Beginning/End

Det är dags.

Resväskorna är packade. Två års nödvändigheter koncentrerade till 2 x 23kg. Mitt Visakort har helt ogenerat betäckt nästan varenda  kortläsare som kommit i min väg i två veckors tid enbart för att minska risken att jag ska ha missat att köpa något nödvändigt.

Det blev dyrt. Nytt personligt rekord i shoppingnota för att vara exakt. Men jag börjar känna mig nöjd, stressen börjar så sakteliga mildras en aning.

Nu väntar flyg till Arlanda, snabbvisit i hufvudstaden för lunch och överläggningar med Herr Bankman, utlovat fika med Nini och allmän förströelse innan planet lyfter mot Amsterdam och vidare mot Afrika. Någon gång i morgon kring lunchtid borde jag vara framme i Mocambique. Vad som sedan väntar återstår att se. Nu har jag ju visserligen tämligen blygsamma krav, man vill ju inte uppfattas som nån översittare. Jag förväntar mig inte att de ska ha mobiliserat mycket mer än 75% av landets befolkning för att ta emot min ödmjuka person med klädsam pompa och ståt.
Jo, det borde räcka. Och mer än ett par-tre tusen oskulder längs röda mattan som strör rosenblad i min väg känns ju ändå bara överspänt.

Nåväl, det är dags att sätta punkt. Bloggen har nått sin slutstation, det är hög tid att stiga av.
Möjligen blir det en ny blogg på annan adress, kanske blir det något helt annat. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Nu skulle jag väl egentligen skriva en sån där fin och djup förklaring, lite puttinuttigt sådär, men jag känner inte för det. Det är helt enkelt bara så att för många i min omgivning vill veta vad jag sysslar med framöver, och den här bloggen har aldrig varit tänkt att basuneras ut till alla jag känner.

Jag ska fundera på saken. Ni får helt enkelt vänta och se om bloggen hostar upp någon ny adress på dödsbädden eller inte.

Eller skicka choklad. Vilket som.

Hursomhelst, sköt om er.

/Simon, snart i en lerhydda långt åt helvete ifrån dig

And now the day is done

Jag missade aprilskämten i år.

Eller, inte alla. DN hade tydligen något halvpatetiskt försök med VIP-kort på tunnelbanan, och Aftonbladet hade lagt in en bild på Linda Rosing. Men utöver det, nada.

Kommer jag inte att få några julklappar nu?

Pull the plug

Hemtenta är bra skit.

Eftersom det bara är en A-kurs så behöver den inte vara klar förrän en vecka efter kursstart. Gott om tid för inläsning är ju a och o.

Jag har vidtagit åtgärder. Inkorporerat 200g Marabou i första hjälpen-kitet.

Kaffevattnet kokar.

Lite hallucinogena droger på det här så kan det bli riktigt trevligt.

Säger de som vet i varje fall.

Jag tror jag nöjer mig med kaffet.

Set it off

Nu sitter grannes loppiga kattskrälle och lever djävul utanför dörren. Hittar väl ingen blomlåda att pissa i längre när kylan anlänt.

Är det helt förödande för grannsämjan om man råkar släppa ut en vorsteh med ett enkelt och klargörande  ”Ja!”?

Säger ni det?

Även om hon lämnar av apporten direkt i soptunnan utan att någon ser?

A little out of tune

Vad störande.

Mitt iTunes-bibliotek består av 2708 spår. Jag vill inte höra ett enda.

Jag behöver ny musik.

Det är Din plikt som bloggläsare att omedelbart posta minst ett låtförslag i kommentarsfältet.

Särskilt ni som bara smyger i kulisserna..

Seså! Chop chop!

Ad nauseam

Det börjar kanske vara dags för ett nytt blogginlägg. Något sådär lagom humoristiskt och cyniskt, men ändå vist.

Och kanske lite naket.

Jag ska fundera på saken.

Indoctrinated by Disney

Some kind of monster

Det bidde en hastig tripp till Skellefteå idag igen. Moderskapet ansåg att sonen behövde en ordentlig genomgång hos massören för att få sin fysiska uppenbarelse helt iordningsställd. Hon pyntade med nöje, så jag avsåg icke att klaga. Och eftersom Skellefteå bara är 13 mil bort, alldeles runt knuten, så äntrade jag och TorstenBorsten min numera körförbudsålagda Peugeot för en hastig dagstur. Ett mindre subtilt illvrål förkunnade vid dörrstängningen att Totte dessvärre misslyckats med att hålla reda på alla sina kroppsdelar och önskade upplysa Husse om nödvändigheten i ett hastigt återöppnande av nämnda bildörr. Nåja, jag öppnade dörren, godhjärtad som jag är, och Torsten ryckte raskt åt sig svansen med bister min.

