Tattered and torn

Igår var jag förbi sjukgymnasten för en renoveringskontroll. Farbror sjukgymnasten uttryckte stor beundran när jag tog av mig tröjan, åtminstone över operationsärrens läkning iallafall. Min hängivna muskelförtvining de senaste 1,5 åren nämnde han inte med ord, men jag förutsätter nästan att han hade mindervärdeskomplex efter att jag hade gått.

Hursomhelst tyckte han att det hade gått över förväntan och gjorde stor sak av att förklara hur minutiöst noggrant kirurgen tydligen hade rotat igenom min axel i jakt på oupptäckta fel och skador. De hade tydligen filmat hela förfarandet också och tagit ett gäng bilder av mitt väna innandöme, men jag tror jag väntar till sommaren innan jag sätter ihop ett schysst filmkollage med gråtmild musik inför julfirandet med släkten. Det är lite mycket annat just nu.

Efter några ytterligare rörlighetstester såg sjukgymnasten riktigt nöjd ut och förkunnade att jag minsann borde kunna köra för fullt igen om 4-6 veckor. Så någon gång under sommaren kommer världen återigen att kunna skåda någon liten muskelstrimma av mina biceps i all sin fulla prakt.

Jag är helnöjd.

Imorgon har jag utbildningens allra sista salstenta. Helt i enlighet med fem års trogen vana tänkte jag börja titta på vad det egentligen är jag förväntas kunna någon gång under dagen, ty man kan ju inte bryta ett vinnande koncept på målsnöret. Det vore dömt att misslyckas.

Det här kan inte gå fel.