Bang Bang Birdie

Javafan, det är mycket nu. Jag har jobbat åt helvete för lång tid av dygnen, kört på tok för många mil hem i mörkret på enbart Red Bull och viljestyrka, och som lök på laxen landade månadens räkningshög på över 23 000 små rara. Nytt personligt rekord.

Men det var förra veckan.

Igår började fågeljakten. Hög tid för djuret att få bekänna färg och utvärdera träningen i skarpt läge.

Jag måste faktiskt erkänna att hon är ganska pålitlig, för att vara av honkön.

1 minut efter släpp föll första fågeln och Bella var fullständigt kolugn i uppfloget. Fem minuter senare föll pippi nummer två. Hon lyckades stöta två fåglar till men pallnitade även där direkt de tog till vingarna och inväntade sedan min ankomst lugnt sittandes på arslet.

Hon har dessutom lärt sig att se fåraktig ut på bild helt på egen hand. Det här kommer bli bra.

Forza!

Tillfällig likstelhet på bloggen.

Det har snöat i Umeå sista tiden. Snöat så utav helvete. Bella fick därför en timmes motionspass i meterdjup snö för att stärka karaktären. En styck likaledes understimulerad jämthundstik fick utgöra sparringpartner och rundningsmärke inför sunkig mobilkamera.

Och så säger de att kvinnan är det fredligare könet?

Bilderna ljuger. Hundkräken gick betydligt grundare i snön än ägarna:

191 cm Simon på raka ben..

Fetto in da house

Jag ringde ett samtal idag. För att höra när moderskapet avsåg lämna hemstaden och bege sig mot Umeå.

-Jag är redan i Sävar, så jag är framme om en liten stund!

”klick”

Note-to-self: Att panikstäda är också att städa, det går bara väldigt mycket fortare.

Men Torsten är numera in the house. ”Semester” lurade moderskapet i honom. ”Boot Camp” är en mer korrekt definition. I rent omtänksamt syfte fick han med sig en lättransporterad dyna också. För att ha något eget att vila arslet på.

Föga anade han att Bella raskt skulle knipa tillfället att visa hur kvinnlig list kan nyttjas för att sakta men säkert frånta en man alla hans ägodelar:

In the moonlight

Idag har jag arbetat på mitt ex-jobb. Eftersom mitt ex-jobb är älgrelaterat, om än i ekonomiska termer, så ansåg jag det därför nödvändigt att bedriva optimeringskalkylering meddelst skjutvapen i stora skogen. J skulle också göra ex-jobb, och eftersom han studerade nånting luddigt kring maskiner så ansåg han det nödvändigt att även han fördjupade sig i svenska jaktmetoder. Ingen av oss såg några som helst luckor i resonemanget.

Så vi lastade Saaben i ottan och pep iväg på blåisen. En timme senare var vi på plats. Jag vinkade av J och hans djur i planlagd riktning och åkte iväg en sväng och släppte mitt eget djur i väntan på att J skulle hitta älg. Bellas uppgift var enbart att lära sig att springa som en hjärndöd idiot fram och tillbaka över en myr, vilket hon klarade med bravur. Eftersom det var en synnerligen avancerad uppgift för hennes begränsade intelligens så fick hon därefter begrunda sina nyfunna lärdomar i bilen under tiden jag sökte mig ett älgpass.

Efter en halvtimme ringde J och meddelade att hans djur skällde för fullt. Tio minuter senare tystnade djuret och J meddelade per telefon sin åsikt angående trädlevande gnagares levnadsberättigande. Vi gjorde upp en ny stridsplan, omlokaliserade oss och släppte hans djur på nytt. 20 sekunder senare hittade hon älg och vrålade som besatt. Älgen var dessvärre av den mer löpstarka sorten och behagade inte invänta sin avlivning på plats. Teja gjorde däremot en stark insats för att upprätthålla konditionen på områdets älgstam genom att under kraftiga hejarop motionera vederbörande runt ett berg innan hon sluligen kastade in handduken och återvände till oss.