Planen var att ta sig iväg ”i god tid” för att slippa köra som om jag hade stulit bilen för att hinna i tid. Pga nödvändig lättja så kom vi dessvärre inte iväg annat än i sk ”knapp tid”. Egentligen skulle den räcka. Förutsatt att det gick att hålla hastigheten någorlunda respektabel, alltså. Dessvärre hade det fallit en massa snö, i vilken det nu regnade och töade, vilket i sin tur medförde att mittsträngen bestod utav en gigantisk hög med slask.

Enligt lagen om alltings jävlighet har då naturligtvis hela Västerbottens Klubb För Lättviktiga Gasfötter Och Farträdda Chaufförer beslutat att hålla sitt årsmöte på E4:an, och eftersom det är synnerligen svårt att kommunicera mellan bilarna i den farten hade de pytsat ut sig med jämna mellanrum längs HELA vägsträckningen och konverserade per mobiltelefon istället. Sin vana trogna och i full enlighet med klubbens stadgar så höll de naturligtvis en hastighet som på intet sätt närmade sig den tillåtna, utan hellre understeg densamma med 20 km/h. Detta medförde i sin tur att vi andra trafikanter gång på gång tvingades forcera denna dödsfälla till mittsträng för att komma förbi dessa inavlade idioter till farthinder. När man sedan lyckats plöja igenom slaskbarriären, parerat bilens vattenplaning och sladdtendenser och gjort samma procedur igen för att ta sig tillbaka till rätt fil igen efter omkörningen så känner sig fanskapen plötsligt rebelliska och ökar hastigheten över klubbens stadgade regler för att kunna hänga efter någon mil. Förmodligen för att visa upp hur fel de lyckats justera sina halvljus så att de numera bländar alla framförvarande bilister till nervsammanbrott.

Nästa gång jag byter bil ska jag banne mig ha en sån där James Bond-bil med raketer och granater för att bana väg.

Nåväl. Jag anlände till staden ett par minuter sen och klampade ursäktande in hos massören.

”Goddag. Mitt namn är Dr Mengele och det här kommer att smärta. Något djävulskt.”, sa han inte alls.

Men han borde. Tror karln medvetet gick in för att skada mig. Bände och bröt och knådade med fingrar som tycktes pressa sönder varenda muskelfiber och hittade varenda smärtsam punkt på kroppen. En frontalkrock hade varit lindrigare. Kan inte påminna mig att någon tidigare masserat mina muskler så hårt att svett brutit ut på min panna.

Men det var skönt efteråt. Goddamn.

Eller så var det bara var kontrasten mot smärtan.

Det lär väl visa sig.

Shoot me again

Jag klev inte upp med tuppen idag. Inte för att jag har en tupp. Tuppar är vidriga djur. Tuppar stinker och man ska av princip aldrig spendera för lång tid med livsformer som pinkar, skiter och nuppar genom samma hål. Men om jag hade haft en tupp så… Ja, ni fattar.

Det är packning-, planering- och
göraundanalltsomMÅSTEgörasjustidag-dag.

Imorgon bär det nämligen iväg söderut. I ett rus av plötsligt oförstånd och grav sinnesförvirring tackade jag nämligen ja till att sälja granar i Stockholm. Granförsäljningen ska finansiera en europaresa för vår kära klass. I studiesyfte givetvis. Och för detta krävs idéellt arbete. Idéellt arbete är fint, respektabelt och puttinuttigt värre. Det fick vi lära oss i småskolan.

Jojo, en långhelg i Sthlm borde man ju mäkta med, tänkte jag. Sälja lite granar, shoppa julklappar och åka hem igen lite snabbt.

Jo.

Det jag däremot missade var att vi ska sälja gröna granhelveten i TIO stinkande dagar! Alltså, en långhelg på ett sunkigt torg, spela glad och försäljande. Visst, inga problem.

Men TIO!

I TIO sketna dagar ska jag och Günther stå på Lidingö och frysa ballarna av oss med ett ständigt leende på läpparna och ett tillmötesgående sätt.

Jo, jag längtar redan.

Med tanke på vad jag får pynta själv för att ta mig ner till hufvudstaden, plus tio dagars matförsörjning där valet står mellan kall medtagen lunch eller varm och dyr utelunch, samt tunnelbanor, bussar och gudvetvad så torde det räcka med en extrahelg på macken för att jag skulle kunna finansiera min del i europaresan kontant.

But NOOOOOOO!! Jag skulle givetvis anmäla mig frivilligt. *ggggghhhh*

Nu väntar jag på att tvätten ska bli klar så att jag kan packa TorstenBorsten i bilen och blåsa de tio milen till Örträsk där Totte ska husera hos min kära faster under tiden. Nödlösning förvisso, men det fanns inga bättre alternativ. Problemet med Totte är att han är väldigt uppmärksam på signaler. Med mig är han kolugn och snarkande dagarna i ända. Lugnet själv. Problem uppstår när han hamnar i ett hem där folk behandlar honom som de TROR att en hund bör behandlas vilket i Tottes ögon är detsamma som att tydligt deklarera ”I´m your biatch” med blinkande neonskyltar.

