Promised land

Idag var det dags att besöka farbror doktorn igen. Han tittade, bände och muttrade. Höll armen i konstiga vinklar och bad mig pressa emot. Så fort jag började pressa släppte han och frågade om det gjorde ont?

Jag frågade med min mest ödmjuka och beskedliga stämma exakt hur fan han trodde det skulle ske när jag knappt hann spänna muskeln innan han släppte? Farbror doktorn muttrade något om att det var lite otydliga smärtreaktioner och föreföll inte fästa nämnvärd vikt vid mina upprepade uttalanden att det krävs lite större provoceringar än en blixtsnabb muskelflexning för att ge utslag.

Till slut konstaterade han dock att det inte fanns annat att göra än att titta in meddelst titthålskirurgi och fixa det som fixas bör. Jag tyckte det lät som en ypperlig idé. Farbror doktorn förklarade vänligt att operation innefattade att jag sövdes ner och att han inte visste hur lång tid det skulle ta att genomföra operationen.

-Så länge jag sussar sött så kommer du inte höra mig klaga på tidsåtgången. Ta den tid du behöver, försäkrade jag.

När det skulle kunna bereda mig tid var däremot mer oklart. Farbror doktorn lät väldigt svävande.

-Inom eller utom vårdgarantitiden är nyckelfrågan i det här fallet, menade jag.

-Ja, du kan ju välja att åberopa vårdgarantin om..

-JAAAAAA! Ja, för helvete! Jag vill hemskt gärna åberopa vårdgarantin! svarade jag beskedligt och inställsamt.

Farbror doktorn visade sig vara väldigt klok och förstående och lovade att remittera mig till Hufvudstaden om de inte kunde finna tid i Umeå.
Det måste banne mig vara första gången sedan denna skada som någon jag träffat inom sjukvården faktiskt visat sig medveten och tillmötesgående vad gäller lagstadgad vårdgaranti.

Jag är lite imponerad faktiskt.

Threesome

Bilar är alltid av honkön. Så är det bara. Om det har att göra med att de kan vara trevliga att se på, bjuda på en sjujävla resa om man växlar dem rätt och ständigt trilskas när man behöver dem som bäst låter jag vara osagt, men bilar är ändå alltid av honkön.

Jag skickade upp Saaben i billyften idag. Rent generellt så ska man ju akta sig för att helt oprovocerat grotta runt i underredet på kvinnliga varelser. Det fick jag lära mig tidigt i livet. Det är tydligen inte alltid uppskattat. Men idag kände jag att jag inte hade något val. Rören var såpass rostiga och jävliga, läckte lite varstans och spred illaluktande avgaser i synnerligen opassande omfattning. Och sådant är inte acceptabelt för en dam i mitt hushåll.

Ett splång nytt avgassystem låg och väntade på mig när jag anlände till macken. Simons sportavgassystem, naturligtvis. Inte för att jag är något större fan av att trimma och styla bilar, men det var billigare än original. Gode vän J följde med som moraliskt stöd och hjälpande hand.

Vissa menar att kvinnliga underreden ska närmas med varsamhet och respekt. Jag och J körde mer på manligt initiativ och överraskning. Meddelst milt våld och lagom dominant handlag berövades Saaben sitt rostiga avgassystem i ett moln av rost och svordomar. Det nya systemet monterades däremot med något varsamare handlag och flitigt bruk av monteringspasta. Saaben såg synnerligen nöjd ut efter ingreppet och uttryckte inga klagomål.

Stolta över vår bedrift styrde vi hemåt och firade bragden meddelst älg-wallenbergare och rödvin. Ett paltkoma senare avvek J från ägorna och sängen börjar kännas synnerligen lockande.

Jo, så blir det.

