Disasterpiece

Mitt hem håller sakta men säkert på att omvandlas till flyttkartonger. Utvecklingen sker i flera stadier. Det nuvarande kallas ”bombat turkiskt skithus med extra allt” och det var ganska precis den syn som mötte hyresvärden när han helt oanmäld knackade på och ville göra en avsyning av lägenheten i morse.

Pedagogisk som jag är bad jag honom se sig omkring, dra sina egna slutsatser, glömma sin dröm och komma igen imorgon. Att döma av andelen synlig ögonvita i hyresvärdens uppspärrade ögon vid åsynen så rådde inget tvivel om att hans näthinnor registrerat tillräcklig information för att se förslaget som högst lämpligt och klokt.

För min del var det ett direkt måste eftersom det fortfarande krävs lite spacklande innan jag kommer undan utan extra ersättningskrav.

Ehm.

Joråsåatt.

Vi tar väl en liten sång så länge.

Smile like you mean it

Alltså. Kursen som sådan var under all kritik och satte en tämligen illaluktande dyngstämpel på Umeå Universitets Handelshögskola, som av någon outgrundlig anledning stod för lärarkompetensen. Det var således inte direkt chockerande när jag öppnade tentan på 50 poäng och läser frågan ”Förklara med system in jämvikt” (10p).

Tio jävla poäng.

En femtedel av tentan.

Förklara VAD med system i jämvikt?? (Jo jag kan ha överseende med att karln inte kan skilja mellan svenska och engelska prepositioner, men en fungerande och förståelig meningsbyggnad vore ändå hallon om mitt betyg hänger på det)

Jag tolkade frågan såsom ”Ordbajsa i svepande ordalag om allt du kan komma på som har någon koppling till systemsynsätt och intressebalans i organisationsrelaterade frågeställningar” och skrev ett uttömmande svar och försökte att utelämna åtminstone de allra grövsta och mest kätterska svordomarna som min hjärna spontant producerade.

Jag kan inte annat än bli godkänd.

Tattered and torn

Igår var jag förbi sjukgymnasten för en renoveringskontroll. Farbror sjukgymnasten uttryckte stor beundran när jag tog av mig tröjan, åtminstone över operationsärrens läkning iallafall. Min hängivna muskelförtvining de senaste 1,5 åren nämnde han inte med ord, men jag förutsätter nästan att han hade mindervärdeskomplex efter att jag hade gått.

Hursomhelst tyckte han att det hade gått över förväntan och gjorde stor sak av att förklara hur minutiöst noggrant kirurgen tydligen hade rotat igenom min axel i jakt på oupptäckta fel och skador. De hade tydligen filmat hela förfarandet också och tagit ett gäng bilder av mitt väna innandöme, men jag tror jag väntar till sommaren innan jag sätter ihop ett schysst filmkollage med gråtmild musik inför julfirandet med släkten. Det är lite mycket annat just nu.

Efter några ytterligare rörlighetstester såg sjukgymnasten riktigt nöjd ut och förkunnade att jag minsann borde kunna köra för fullt igen om 4-6 veckor. Så någon gång under sommaren kommer världen återigen att kunna skåda någon liten muskelstrimma av mina biceps i all sin fulla prakt.

Jag är helnöjd.

Imorgon har jag utbildningens allra sista salstenta. Helt i enlighet med fem års trogen vana tänkte jag börja titta på vad det egentligen är jag förväntas kunna någon gång under dagen, ty man kan ju inte bryta ett vinnande koncept på målsnöret. Det vore dömt att misslyckas.

Det här kan inte gå fel.

Wherein lies continue

Det har varit en hektisk vecka. Jag skulle träffa chefen för företagets utlandsverksamhet redan förra veckan. Dessvärre blev han tvungen att resa iväg i tjänsten men lovade att styra upp allting där borta och maila mig. Inget mail kom och jag fick inget svar på min egen skickade påminnelse.

Så jag chansade, stannade en dag extra och åkte till Uppsala på tisdagen för att styra upp ett möte om karln var anträffbar eftersom han inte gick att nå per telefon innan dess. Efter att jag förklarat läget över telefon beviljades raskt audiens och gode vän M fick agera privatchaufför.

Det var värt det. Som fan.

Vi diskuterade saken några timmar och drog upp riktlinjer. Telefonsamtal ringdes och rätt personer informerades. Därefter fattades bara visumet. Jag fick en kontaktperson på företaget i Ryssland som skulle bistå med nödvändiga handlingar och började maila. På fredag fick jag allt som behövdes därifrån och resterande dag gick åt till att få klarhet i rysk visumhandläggning (jo, i Ryssland är byråkrati närmast en konstform), kuska runt stan efter försäkringsbevis, fungerande skrivare, foton och annat helvete för att hinna få iväg ansökningshandlingarna i tid till visumföretaget som lovade att fixa det i tid för den milda summan av en arm och ett ben.