Och Torsten är inte sen att gripa tillfället. Precis som han förvandlade Internetmarodören till sin privata tjänare så börjar han snabbt fostra sin omgivning att blidka hans önskemål, och inom några dagar eller på sin höjd en vecka så piper han oavbrutet, vankar av och an tillsynes rastlöst i sina försök att få uppmärksamhet och initiera aktiviteter. ”Understimulerad” brukar det heta på ”snuttegull-mata-hunden-till-lydnad-med-två-ton-leversnittar”-språk. Aktivera och lek mer med vovven, låt den träffa andra hundar att leka med osv brukar råden vara.
Problemet är bara att Totte sällan får så mycket aktivering som just när han bor hos någon annan. ”Men han piper ju och är orolig, han måste nog gå ut!”, tänker alla och går ut på promenad. Och Totte är glad. Inte för att han behövde gå ut. Nä, för att utgången skede på HANS initiativ. Han har lyckats fostra en perfekt slav!

Och så fortsätter det. Dag efter dag. Mer promenader, mer uppmärksamhet, mer aktivitet. Ty Totte nöjer sig inte med det lilla. Nej nej, han tänjer bara gränserna utåt hela tiden och efter någon vecka börjar det vara outhärdligt för alla inblandade.
SysterYster som har en suverän hand med djur och vana av att hantera allt från husdjur till getter och hästar stod ut i cirkus en vecka första gången hon hade hand om Fettot. Sen ringde hon och undrade varför han aldrig var lugn, pep och gnisslade ständigt och vägrade låta henne sova eftersom han ansåg att hon skulle kasta hans ben istället. Han hade t o m börjat idka sexuellt umgänge med sin bia-bädd och någonstans där brast det för SysterYster. En snabbkurs per telefon i kroppsspråk och signaler rådde raskt bot på den situationen, men jag är inte lika säker på att min kära faster kommer att kunna hantera situationen på samma goda sätt. Nåja, det är väl deras eget val, men som hundägare så vill man ju gärna att jycken ska vara en behaglig upplevelse att inhysa utifall att det behövs igen framledes.

Nåväl, som om det inte vore nog så insåg jag även att jag lider total avsaknad av värmande kläder för alldeles för långa granförsäljningsdagar. Alltså, jag har varma kläder. Jag bor ju där jag bor. Men de är snarare avsedda att brukas under jakt eller annan asocial vildmarksaktivitet. Jag är dessutom stark motståndare till michelininspirerade dunjackor avsedda för mindre polarexpeditioner till vardags eftersom kroppen vänjer sig vid värmen och det blir helt omöjligt att klä sig varmt den dagen man ska vara ute länge i riktig kyla. Så förutom att lämna Totte måste jag även genomsöka ägorna efter kläder som kan värma kroppen UTAN att skrämma bort eventuella presumtiva kunder. Det kan bli knivigt..

Nåja, skulle ni ha vägarna förbi Lidingö centrum och råka se två uteliggare bredvid en massa granar som folk tittar snett på så kan ni ju le och vinka åt oss.

Eller bjuda på choklad.

Vilket som.

Let´s get a taco

Jupp!

I´m back!

Jag har inte ignorerat er med vilje. Jag har helt enkelt varit utan internet, men icke pga utomstående internetmarodörer denna gång. Nope. Självförvållat. Men under helt acceptabla omständigheter.

Bohaget äro flyttat och det lilla kyffet i stadens utkant är numera hastigt utbytt mot finfina 43 kvm på ”Beverly Hills”.

Omedelbara skillnader som snabbt utkristalliserats gentemot kyffet:

+ Det kommer luft genom ventilationen.
+ Vid uppvaknande på morgonkvisten kan man direkt dra ett djupt andetag och fylla lungorna med friskt syre. Det är icke längre nödvändigt att öppna ytterdörren för att återfå medvetandet.
+ Tvättade kläder torkar på en halv dag i lägenheten. Man behöver inte ta dem från torkställningen och tvätta dom igen för att de hunnit surna innan de torkat.
+ Det krävs inte tillskott av Cipramil för att klara väntan på att vattnet ska börja koka på plattan.
+ Elementen levererar värme.

Listan kan göras lång. Men jag är belåten. Synnerligen belåten.

För att inte besudla min nyfunna bostad med mitt gamla straff till dator så råkade även en oskuldsfull liten iMac slinka med ifrån den lokale apple-återförsäljaren. Så numera skrivs blogginläggen meddelst leende och uppskattning inför den befintliga tekniken istället för vrål, svordomar och vredgade attacker mot den egna frisyren.

Och de säger att pengar inte kan köpa lycka? BAH, I say!