Immortality

Jag hade tid hos läkaren i går. Han hade skickat ett brev med utlåtandet från magnetröntgenundersökningen. Där förklarade han att allting såg fint ut och att det möjligtvis kunde finnas en skada, som möjligtvis kunde vara av normalvariant. Om jag hade fortsatta problem skulle jag boka tid hos honom igen. Eftersom min arm är lika oanvändbar nu som den var för 1,5 år sedan, och min avsaknad av religiositet gjorde det svårt att hoppas på ett mirakel, så var det också precis vad jag gjorde.

Receptionisten hälsade på mig med ett glatt ”Hej Simon!”, vilket fick mig att börja fundera vilket intryck jag egentligen hade gjort de två tidigare gångerna jag varit där. Hon såg dock endast glad ut att se mig på ett icke-sexuellt vis, vilket jag såg som en lättnad.
Läkaren var däremot inte anträffbar eftersom han tydligen höll på att operera nån annan tjomme och kunde uppenbarligen inte förmå sig att lägga ner skalpellen och ta hand om min anspråkslösa person istället. Synnerligen irriterande.

Sjukgymnasten var däremot ledig, förkunnade receptionisten glatt och hänvisade mig till väntrummet, samtidigt som hon bokade in en ny läkartid åt mig på måndag.

Sjukgymnasten är en trevlig fan. Och kompetent till råga på allt. Han tittade också på röntgenutlåtandet och konstaterade att där stod att de hittat något som såg ut som en skada, som kunde vara en normalvariant, men de ansåg att det inte var troligt.

Så sjukgymnasten började bända, bryta och böja. ”Fästet för din långa bicepssena är ju trasigt. Precis som MR:en antyder”, sade han.

”Konstigt”, tänkte jag. ”Det var ju precis vad den förste sjukgymnasten sa FÖR ETT JÄVLA ÅR SEN.”

Sjukgymnasten hummade lite och försvann. Efter en stund kom han tillbaka med en annan sjukgymnast som också började bända och slita. ”Din bicepssena är ju kaputt, det kluckar ju och lever om. Det här måste du få opererat!”

Jo, det var precis vad den förste sjukgymnaste också sade. För ett jävla år sedan. Det har således tagit ett år att komma fram till vad den förste specialisten som undersökte mig konstaterade på 10 minuter.

Fantastiskt.

Nåja, jag är ju tillbaka på banan iaf. Nu har de 90 dagar på sig att fixa eländet.

Icke förtvinad bicepsmuskel – here I come!

Keep it plain

När företag och organisationer hoppar på det politiskt korrekta tåget utan att fundera över varför man gör det eller vad man vill och kommer att uppnå så har det hela en tendens att utvecklas till något väldigt komiskt, eller väldigt skrämmande.

Ibland båda delarna.

I mitt sökande efter något matnyttigt att krydda min hemtenta om organisationer i allmänhet och könskvotering i synnerhet sprang jag på något intressant. I rapporten ”Framtidens polisutbildning” (SOU 2008:39) stod att läsa följande angående krav vid rekrytering och politiskt korrekta mål (min fetstil):

“Vissa av de krav som gäller i dag vid antagningen till polisutbildningen kan emellertid slopas. Hit hör de nuvarande kraven på svenskt medborgarskap, de fysiska kraven (styrka, kondition och simning), de personliga egenskaperna (lämpligheten för polisyrket) och svenskprovet. Genom att ta bort dessa krav bör skapas större förutsättningar att rekrytera kvinnor och personer med utländsk bakgrund.”

Alltså, på ett vis skulle jag vilja lägga ut texten, dra paralleller med vissa polisuttalanden i Skåne och frågan om minskad lämplighet verkligen är rätt väg att gå, om kvinnor kontra kompetens. Bre på. Ironisera vilt och brutalt. Men den korta texten är så genial och självmarkerande i sin politiskt korrekta idioti att ytterligare kommentarer bara blir överflödiga.

Vi lever sannerligen i ett underbart land.

Ball and biscuit

Storhandla är bra skit, tänkte jag och styrde Saaben mot Coop Forum. Jag såg framför mig hur mitt kylskåp skulle fyllas till bristningsgränsen av ostar, italiensk salami, fisk, pastejer, grönsaker och allt annat som behövs för en dräglig tillvaro.

