Woo-woo Radio

Det är ont om groupies i tootikki-skogarna. Förvånansvärt märkligt med tanke på min synnerligen klädsamma gröna inventerarväst som ständigt pryder min bond-solbrända överkropp. Inte ens den aristokratiska doften av myggmedel och spindelnät på solsvettig hud förefaller utgöra någon extra lockelse för det täcka könet. Ska sanningen fram så har jag hittills inte behövt sätta upp ett endaste kravallstaket för att få jobba ostört.

Det är beklämmande, men tyvärr bara att konstatera: dagens groupies är inte vad de en gång var. Lata jävlar som inte längre orkar pallra arslet ur soffan för att löpa tre mil ut i skogen för att skrika i falsett och kasta trosorna efter en ståtlig och hårt arbetande akademiker. Denna värld är sannerligen på väg utför.

Som enda sällskap utöver djuret har mobilens radio blivit en när och kär vän. Igår sände Christer i P3 en intervju med en djurpratare som tydligen kunde kommunicera med det mesta i djurväg. Företrädelsevis hundar och liknande djur med betalningsvilliga ägare, men hon var tydligen inte sen att snacka lite skit med en grävling eller nåt om tillfälle gavs.

Jag måste nog erkänna att jag har en viss fascination för woo-woos ändå. Tanken på att den mänskliga hjärnan har kapaciteter som vi ännu inte lyckats belägga är smått fascinerande i en drömmande tillvaro, och jag har väl upplevt flera händelser som det är alltför lätt att ta till övernaturliga förklaringsmodeller för att försöka förstå. Min mer skeptiska och vetenskapliga sida är dock synnerligen obenägen att köpa resonemangen och är tämligen övertygad att allting rimligtvis har en naturlig förklaring, eller är ren och skär inbillning med viss hjälp av efterkonstruerade skarvar.

Det tog dock en stund av ”vad tänker hundar på”-frågor från lyssnarna innan någon ställde den självklara frågan om huruvida hon var beredd att ställa upp på kontrollerade vetenskapliga försök för att undanröja tvivlen om hennes förmåga. Ganska precis där gick jag från att slölyssna lite förstrött på ena örat till att faktiskt stanna upp och avnjuta det lätt undvikande svaret.

Jo, det kunde hon väl möjligen tänka sig….men hon såg inte någon direkt nytta med det. Vissa saker skulle man tydligen bara acceptera, några bevis behövdes inte, det räckte med att hon tyckte att det funkade..

Det låter ju…trovärdigt.

Den självklara nyttan i mina ögon vore ju annars att vetenskaplig bevisning definitivt skulle undanröja folks misstro och öka hennes intäkter rätt betänkligt, samtidigt som hon skulle kunna inkassera James Randis utlovade pris på en miljon dollar till den som kan i ett vetenskapligt test bevisa en sk övernaturlig förmåga (ingen har dock lyckats till dags dato). Kvinnan skulle bli världsberömd. Och förmodligen rik som fan. Hon kunde ju läsa folks tankar också, men den förmågan kvävde hon en aning för att det inte skulle bli obekvämt att vara i hennes sällskap. Förstås.

Å andra sidan, vet man med sig att allting bara är båg så ser man självklart ingen nytta i att bli offentligt avslöjad..

Men av någon anledning så tycker vi människor bättre om att tro än veta. Placeboeffekten omsätter rätt ordentliga summor pengar varje år runt om i världen. Min kära mor har alltid haft en dragning till naturmedicin av alla de slag och i den miljön har jag växt upp. Och visst, en hel del fungerar. Med vetenskaplig säkerhet. Jag har ju faktiskt utvecklats till en synnerligen exemplariskt perfekt människa, med en..ehm..klädsam ödmjukhet dessutom. Men rätt mycket är och förblir trots allt ett lukrativt kvacksalveri, stabilt vilande på mer eller mindre desperata människors vilja att tro.

I morse svängde jag förbi vårdcentralen innan jobbet och fick en smärtsamt dyr vaccincocktail insprutad i bägge armarna inför flytten till afrika. Väl hemkommen så nämnde jag något om alla biverkningarna man kunde få av malariaförebyggande medicin för moderskapet och huruvida det inte var vettigare att ta föredra malarian istället.

”Men jag har hört att det finns ett homeopatiskt prepar..”, började min kära mor innan jag avbröt henne med en kort utläggning om att det knappast var aktuellt att lägga pengar på sk mediciner, vars påstått verksamma beståndsdel är såpass utspädd att det rent kemiskt sett inte kan finnas en endaste atom kvar av ämnet i preparatet man häller i sig, när det finns betydligt billigare vatten direkt ur kranen.