Mitt i alltihop och när jag behövde den som bäst beslutade sig min gamla spöade SonyEricsson för att tomt batteri var bra skit, som för att sätta lite extra krydda på min situation. Tydligen har den börjat anse att daglig omvårdnad i form av batteriladdning är en livsnödvändighet och något jag förväntas bistå med i sann glädjeyra.

Jag ansåg däremot att sådant beteende borde vara straffbart och stegade in hos första bästa elektronikkedja i milt raseri. Försäljaren var en märkligt ovetande fan som tydligen fått sin tjänst på andra grunder än kompetens. Efter ett tag var jag så förbannad att jag ryckte åt mig en telefon med generös batteritid och bara för att få tyst på fanskapet. Efter lite dividerande fick jag ner insatsen till en symbolisk krona och stegade mot kassan. Jag antog att de får pynta nån transaktionsavgift för kortköp och drog således kronan på Visakortet med ett välvilligt leende till kassörskan. Hon såg inte lika glad ut.

Men alltså, för att vara ett impulsköp så var Nokian märkligt användbar. Jag är nästan imponerad. Som en iPhone fast i mer behändig storlek.

Jag tror nästan jag är nöjd.

Jag ska nog ritualmörda min SonyEricsson vid lämpligt tillfälle. Bara för att fira.

A beautiful lie

Politik är lite småkul ibland. I Sverige har vi 7 olika partier i riksdagen som alla har samma fakta att utgå ifrån som stöd för sina beslut. Skillnaderna är bara olika ideologisk övertygelse och hur man anser att fakta ska tolkas, och det är där jag börjar finna nöje i att titta lite extra. Miljöpartiet har ju gjort sig kända för att gärna låta ideologi och övertygelse gå före fakta och konsekvenser och därför börjar jag numera automatiskt faktagranska deras påståenden.

Maria Wetterstrand är ett av partiets språkrör och föregår således gärna med gott exempel när det gäller alternativ tolkning av fakta. I en debatt på aftonbladet ondgör hon sig över regeringens klimatpolitik och kräver större insatser för miljön. Sverige, menar hon ”har ändå högre utsläpp per person än de flesta andra länder – och högre än vad klimatet tål. Det är de höga utsläppen som vi har ansvar för att minska.” Vi är med andra ord ena jävla miljöbovar hela högen och måste ta oss i kragen för att inte få skämmas inför övriga länder.

Naturvårdsverkets data visar däremot att Sverige har 30% lägre utsläpp per person än genomsnittet i EU och nivåerna är bland de lägsta bland alla OECD-länderna. Det kanske inte spelar någon större roll eftersom Wetterstrand även menar att utsläppen är högre än vad klimatet tål. Sverige släpper ju trots allt ut 65,4 miljoner ton växthusgaser varje år, räknat som klodioxidekvivalenter.

65,4 miljoner ton är inte kattskit. Det är vikten av en sisådär 47 220 stycken gubb-Saabar med träratt (för att tala i siffror som folk förstår). Råkar man å andra sidan beakta att svenska skogar beräknas binda i runda slängar 110 miljoner ton koldioxid varje år så blir inte siffran längre så imponerande, men att vi binder mer koldioxid än vi släpper ut skulle å andra sidan inte gynna MP:s ideologi så därför skiter man tydligen i det.

Om man nu desperat vill sänka koldioxidutsläppen i världen så är tyvärr Sverige helt fel land att börja i. Våra industrier är redan så pass rena att det kostar enorma summor att minska utsläppen ytterligare jämfört med den utsläppsänkning som uppnås per satsad krona i länder med skitigare industrier. Dessvärre så stirrar man sig blinda på lilla Sverige och ser det istället som självklart att vi ska pungslå hela glesbygden med dubblat bensinpris och höja elpriserna i sådan omfattning att industrierna lägger ner eller flyttar utomlands pga kostnaderna. Allt för miljön. Att man skulle sänka utsläppen i världen dramatiskt mycket mer genom att investera bara en bråkdel av de samhällskostnader som miljömupparnas förslag skulle innebära i bättre reningsteknik i valfri öststat är inte relevant. Det skulle peka på sunt förnuft, och det är inte alltid kompatibelt med ideologisk övertygelse.

Painkiller Travel Co

Om man mot bättre vetande i drogat tillstånd planerar samåkande till Lidköping per telefon med förbipasserande Lill-Snoppen får man snällt finna sig i en förlorad morgonsömn då tidig uppstigning för avfärd missade korrekt avfärdsdatum med ganska precis 24 timmar. Det bidde en ytterligare dag hos käre vän M med hustru, och det är lätt konstaterat att det är en enorm ynnest att ha en sådan vän, ty lojalare och mer omtänksam människa är svårt att finna. Mina gästkvalitéer i egenskap av trött och halvsegt operationsoffer på smärtstillande var snällt sagt långt ifrån toppklass men omhändertagandet var ändock oklanderligt och jag är oändligt tacksam för att ha fått den äran.

