Mitt hem håller sakta men säkert på att omvandlas till flyttkartonger. Utvecklingen sker i flera stadier. Det nuvarande kallas ”bombat turkiskt skithus med extra allt” och det var ganska precis den syn som mötte hyresvärden när han helt oanmäld knackade på och ville göra en avsyning av lägenheten i morse.
Pedagogisk som jag är bad jag honom se sig omkring, dra sina egna slutsatser, glömma sin dröm och komma igen imorgon. Att döma av andelen synlig ögonvita i hyresvärdens uppspärrade ögon vid åsynen så rådde inget tvivel om att hans näthinnor registrerat tillräcklig information för att se förslaget som högst lämpligt och klokt.
För min del var det ett direkt måste eftersom det fortfarande krävs lite spacklande innan jag kommer undan utan extra ersättningskrav.
Hemtentaskrivandet fortgår i oförminskad takt. I mitt…ehm..informationssök på youtube fann jag nostalgi.
Fascinerande vad man kunde åstadkomma på 90-talet genom att ersätta en välskolad idol-röst med lite kemisk stimulantia, en mongolid trummis, en estetiskt mindre begåvad basist och lite hederlig frustration..
Man kan ju tycka att utvecklingen borde gå framåt. Att nya versioner av gamla produkter skulle innebära en förbättring.
På Microsoft innebär ”utveckling” att ett gäng fjuniga och undernärda programmerarfjantar sätter sig på sina Jolt Cola-brukar och roterar med ett sådant varvtal att de uppnår närmast hallucinerande berusningeffekter.
Sen improviserar man.
Man tar ett kalkylprogram som är närmast branchstandard. Ett program som har sett tamigfan likadant ut sedan bibeln skrevs. Sen prioriterar man om.
Användarvänlighet – Fuck off.
White trash-anpassning – Wohooo!
Ända sedan WordArt och ClipArt-funktioner infördes på 1800-talet har utvecklingen gått spikrakt mot att fjantiga bilder och adhd-stylade rubriker är mer efterfrågat än faktiskt informationsinnehåll. Att kunna skapa ett enkelt informativt diagram på två sekunder faller till föga gentemot möjligheten att göra snitsiga diagram med flashiga bildbakgrunder och annat bjafs som efterfrågas av mellanstadie-elever.
Jag skriver ex-jobb. Jag bryr mig inte om jag kan sätta in en bild på en sodomerad mjölkko som bakgrund till mitt diagram. Jag vill ha ett diagram som visar min data, punkt. Döm om min förvåning och fullständiga raseri när jag öppnar det idiotprogammerade Excel 2008 och finner att diagramfunktionen är så våldsamt misshandlad att det är helt jefla omöjligt att få till ett vettigt diagram som inte visar data som en två-åring avbildar världen med färgkrita och snor.
Visst, jag kan förstå att man har ett visst hävdelsebehov om man döpt sin företag efter de två adjektiv som bäst beskriver innehållet i de egna kalsongerna, men vad är det för fel på ett väl inarbetat gränssnitt? Jag blir tokig.
Men Ronny förstår mig. Klapp-klapp idioterna i publiken också vad det verkar:
Det borde ha gått vägen, så jag firade storslaget under gårdagskvällen. Men eftersom det finns en viss risk att det barkade käpprätt åt helvete så passade jag även på att tröstäta på samma gång. Förfarandet är hursomhelst detsamma: man konsumerar brutala mängder choklad.
Idag borde jag således skriva ex-jobb.
På något vis känns färdigställandet av hundbur mer upphetsande.
Alla dessa val.
Jag tror vi sätter på något alternativt. Lite stompigt, men ändå finstämt. Någonting som inspirerar till storverk. Nånting som gör att man inte fäster så stor vikt vid att sumpa ytterligare en ex-jobbs dag.
Det är ingen bra egenskap det här. Att inte kunna gå direkt i säng när jag jobbat till efter midnatt.
I natt varvar vi ner med gamla barndomsminnen. Från tiden innan Hits For Kids stipulerade vad små barn ska spela i sin cd-spelare. Långt innan skivbolagen skjutit in sig på grundskoleelever, och barnens skivsamlingar fortfarande dominerades av artister som skrivit sin musik själva. Då en 9-årig pojke i Skellefteå impulsköpt en gammal cd på Nice Price och funnit något som berörde. Lyckligt ovetande om att han var helt fel målgrupp.
Idag har jag vilat mina sargade extremiteter på kontoret.
Jag gillar kontoret. Då kan jag välja helt själv vad jag vill lyssna till på webradion. Då slipper jag snitta mina handleder till ljudet av P3:s skamligt värdelösa ”Brunchrapporten”, med Henrik Torehammar. Den mannen har en dialekt och ett röstläge som kan få självaste Moder Theresa att tappa tron på mänskligheten.
Lyckas man väl genomlida denna eterdistribuerade avföring så väntar nästa bevis på att detta land utan tvekan går mot sin undergång: ”Mitt P3″, med Marcela Moraga, kvinnan som gav den bredkäftade grodan en radioröst. Jag spontankräks så fort jag hör idioten. Jag vet inte om det är den olidliga Rosengårdsskånskan, det faktum att det låter som att hon ständigt har käften vidöppen och minst en decimeter mellan mungiporna när hon pratar, eller den absoluta avsaknaden av vettiga uttalanden, men jag får svåra suicidala tvångstankar så fort programmet går igång.
Och musiken. Döda mig nu! Det spelar ingen roll vilken kanal man än väljer, stup i kvarten laddar de nån lengräddad fjant som stönar och wailar de hundra genom tiderna mest klyschiga och överutnyttjade kärleksrelaterade textraderna i en falsett värre än Adolf-jävla-Fredriks Gosskör på syra, och som omedelbart får mig att avbryta allt arbete för att dunka huvudet i närmaste sten i hopp om smärtlindring.
Män.Ska.Inte.Låta.Som.Christina.Aguilera. Basta.
Alltså, jag lyssnar på det mesta från opera till brutal metal, men substanslös musik som direkt utgår ifrån att lyssnaren är totalt intelligensbefriad och köper vad skit som helst som krystats fram av nån avdankad låtskrivare kan jag bara inte med. De slisk-klyschiga texterna lär vi väl aldrig slippa eftersom fjortisarna går igång på skräpet, men är det för mycket begärt att det åtminstone skall höras att sångaren har en kuk?
Nej vet ni vad gott folk. Idag ska vi minsann städa!
Jepp, städa. Försök inte fly. Ingen kommer undan.
Seså, vrid nu upp volymen ordentligt så att dammsugarhelvetet dränks i distade gitarrer och dubbelstamp, greppa skurmoppen med vitnande knogar för nu blir det åka av! Chop chop!