Mamma G utstötte några upprörda ljud och försvann ut i tvättstugan högljutt orerandes någon osammanhängade argumentation vars koppling till ämnet var tämligen sparsam. Upprördheten gick däremot inte att ta miste på, vissa saker ska man tydligen inte misstro. Och jag vet, jag borde inte lägga fram fakta som kan förstöra ömma moderns övertygelse. Den utgör trots allt en viss trygghet i hennes tillvaro, precis som mina övertygelser gör i min tillvaro. Men just homeopatiska läkemedel är så fascinerande ihåliga att jag bara inte kan hålla tyst ibland.

Grunden ligger alltså i tanken att lika botar lika. Ett ämne som kan skapa vissa symtom hos en frisk människa kan bota samma symtom hos en sjuk människa. Synnerligen logiskt enligt de frälsta. Samtidigt ligger styrkan i preparatets effekt i omvänt förhållande till koncentrationen. Ju mer utspätt preparatet är, desto kraftfullare är det som botemedel. Således späds det verksamma ämnet ut om och om igen, samtidigt som flaskan skakas efter varje spädning efter en viss procedur, för att som det heter ”frigöra den läkande kraften”. Och eftersom preparatatet blir mer effektivt ju mer utspätt det är så späds det utav bara helvete. Att man ganska snabbt passerar den gräns då inte minsta beståndsdel av ämnet går att återfinna i lösningen är inget hinder. De mest potenta medlen har tydligen en koncentration så liten att det krävs en lösningsmängd vida överstigande solens totala massa för att den ska innehålla ett ynka gram av det ”verksamma ämnet”. Det normala är således att de homeopatiska läkemedlena som säljs rent kemiskt endast innehåller vatten, eller vad det nu råkar vara man löst ämnet i från början.

Förklaringen på den uppenbara logiska luckan är att vattnet tydligen har ett minne. Det kan alltså minnas och bevara den verksamma beståndsdelens egenskaper. Att den egenskapen hos vatten aldrig påvisats inom den vedertagna vetenskapen, trots studier på området, är inget hinder för att sälja in metodens läkande egenskaper till den ovetande massan.

Å andra sidan, om nu vattnet har ett sådant fantastiskt minne som de påstår, att vattnet kan bevara egenskaper från ämnen det har varit i kontakt med. Borde det inte innebära att det vatten vi dagligen dricker ur kranar och PET-flaskor är så fullproppat med minnen från all avföring, spyor, ruttnande kadaver, cancertumörer, ebola och allt annat som det har kommit i kontakt med under årmiljonerna, att ett glas om dagen borde göra oss synnerligen immuna mot alla kända åkommor och krämpor? Ännu billigare än att gå till homeopaten dessutom.

Nej visst fan, det har ju inte skakats på ett korrekt sätt.

”Det går inte att övertyga en troende; ty deras tro är inte baserad på fakta, utan en djupt rotad vilja att tro.”

Carl Sagan var stundtals en klarsynt jävel.

A beautiful lie

Politik är lite småkul ibland. I Sverige har vi 7 olika partier i riksdagen som alla har samma fakta att utgå ifrån som stöd för sina beslut. Skillnaderna är bara olika ideologisk övertygelse och hur man anser att fakta ska tolkas, och det är där jag börjar finna nöje i att titta lite extra. Miljöpartiet har ju gjort sig kända för att gärna låta ideologi och övertygelse gå före fakta och konsekvenser och därför börjar jag numera automatiskt faktagranska deras påståenden.

Maria Wetterstrand är ett av partiets språkrör och föregår således gärna med gott exempel när det gäller alternativ tolkning av fakta. I en debatt på aftonbladet ondgör hon sig över regeringens klimatpolitik och kräver större insatser för miljön. Sverige, menar hon ”har ändå högre utsläpp per person än de flesta andra länder – och högre än vad klimatet tål. Det är de höga utsläppen som vi har ansvar för att minska.” Vi är med andra ord ena jävla miljöbovar hela högen och måste ta oss i kragen för att inte få skämmas inför övriga länder.

Naturvårdsverkets data visar däremot att Sverige har 30% lägre utsläpp per person än genomsnittet i EU och nivåerna är bland de lägsta bland alla OECD-länderna. Det kanske inte spelar någon större roll eftersom Wetterstrand även menar att utsläppen är högre än vad klimatet tål. Sverige släpper ju trots allt ut 65,4 miljoner ton växthusgaser varje år, räknat som klodioxidekvivalenter.

65,4 miljoner ton är inte kattskit. Det är vikten av en sisådär 47 220 stycken gubb-Saabar med träratt (för att tala i siffror som folk förstår). Råkar man å andra sidan beakta att svenska skogar beräknas binda i runda slängar 110 miljoner ton koldioxid varje år så blir inte siffran längre så imponerande, men att vi binder mer koldioxid än vi släpper ut skulle å andra sidan inte gynna MP:s ideologi så därför skiter man tydligen i det.

