Det är ont om groupies i tootikki-skogarna. Förvånansvärt märkligt med tanke på min synnerligen klädsamma gröna inventerarväst som ständigt pryder min bond-solbrända överkropp. Inte ens den aristokratiska doften av myggmedel och spindelnät på solsvettig hud förefaller utgöra någon extra lockelse för det täcka könet. Ska sanningen fram så har jag hittills inte behövt sätta upp ett endaste kravallstaket för att få jobba ostört.
Det är beklämmande, men tyvärr bara att konstatera: dagens groupies är inte vad de en gång var. Lata jävlar som inte längre orkar pallra arslet ur soffan för att löpa tre mil ut i skogen för att skrika i falsett och kasta trosorna efter en ståtlig och hårt arbetande akademiker. Denna värld är sannerligen på väg utför.
Som enda sällskap utöver djuret har mobilens radio blivit en när och kär vän. Igår sände Christer i P3 en intervju med en djurpratare som tydligen kunde kommunicera med det mesta i djurväg. Företrädelsevis hundar och liknande djur med betalningsvilliga ägare, men hon var tydligen inte sen att snacka lite skit med en grävling eller nåt om tillfälle gavs.
Jag måste nog erkänna att jag har en viss fascination för woo-woos ändå. Tanken på att den mänskliga hjärnan har kapaciteter som vi ännu inte lyckats belägga är smått fascinerande i en drömmande tillvaro, och jag har väl upplevt flera händelser som det är alltför lätt att ta till övernaturliga förklaringsmodeller för att försöka förstå. Min mer skeptiska och vetenskapliga sida är dock synnerligen obenägen att köpa resonemangen och är tämligen övertygad att allting rimligtvis har en naturlig förklaring, eller är ren och skär inbillning med viss hjälp av efterkonstruerade skarvar.
Det tog dock en stund av ”vad tänker hundar på”-frågor från lyssnarna innan någon ställde den självklara frågan om huruvida hon var beredd att ställa upp på kontrollerade vetenskapliga försök för att undanröja tvivlen om hennes förmåga. Ganska precis där gick jag från att slölyssna lite förstrött på ena örat till att faktiskt stanna upp och avnjuta det lätt undvikande svaret.
Jo, det kunde hon väl möjligen tänka sig….men hon såg inte någon direkt nytta med det. Vissa saker skulle man tydligen bara acceptera, några bevis behövdes inte, det räckte med att hon tyckte att det funkade..
Det låter ju…trovärdigt.
Den självklara nyttan i mina ögon vore ju annars att vetenskaplig bevisning definitivt skulle undanröja folks misstro och öka hennes intäkter rätt betänkligt, samtidigt som hon skulle kunna inkassera James Randis utlovade pris på en miljon dollar till den som kan i ett vetenskapligt test bevisa en sk övernaturlig förmåga (ingen har dock lyckats till dags dato). Kvinnan skulle bli världsberömd. Och förmodligen rik som fan. Hon kunde ju läsa folks tankar också, men den förmågan kvävde hon en aning för att det inte skulle bli obekvämt att vara i hennes sällskap. Förstås.
Å andra sidan, vet man med sig att allting bara är båg så ser man självklart ingen nytta i att bli offentligt avslöjad..
Men av någon anledning så tycker vi människor bättre om att tro än veta. Placeboeffekten omsätter rätt ordentliga summor pengar varje år runt om i världen. Min kära mor har alltid haft en dragning till naturmedicin av alla de slag och i den miljön har jag växt upp. Och visst, en hel del fungerar. Med vetenskaplig säkerhet. Jag har ju faktiskt utvecklats till en synnerligen exemplariskt perfekt människa, med en..ehm..klädsam ödmjukhet dessutom. Men rätt mycket är och förblir trots allt ett lukrativt kvacksalveri, stabilt vilande på mer eller mindre desperata människors vilja att tro.
I morse svängde jag förbi vårdcentralen innan jobbet och fick en smärtsamt dyr vaccincocktail insprutad i bägge armarna inför flytten till afrika. Väl hemkommen så nämnde jag något om alla biverkningarna man kunde få av malariaförebyggande medicin för moderskapet och huruvida det inte var vettigare att ta föredra malarian istället.
”Men jag har hört att det finns ett homeopatiskt prepar..”, började min kära mor innan jag avbröt henne med en kort utläggning om att det knappast var aktuellt att lägga pengar på sk mediciner, vars påstått verksamma beståndsdel är såpass utspädd att det rent kemiskt sett inte kan finnas en endaste atom kvar av ämnet i preparatet man häller i sig, när det finns betydligt billigare vatten direkt ur kranen.
Mamma G utstötte några upprörda ljud och försvann ut i tvättstugan högljutt orerandes någon osammanhängade argumentation vars koppling till ämnet var tämligen sparsam. Upprördheten gick däremot inte att ta miste på, vissa saker ska man tydligen inte misstro. Och jag vet, jag borde inte lägga fram fakta som kan förstöra ömma moderns övertygelse. Den utgör trots allt en viss trygghet i hennes tillvaro, precis som mina övertygelser gör i min tillvaro. Men just homeopatiska läkemedel är så fascinerande ihåliga att jag bara inte kan hålla tyst ibland.
Grunden ligger alltså i tanken att lika botar lika. Ett ämne som kan skapa vissa symtom hos en frisk människa kan bota samma symtom hos en sjuk människa. Synnerligen logiskt enligt de frälsta. Samtidigt ligger styrkan i preparatets effekt i omvänt förhållande till koncentrationen. Ju mer utspätt preparatet är, desto kraftfullare är det som botemedel. Således späds det verksamma ämnet ut om och om igen, samtidigt som flaskan skakas efter varje spädning efter en viss procedur, för att som det heter ”frigöra den läkande kraften”. Och eftersom preparatatet blir mer effektivt ju mer utspätt det är så späds det utav bara helvete. Att man ganska snabbt passerar den gräns då inte minsta beståndsdel av ämnet går att återfinna i lösningen är inget hinder. De mest potenta medlen har tydligen en koncentration så liten att det krävs en lösningsmängd vida överstigande solens totala massa för att den ska innehålla ett ynka gram av det ”verksamma ämnet”. Det normala är således att de homeopatiska läkemedlena som säljs rent kemiskt endast innehåller vatten, eller vad det nu råkar vara man löst ämnet i från början.
Förklaringen på den uppenbara logiska luckan är att vattnet tydligen har ett minne. Det kan alltså minnas och bevara den verksamma beståndsdelens egenskaper. Att den egenskapen hos vatten aldrig påvisats inom den vedertagna vetenskapen, trots studier på området, är inget hinder för att sälja in metodens läkande egenskaper till den ovetande massan.
Å andra sidan, om nu vattnet har ett sådant fantastiskt minne som de påstår, att vattnet kan bevara egenskaper från ämnen det har varit i kontakt med. Borde det inte innebära att det vatten vi dagligen dricker ur kranar och PET-flaskor är så fullproppat med minnen från all avföring, spyor, ruttnande kadaver, cancertumörer, ebola och allt annat som det har kommit i kontakt med under årmiljonerna, att ett glas om dagen borde göra oss synnerligen immuna mot alla kända åkommor och krämpor? Ännu billigare än att gå till homeopaten dessutom.
Nej visst fan, det har ju inte skakats på ett korrekt sätt.
”Det går inte att övertyga en troende; ty deras tro är inte baserad på fakta, utan en djupt rotad vilja att tro.”
Carl Sagan var stundtals en klarsynt jävel.