En timme senare hittade hon en ny älg. Även den träningsnarkoman. En frisk Torsten hade förmodligen kunnat ingjuta mer lathet i älgstackaren och förmått den att stanna, men Teja är ännu orutinerad och således också förlåten. Hundskallen var dock tillräckligt för att jag skulle börja längta så smått efter en ny Torsten.

Den känslan försvann dock lika snabbt när vi senare satt ute i skogen och såg solen gå ner, inväntandes ett något överambitiöst försök av en hund att återfinna helt fel djurart på helt fel ställe. Efter att hon jagat iväg och blivit brutalt ifrånsprungen av ett närgånget rådjur hade hon inte vett att ta sina egna spår tillbaka utan hittade och följde våra tre timmar gamla spår istället.

Förmodligen åt fel håll också, eftersom det hann bli becksvart utan att någon hund syntes till. Under glada hurrarop och översvallande glädjeyttringar beslöt vi oss till sist för att snubbla till oss några schyssta benbrott genom den numera svarta skogen i riktning mot bilen, och efter förflyttning signalera ny uppsamlingsplats till djuret meddelst visselsignaler.

Planen lyckades sånär som på benbrotten som dessvärre uteblev, men vi ansåg oss ändå vara nöjda med resultatet. Med något mörare bakben återvände vi sedan till civilisationen, och efter att pengar bytt ägare blev vi även erbjudna italiensk hämtmat av platt karaktär av den lokale restaurangägaren.

Födointaget resulterade i ett mäktigt paltkoma, och ungefär där är jag fortfarande.

Godnatt.

Roots

Vi har varit i norrbotten, Bella och jag. Min anledning var arbete, Bellas var moraliskt stöd.

Det moraliska stödet kan med fog diskuteras då det lata lilla djuret mest låg och tråkade i mossan, utan minsta tillstymmelse till hejaramsa, men hon utgjorde ju ändock ett visst sällskap.

I brist på annat försökte jag bonda med en strören i Överkalix. Jag kallade honom Åke. Han kom förbi för att titta på Saaben när jag var i full färd med att lasta ur.

Åke var en otrevlig jävel.

Trots hjärtliga hälsningsfraser, som på intet kunde uppfattas som nedlåtande mot hans lätt intelligensbefriade karaktär, så slängde han bara en blick på Saabens registreringsskylt, konstaterade att den var köpt i Stockholm, alltså tidigare fjollägd och förmodligen smittsam med norrbottniska mått mätt,  varefter han fnös både ljudligt och osympatiskt och drog innan jag ens hunnit bjuda på kaffe.

Hitta en tågräls och följ den mot ljuset, Åke. Det tycker jag att du kan unna dig.

Åke anländer..

Åke frustar och drar. Surjävel. (Svart, tidigare fjollägd Saab i förgrunden)

Färden fortsatte norrut mot Kainulasjärvi. I Kainulasjärvi bygger man inte skogsbilvägar i onödan. Där packar man istället provisoriska vintervägar med is och snö på myrarna för att köra ut sitt timmer. Det är mycket billigare och skapar dessutom utmärkta motionstillfällen för unga bolagsanställda studenter. Inget är så uppfriskande för sinnet som att efter elva timmars oavbrutet inventeringsarbete under stekhet sol, med sugande törst efter de fem senaste timmarnas vattenbrist, knappa fram GPS:en på dataklaven och inse att man inte är riktigt hemma än. Och att 85% av sträckan är äkta sur och svampig oavbruten norrbottnisk blötmyr, som får vilken stairmaster som helst att framstå som en stillsam söndagspromenad i parken.

 

Nåja, efter slit kommer belöning. Jag styrde Saaben mot Gällivare för övernattning hos morbror i hans stuga. När jag väl parkerat bilen och rott hund och packning över sjön (inte heller i Gällivare bygger man väg i onödan) så var bastun varm, pilsnern kall och älgfilén saltad och färdig för stekning.