Om man nu desperat vill sänka koldioxidutsläppen i världen så är tyvärr Sverige helt fel land att börja i. Våra industrier är redan så pass rena att det kostar enorma summor att minska utsläppen ytterligare jämfört med den utsläppsänkning som uppnås per satsad krona i länder med skitigare industrier. Dessvärre så stirrar man sig blinda på lilla Sverige och ser det istället som självklart att vi ska pungslå hela glesbygden med dubblat bensinpris och höja elpriserna i sådan omfattning att industrierna lägger ner eller flyttar utomlands pga kostnaderna. Allt för miljön. Att man skulle sänka utsläppen i världen dramatiskt mycket mer genom att investera bara en bråkdel av de samhällskostnader som miljömupparnas förslag skulle innebära i bättre reningsteknik i valfri öststat är inte relevant. Det skulle peka på sunt förnuft, och det är inte alltid kompatibelt med ideologisk övertygelse.

Hooray for hypocrisy

Jämställdhet är vackert. Det är sådär politiskt korrekt, snuttegulligt och..och…alldeles underbart.

I dagens genus-Sverige är det ingen skillnad på kvinnor och män. Det är inte därför vi har dam- och herrklasser i OS. Att män och kvinnors könshormoner påverkar våra kroppar och sinnelag olika är rent nys, liksom evidens att mäns hjärnor generellt är större men att kvinnor i genomsnitt har fler kommunikationsvägar mellan hjärnhalvorna och annat bjafs. Det enda som faktiskt skiljer oss åt är vad som enkelt kan studeras när vi är nakna, men det är enbart en biologisk lösning för reproduktionen, inget annat.

Eftersom det inte finns några biologiska skillnader till att olika kön dras till vissa yrken och positioner så blir den självklara slutsatsen att vi fostras in i våra förlegade könsroller i unga år. Och eftersom studier på några månader gamla barn visat att pojkar i högre utsträckning föredrar hårda leksaker framför mjuka, och flickor tvärtom, så är det tydligt att den indoktrineringen börjar väldigt, väldigt tidigt.

För att stämma i bäcken har man således utbildat ett gäng genuspedagoger som får härja tämligen fritt i förskolor och lärosäten under den politiska korrekthetens skyddande hand och brist på kritik. Utbilda är egentligen ett starkt ord i sammanhanget, eftersom den normalt innefattat ynka 10 akademiska poäng i ämnet. Men det ska tydligen räcka för att ge de som läser kursen en djup och nyanserad bild av ämnet och dess tillämpning i praktiken. De flesta med någon egentlig erfarenhet av universitetsstudier kanske skulle protestera mot ett sådant påstående, men nu gäller det genus och jämställdhet och då är sunt förnuft inte riktigt något man eftersträvar.

Med sin gedigna bildning i ryggen sätter genuspedagogerna raskt igång med att rädda de försvarslösa barnen från det patriarkala förtryckarsystemet. Huruvida det existerar någon egentlig styrning av hur arbetet ska inriktas förefaller vara höljt i dunkel, vilket gör att rabiata idéer värderas lika högt som sunda och verklighetsförankrade. Historien kan ju inte på visa ett enda exempel på att ett matriarkalt samhälle någonsin existerat, varför denna utstuderade maktordning helt uppenbarligen har arbetats in medvetet ända sedan människans uppkomst, och det krävs således rejäla krafttag av genus-eliten för att styra upp skutan igen. Ska man nå framgång krävs snabbt agerande, och då är det inte så noga med logiken.

Så pojkarna får leka med dockor, och vill de inte leka med dockor så tar man helt sonika bort dockorna så inte flickorna ska lockas till att underställa sig det patriarkala maktsystemet. I Sundbybergs Kommun skriver man om barnsagorna och sånger för att fostra in barnen i ett jämlikt tankesätt och blir nominerade till jämställdhetspris. När Rödluvan blir räddad av jägaren så är jägaren numera en kvinna istället för en man. Man lägger betoning på hur modig hon är när hon går i skogen, och hon framställs som stark när hon hjälper jägaren att fylla vargens buk med sten så den sjunker och drunknar i vattnet, trots att sänka vargar i vattnet knappast heller är särskilt politiskt korrekt att lära barnen i dagens samhälle.

