det faktum att hon avböjde en chokladbrownie till trots så visade hon sig utgöra ett synnerligen klokt och trevligt fikasällskap och tre timmar försvann i en hast.

När man är i Jämtland skall något tas av daga. Det är tradition. Således uthärdade jag även några blickstilla timmar ute i den kyliga tjugogradiga vinternatten för att visa Lill-Snoppen hur det ska göras, och belönades med en räv som var för hungrig för sitt eget bästa.

Nåja, nu är jag hursomhelst tillbaka i vardagen. Var hälsad ljuva dekadens, long time no see.