Bella fick även en friare i form av Brolle, fem år. Han körde den norrbottniska approachen.

Lite fåordigt sådär.

Frånvaron av kontaktskapande gemensamma intressen och samtalsämnen vägs upp av konstant, tyst närvaro.

The silent guy approach

Dessvärre fungerade metoden lika bra för Brolle som för de flesta andra män i bygden, och eftersom Thailand inte var ett alternativ för honom så övergick han till mera handfasta metoder. Dessvärre höll de kontintentala vorstehbenen undan på tok för effektivt, och stackars Brolle fann sig mestadels torrjuckandes i tomma luften, innan hans mindre imponerade ägare satte stopp för fortsatta frieriförsök med en ingalunda hjärtlig svordomsramsa.

Käre Morbror hann även med att fylla 60 under mitt tre dagar långa besök, och i sviterna efter en ålderskris-light utövades bergsbestigning dagen efter firandet, dels för att visa upp den fina utsikten, men än viktigare; demonstrera att de 60-åriga extremiteterna inte ännu var pensionsfärdiga.

Och benen höll. Både upp och ner.

De två burkarna pilsner som jag smugglat med i vardera benfickan behövde inte nyttjas i livgivande syfte, utan kunde istället avnjutas under muntra former på klippavsatsen vid toppen. Bella bidrog på sitt eget personliga, mindre uppskattade vis till stämningen genom att skyndsamt huka på samma avsats, vilket påtvingade hastig omlokalisering av ändalykter för att åter få frisk luft i lungorna.

Vissa dagar är jag stolt över att vara hundägare. Detta var inte en av dem.

Syndabocken

 Efter tre dagar i komplett frid, utan vara sig rinnande vatten eller nätström så kände jag mig så otroligt utvilad och tillfreds att jag var tvungen att stanna till i Luleå på vägen hem idag och jobba lite ytterligare, bara för att återställa ordningen.

Det fungerade inte. Jag mår fortfarande som en kung.

Temporary pain

Puh! Helgen har varit intensiv.

Vi samlades hos Bellas uppfödare igår. Både valpköpare och annat löst vorstehfolk. Tanken var att bygga litegrann, och träna hund litegrann. Av hundträning blev det intet under lördagen. Men vi byggde.

Och byggde.

Under söndagen också.

Det skruvades överjävligt många kvadratmeter trallgolv, spikades ytterpanel och restes ett gäng hundgårdar, till vad som så småningom skall bli ett finfint  hundpensionat.

Vi drack en hel del öl också. Endast i medicinskt syfte, naturligtvis. Måste tänka på vätskebalansen. 

Och kolhydratladda, förstås.

Storgodsägaren själv hade nackat ett lamm, helgen till ära, vilket helgrillades under lördagskvällen över öppen eld och avnjöts tillsammans med ännu fler pilsner. Stämningen var rå, men hjärtlös. Våldsamt skoj med andra ord.

Men vi tränade en del hund också. Mest apport, vatten och släpspår. Bruksgrenarna inför jaktproven. Bella hade dock aldrig simmat förut, och efter att ha iakttagit det blandade resultatet av de andra försöken till vattenvänjning var jag en aning tveksam till att hon skulle få prova, men när vi stod kvar som ensamt ekipage som inte badat så var det bara att strippa till kalsonger, fatta kopplet och knata ut i vattnet.

Bella är uppenbarligen godtrogen som få. Hon litar på mig till 100%. Blint. Det skulle inte ens jag göra. Hon såg förvisso en aning tveksam ut till upplägget, men när jag gick ut i vattnet och manade på henne så hakade hon på och började simma utan större mankemang.

Sen badade vi.

Länge.