När jag väl parkerat mitt flärdfulla fordon och stegat in i butiken med värdiga kliv stod det klart att den hallucinerande fjant som kom på att konstruera kundvagnar för att endast ta emot mynt för upplåsning, i en tid då inköp görs meddelst kontokort, borde få sina genitalier friterade i olja och serverade med en slev napalm och en molotov-cocktail.

Istället för att skapa en upplåsningssystem för något som folk faktiskt bär med sig så tillverkar man små plastflärpar som ska ersätta mynten som ingen jävel ändå bär med sig. Och visst, det är väl jättefiffigt. Men jag hade ingen plastflärp heller, därför är det per automatik ett idiotsystem.

Håll käft.

Nåja, jag utnyttjade mina spatiala förmågor till max och fyllde en kundkorg till den absoluta bredden innan jag kånkade den till kassan med en imponerande kraftansträngning. Kassörskan var en otrevlig fan som inte uttryckte minsta lilla imponans och uppskattning över min bländande staplingsförmåga. Hon sa bara ”Hejhej!” och ”Det blir en arm och ett ben, tack!”, som om det skulle kunna släta över hennes bristande förmåga att se en ödmjuk talang när den står precis framför henne i all sin fulla prakt.

Jag fnös mellan sammanbitna tänder och gav henne onda ögat under tiden jag knappade koden i knappsatsen. Kassörskan maskerade falskt sin dryga hånfullhet med ett glittrande leende när hon frågade om jag ville ha kvittot.

”Det är inte ätbart”, svarade jag mellan förödmjukade läppar och packade ner mina varor i kassarna, mycket noga med att placera schampooflaskan så att den skulle öppnas under färden hem och spruta schampoo över all mat.

Saaben stod kvar på parkeringen när jag kom ut. Träratten blänkte aristokratiskt i skenet från gatlyktorna. Jag styrde hemåt på beskedligt varvtal och passade på att hytta föraktfullt med näven åt en ensam kärring som stod vid busshållsplatsen och såg arbetslös ut.

Efter att jag äntrat residenset och torkat bort allt schampoo från maten var mina tidigare planer på gastronomisk fiskmiddag helt bortblåsta, varför en rågmacka med leverpastej fick utgöra energiintag för kvällen.

Nu ska jag skalla en organisationsbok tills pannan blöder.

Festligt.

Value

Det var ju alla hjärtans dag. Jag jobbade, dagen till ära.

Kl 22.50 stövlar en kund in med lätt desperat uppsyn:

-Blommor, jag behöver blommor! Har ni inga buketter?

-Nope, inte om du ska ha rosor. De säljs en och en.

-Menvafan, jag missade köpa blommor…jag blir ju utkastad.. Om jag köper flera och sätter ihop dem till en bukett då? Hur många ska man ha i en bukett? 10? 12?

-12 blir nog bra. (Jag har inte den blekaste aning om hur många rosor som betyder vad, men rent försäljningsmässigt såg jag endast fördelar med den högre siffran.)

-Asså det blir rätt dyrt….men hon ska fan hålla käft!

-Hur mycket är DET värt?

Notan stannade på 500 spänn.

Forza!

Tillfällig likstelhet på bloggen.

Det har snöat i Umeå sista tiden. Snöat så utav helvete. Bella fick därför en timmes motionspass i meterdjup snö för att stärka karaktären. En styck likaledes understimulerad jämthundstik fick utgöra sparringpartner och rundningsmärke inför sunkig mobilkamera.

Och så säger de att kvinnan är det fredligare könet?

Bilderna ljuger. Hundkräken gick betydligt grundare i snön än ägarna:

191 cm Simon på raka ben..

Enough

Här skulle det stå något jävligt roligt.

Något om…ja, bönder kanske. Små kortväxta bönder.

Det ni.