Wherein lies continue

Det har varit en hektisk vecka. Jag skulle träffa chefen för företagets utlandsverksamhet redan förra veckan. Dessvärre blev han tvungen att resa iväg i tjänsten men lovade att styra upp allting där borta och maila mig. Inget mail kom och jag fick inget svar på min egen skickade påminnelse.

Så jag chansade, stannade en dag extra och åkte till Uppsala på tisdagen för att styra upp ett möte om karln var anträffbar eftersom han inte gick att nå per telefon innan dess. Efter att jag förklarat läget över telefon beviljades raskt audiens och gode vän M fick agera privatchaufför.

Det var värt det. Som fan.

Vi diskuterade saken några timmar och drog upp riktlinjer. Telefonsamtal ringdes och rätt personer informerades. Därefter fattades bara visumet. Jag fick en kontaktperson på företaget i Ryssland som skulle bistå med nödvändiga handlingar och började maila. På fredag fick jag allt som behövdes därifrån och resterande dag gick åt till att få klarhet i rysk visumhandläggning (jo, i Ryssland är byråkrati närmast en konstform), kuska runt stan efter försäkringsbevis, fungerande skrivare, foton och annat helvete för att hinna få iväg ansökningshandlingarna i tid till visumföretaget som lovade att fixa det i tid för den milda summan av en arm och ett ben.

Mitt i alltihop och när jag behövde den som bäst beslutade sig min gamla spöade SonyEricsson för att tomt batteri var bra skit, som för att sätta lite extra krydda på min situation. Tydligen har den börjat anse att daglig omvårdnad i form av batteriladdning är en livsnödvändighet och något jag förväntas bistå med i sann glädjeyra.

Jag ansåg däremot att sådant beteende borde vara straffbart och stegade in hos första bästa elektronikkedja i milt raseri. Försäljaren var en märkligt ovetande fan som tydligen fått sin tjänst på andra grunder än kompetens. Efter ett tag var jag så förbannad att jag ryckte åt mig en telefon med generös batteritid och bara för att få tyst på fanskapet. Efter lite dividerande fick jag ner insatsen till en symbolisk krona och stegade mot kassan. Jag antog att de får pynta nån transaktionsavgift för kortköp och drog således kronan på Visakortet med ett välvilligt leende till kassörskan. Hon såg inte lika glad ut.

Men alltså, för att vara ett impulsköp så var Nokian märkligt användbar. Jag är nästan imponerad. Som en iPhone fast i mer behändig storlek.

Jag tror nästan jag är nöjd.

Jag ska nog ritualmörda min SonyEricsson vid lämpligt tillfälle. Bara för att fira.