Hundar har en dock en tendens att vilja simma upp i famnen när man är ute i vattnet. Så jag backade omkring med vatten upp till halsen medans Bella oförtrutet paddlade på för att nå fram till mig. En hand mot bringan höll henne från att nå fram, samtidigt som jag hade henne tillräckligt nära för att hon skull vara lugn och trygg och mottaglig för lågmält beröm. Det såg tydligen riktigt fint ut från land. Erfaret hundfolk var djupt imponerade. Och sånt är bra skit för mitt ego.

Men det kostade lite blod. Såhär ser man ut när man badat med en vorsteh:

Vorstehbadad underarm

Bilden ljuger. Det ser mycket jävligare ut i verkligheten. Även om hon imponerande snabbt kände sig lugnare i vattnet, fick ordning på simtagen och flöt fint i vattnet, så kvarstod hennes inställning att min famn var ännu tryggare smärtsamt länge.

Jag ser ut som om jag våldtagit en hel lejonflock. Armarna är helt täckta av rivsår, bröstkorgen likaså. Jag har blödande rivsår längs hela ryggen, från nacken ner till svanken, efter att jag inte lyckades hålla undan tillräckligt med simtagen när jag försökte mig på en längre simtur och hunden kom ångandes efter i tron att husse var en förjävla fin flytbrygga. Hon har bra tryck i de där små pinnbenen när hon vill, det lilla livet.

Men det var värt varenda blodsdroppe. Efter en inte alltför lång stund ute i vattnet så började hon faktiskt känna sig märkbart tryggare, och började så smått kunna simma med mig istället för på mig.

Tro mig, för den som inte är direkt masochistiskt lagd så är det en synnerligen positiv skillnad.

Hursomhelst, just nu är jag jävligt nöjd.

Story and pictures

I skuggan av kvällstidningarnas rubriker om blodtörstiga bävrar som brutalt anfaller små oskyldiga fyraåringar beslöt jag och gode vän J oss för att göra en insats för att säkra mänsklighetens trygghet. Vi såg redan rubrikerna framför oss: ”Övermänskligt modiga och extremt estetiskt tilltalande unga män riskerar livet för att frälsa världen från blodtörstiga gnagare!”. Vägen till evig berömmelse och världsomspännande idolstatus låg för våra fötter.

Sålunda lastade vi djur, vapen och annan behövlig utrustning i Turbo-Saaben och bytte lägenheter och asfalt mot öppna vidder, timmerstuga och öppen spis. Tillvaron blev på en gång märkbart behagligare.

Med rakspända ryggtavlor beslöt vi oss för att förbereda den stundande sammandrabbningen med en fredlig rekognoseringstur för att slippa överraskningar i sammandrabbningen med de blodtörstiga monstren. ”Utan spaning, ingen aning” som min gamle gymnasielärare beskedligt brukade uttrycka det.

Vattendrag rekognoseras lämpligen med kanot, varför kanadensaren lastades på släp och kosan styrdes upp efter ån. Fasters välvillige man följde med för att köra bilen tillbaka och lämna den vid landstigningsplatsen, dryga milen längre ner. Väl framkomna kunde vi konstatera att rapporterna om högsta vattenståndet på 15 år inte saknade grund. Vattenhastigheten hade en lätt dragning åt det strömmande hållet.

Nu var inte bilden ovan den tänkta utgångspunkten för vår färd, den låg ett par, tre hundra meter längre ned, där vi antog att åns karaktär skulle vara något beskedligare. Det antagandet stämde endast delvis med verkligheten.

Vår chaufförs ansiktsuttryck återspeglade tämligen lättavläst att hjärnan arbetade för högtryck med frågan huruvida han kunde avstyra detta vansinne. Vi fann dock ett parti där det var en aning lugnare närmast stranden, vilket möjliggjorde att J, som inte direkt skröt om någon större kanotvana, fick några meter på sig att hitta balansen innan vattenhastigheten ökade.

Sen sparkade vi ut.

Det gick fort.

Fort så utav helvete.

