Det är dags.
Resväskorna är packade. Två års nödvändigheter koncentrerade till 2 x 23kg. Mitt Visakort har helt ogenerat betäckt nästan varenda kortläsare som kommit i min väg i två veckors tid enbart för att minska risken att jag ska ha missat att köpa något nödvändigt.
Det blev dyrt. Nytt personligt rekord i shoppingnota för att vara exakt. Men jag börjar känna mig nöjd, stressen börjar så sakteliga mildras en aning.
Nu väntar flyg till Arlanda, snabbvisit i hufvudstaden för lunch och överläggningar med Herr Bankman, utlovat fika med Nini och allmän förströelse innan planet lyfter mot Amsterdam och vidare mot Afrika. Någon gång i morgon kring lunchtid borde jag vara framme i Mocambique. Vad som sedan väntar återstår att se. Nu har jag ju visserligen tämligen blygsamma krav, man vill ju inte uppfattas som nån översittare. Jag förväntar mig inte att de ska ha mobiliserat mycket mer än 75% av landets befolkning för att ta emot min ödmjuka person med klädsam pompa och ståt.
Jo, det borde räcka. Och mer än ett par-tre tusen oskulder längs röda mattan som strör rosenblad i min väg känns ju ändå bara överspänt.
Nåväl, det är dags att sätta punkt. Bloggen har nått sin slutstation, det är hög tid att stiga av.
Möjligen blir det en ny blogg på annan adress, kanske blir det något helt annat. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.
Nu skulle jag väl egentligen skriva en sån där fin och djup förklaring, lite puttinuttigt sådär, men jag känner inte för det. Det är helt enkelt bara så att för många i min omgivning vill veta vad jag sysslar med framöver, och den här bloggen har aldrig varit tänkt att basuneras ut till alla jag känner.
Jag ska fundera på saken. Ni får helt enkelt vänta och se om bloggen hostar upp någon ny adress på dödsbädden eller inte.
Eller skicka choklad. Vilket som.
Hursomhelst, sköt om er.
/Simon, snart i en lerhydda långt åt helvete ifrån dig