Resan gick först till Trollhättan där Lill-Snoppen skulle hämta en vorstehvalp av ädel börd. Frun i huset poängterade att valpen var den smartaste i kullen och var den som snabbast löste problem med stängda valpluckor och annat hämmande. Snäll och omtänksam som jag är kände jag mig tvungen att ifrågasätta huruvida det verkligen var klokt att skaffa en hund som redan i valpstadiet löpte stor risk att spöa husse i ett intelligenstest. Lill-Snoppen grymtade något som i mer enskild samvaro förmodligen hade bestått till största delen av könsord och besvärjelser, men som nu var en för sällskapet mer klädsam retur av bollen.

Ett styck djur inhandlades och jag blev sedermera avsläppt i Lidköping hos kära syster med familj. Det konstaterades snabbt att mellandottern nått trotsåldern då samtliga samtal avbröts med jämna mellanrum av en gallskrikande siren som inte fick som hon ville. Jag bad en stilla bön att jag inte utsatt min familj för samma prövning som liten och blundade konsekvent för alla logiska insikter att jag förmodligen var värre.

Att lämna 40 cm snö och kyla för vårvärme och grönskande gräsmattor gör onekligen att man börjar fundera kraftigt på varför man bosatt sig i bistra norrland när det onekligen finns en hel del möjligheter med en längre barmarksperiod och varmare väder. Att stanna i norrland känns alltmer avlägset.

Nu väntar barndop i helgen innan kosan åter styrs mot tootikki för ett påsklov med intensivt ex-jobbsskrivande och rehabträning. Ljuset i den här deprimerande tunneln börjar vara nära och nu är det fanimig dags att se till att allting blir klart så att jag kan kliva ut från universitetsområdet i början på juni utan störande plumpar i protokollet.

I annat fall finns det väl alltid utvecklande jobb på McD eller Samhall.

There´s no end to the possibilities.

Biceps voskrese

Jodå, det gick fint.

Jag blev fastsurrad i en operationsstol och fick en spruta sömnmedel i blodomloppet. Jag satt beskedligt och väntade på någon effekt en stund och hade precis tänkt säga något nedvärderande om den minimala effekten i deras coctail när jag vaknade upp i sjuksängen med tre nya hål i axeln.

Funktionskontrollen gav vid hand att jag sluppit mitella och armen var någorlunda rörlig. Farbror Doktorn stegade in och förklarade att han inte behövt sy fast något som var sönderslitet, men däremot skurit bort sånt som var åt helvete för mycket ärrvävnad på. Jag tyckte det lät som ett högst acceptabelt offer för återfunnen bicepsfunktion och tackade honom hjärtligt.

Sen sysselsatte jag mig med att falla i och ur djup sömn ett halvt dygn, med avbrott för diffust sms-ande. Sjuksköterskorna var vänliga och frågade om jag hade ”kastat vatten”. Jag upplyste dem med min allra vänaste stämma om att ingen människa född efter 1932 använder uttrycket ”kasta vatten” och undrade snällt om det inte var ”pissa” de åsyftade? Sköterskorna log lite generat över mitt högst vulgära språkbruk och undrade om jag ville ha något att äta under kvällen. Jag utstötte desperata jakanden i tillräcklig omfattning för att åskådliggöra min brutala hunger och blev belönad med två skivor grovt bröd, pålägg och ett litet paket Lätta. Det ska ju tydligen vara nyttigt.

Jag blundade för skymfen. Jag ignorerade även det faktum att det var lögn i helvete att täcka bägge bröden med sådan liten mängd fusk-smör, de menade ju trots allt väl och med tanke på hur det smakar så är det nog mer fördelaktigt ju mindre mängd man har.

Till frukost fick jag två paket lätta till bröden. Och mellanfil. Tydligen nyttigt det också. I mitt uthungrade tillstånd var jag dock ytterst tacksam för allt ätbart och brydde mig synnerligen lite om princi..

AAAAAJ!!

Note-to-self: tangentbordsnyttjande med läkande axel är obra.

Jag avbryter här.

Out of exile

Sådärja.

Djuret är deporterat till uppfödaren för en veckas pensionatvistelse. Imorgon går transporten 05.30 till Uppsala för att förgylla Casa di M med min bländande närvaro. På måndag bjuder landstinget på narkospartaj i hufvudstaden medan farbror doktorn grottar runt inne i min axel och syr ihop allt som är löst. Går allt enligt plan innebär det att mina biceps i fortsättningen kommer att bli användbara igen och därmed anta en något mer konvex karaktär än dagens förtvinade filmjölksmodell.

Ett steg närmare världsherravälde. Hela världen håller andan.

And now the day is done

Jag missade aprilskämten i år.

Eller, inte alla. DN hade tydligen något halvpatetiskt försök med VIP-kort på tunnelbanan, och Aftonbladet hade lagt in en bild på Linda Rosing. Men utöver det, nada.

Kommer jag inte att få några julklappar nu?