Eventuella bävrar efter den inledande etappen kunde glatt ha signalerat med neonskyltar och blåsorkestrar utan att vi noterat dem. Med den fasta vetskapen om att paddla snabbare än vattnet är nyckeln för manövrering av kanoter paddlade J som en fulldopad öststatsolympier och såg direkt en aning mindre blek ut om nosen när ån lugnade ner sig en bit nedströms.

”Bara en fors kvar!” informerade jag uppmuntrande och fick nakna ögonvitor i retur.

Den andra forsen gick om möjligt ännu snabbare. J fick förnyade krafter i sitt paddlande när fören på kanoten stundtals doppades under vattenytan i de värsta partierna. Vi lyckades ändock passera relativt torrskodda och ån lugnade ner sig till mer behaglig hastighet. Några ondskefulla bävrar syntes dock inte till i det höga vattenståndet, och vi konstaterade bedrövat att någon mänsklighet knappast skulle frälsas ifrån ondo längs denna å. Den höga vattennivån hade däremot sett till att vissa stugägare fått oväntad hjälp med vårstädningen. Endast såpa behövde tillsättas.

Väl hemkomna tröstade vi oss med avslappnande maltdryck och upprättande av nya stridsplaner i lågornas flammande sken.

De nya stridsplanerna visade sig dessvärre lika misslyckade som den första och det stod snabbt klart att de blodtörstiga gnagarna i de andra vattendragen måste ha blivit förvarnade om vår ankomst och deras stundande ragnarök. Inte en gnagare kunde lokaliseras trots idoga försök och halvdagslånga vandringar efter vattendragen. Vår heroiska hjälteinsats bleknade betänkligt och upphöjandet till überidoler blev drastiskt senarelagt.

Nåväl, vi hann med många energigivande dagar ute i friska luften innan det blev dags för att bege sig tillbaka till staden och stundande arbetstimmar.

Djuret har börjat löpa också. Jag blev så stolt att jag var tvungen att fotografera första droppen på golvet. Tvåhundrafemtielva stycken droppar senare är jag inte lika exalterad. Bella är dock helnöjd. Hon skuttar runt, svullen som en babianröv, luktar som en gammal uttjänt räktrålare och tror till råga på allt att hon ska få ligga.(!) Det står klart bortom allt tvivel att oavsett art så är den kvinnliga varelsen en synnerligen skum konstruktion.

Sen har jag blivit äldre. Igår. Endast tre år kvar till ålderskris. Jippi.

Uppriktighet är a och o..

Joy and jubilee

Jo. Den intensiva biten av älgjakten är över. Torsten lyckades med konststycket att invalidisera sig själv redan första dagen varpå resterande vecka tillbringades sittandes på pass och gnissla tänder. Huruvida det är ett övergående besvär eller kronisk höftkaputt återstår att se. Jag hoppas dock på det förstnämnda då avyttring av invalid jämthund inte står högst på önskelistan just nu.

Ingen älg blev det heller. Det mest hjärtstudsande som inträffade var den randiga chorizon som jag så när placerade ändalykten ovanpå när jag inväntade Torsten ute i stora skogen. Att det var muskulärt möjligt att avbryta en så långt gången sättande rörelse övergick mina vildaste förhoppningar, men tydligen kan vissa plötsliga synintryck göra underverk för koordinationen..

Vid närmare inspektion kunde dock konstateras att den kyliga höstluften inte var helt och hållet hallon för en växelvarm reptil, då det krävdes både två och tre artiga knackningar med bösspipan på huvudet innan chorizon spratt till och började leva djävul.

Den enda älgen jag för övrigt skådade under veckan var den ensamma älgkon som under en halvtimmes tid stod och hånflinade åt mig på passet, efter att jaktledaren samma morgon förkunnat koförbud och därmed fredat samtliga hondjur.

Så klart.

Så jävla klart.

Stängt!

Stängt för älgjakt.