Men nu är det genusfrågan man jobbar på, det andra är inte intressant, och i genusfrågan finns det mycket att arbeta på i förskolan. Ty börjar man gräva så formligen kryllar det av förlegade könsroller i verksamheten och genuspedagogerna har ett styvt jobb med att eliminera hoten. I sången Björnen sover är det t ex ”han” som inte är farlig, inte ”hon” (eller mer korrekt ”den”). Exemplen är otaliga och endast en sunt tänkande människa finner någon ände på alla genusförbättringarna som kan göras. Samtidigt förefaller man i sann jämställdhetsanda främst fokusera på att skifta könen i sagor och sånger i där skiftet medför att det kvinnliga könet framställs i bättre dager. Någon omskrivning där t ex mannen utgör skönheten och kvinnan odjuret förefaller av någon anledning inte vara lika populärt.

Det stora problemet med genusvetenskapen är att den idag är väldigt långt ifrån ett vetenskapligt förhållningssätt till fakta och verklighet. Den politiska korrektheten i begreppet har gjort att det är fritt fram att söka pengar och forska i vad som helst så länge det innefattar ett genusperspektiv, och kraven på resultaten är så skrämmande låga att hela genusvetenskapens nytta med fog kan diskuteras. Pengar skyfflas på forskning för att undersöka genusspecifika klanger hos trumpeter, könets betydelse hur man uppfattar en distanskurs och en mängd annat trams som inte ens med yttersta välvilja kan härledas till någon samhällsnytta eller vetenskaplig relevans. Men genus är PK och politisk korrekthet får alltid kosta.

Professor Eva Lundgren vid Uppsala Universitet stötte på patrull när hon i TV hävdade att 100-tals barn ritualmördadets i sexuella orgier i Sverige. Gamle Guillous synnerligen läsvärda betraktelse av frågan står att läsa här. Uttalandet ledde naturligtvis till en granskning av Lundgrens forskning, eftersom hennes uttalanden lämnade tämligen litet att förknippa med vett och sans, vilket helt otippat inte visade något stöd för uttalandet. Jämställdhets- och feministrörelsen hade dessutom huggit som utsvultna korpar och anammat hennes forskningsresultat om att nära hälften av landets kvinnor utsattes för våld av sina män, och att det inte var någon skillnad mellan män som slog och de som inte slog. Resultaten visade ju tydligt att kvinnovåld inte hade sociala orsaker utan var ett utpräglat sätt för alla män att hålla kvinnorna i schack, vilket således genomsyrade hela den patriarkala maktstrukturen och låg därför helt i linje med radikalfeministisk världsåskådning, vilket man inte var sena att nyttja i den politiska debatten. Män är djur, punkt slut.

Den granskning som gjordes av det vetenskapliga stödet i Lundgrens forskning fann dock inget stöd för slutsatserna. Tvärtom, man fann istället att resultaten egentligen visade att förekomsten av kvinnovåld var kraftigt överdriven och att risken för misshandel istället ökade betänkligt i marginaliserade grupper som missbrukare, psykiskt sjuka osv. Ett resultat som väl överrensstämde med övrig forskning på området (BRÅ mfl). Att Lundgren hade ett ytterst alternativt sätt att tolka fakta utefter sin egen förutbestämda uppfattning föranledde att Uppsala Universitet blev tvungna att granska henne ytterligare för att utreda om forskningsfusk förelåg. Inte helt otippat så räddade man sitt eget ansikte genom att frikänna henne från misstankar och belöna henne med två års fri forskning för hennes välgärningar på området, istället för att erkänna bristande kontroll över sin vetenskapliga verksamhet. Genus och jämställdhet står tydligen över vetenskaplig korrekthet.

Ser man till jämställdhetsdebatten överlag så råder ingen tvekan om att inriktningen för länge sedan tappat greppet med verkligheten. Att folk ska ha lika lön för lika arbete oavsett kön kan ingen normalt funtad människa motsäga. Det är tämligen självklart. Problemet som det uttrycks är dock att vi är så långt ifrån att nå målet. Kvinnorna är tydligen så brutalt diskriminerade i lönesättning att hälften vore illa nog. Miljöpartiet proklamerade att kvinnor i genomsnitt hade 16% lägre lön än männen och i november 2007 gick JämO ut på DN:s debattsida och förklarade att ”Nio av tio kvinnor har varit lönediskriminerade på grund av kön” och att man nu skulle starta nästa etapp för att kartlägga de grava missförhållanden som rådde.

Utredningen blev ordentligt stor. Man granskade 750 000 löntagare hos 568 arbetsgivare för att få så tillförlitliga siffror som möjligt på de uppenbara missförhållandena som råder. Resultatet visade att endast 0,7% av löntagarna, ca 5800 st, hade en omotiverat låg lön. Av dessa var ca 1000 män. Endast en smärre avvikelse från de nio av tio som man räknat med att finna alltså..

Men debatten fortgår. Det är för lite kvinnor i företagsledande positioner vilket rimmar illa med jämställdhetstongångarna i landet. Könskvoten ska minsann vara lika, oavsett det gynnar företaget eller ej. Jämställdhetsförespråkarna ser inget fel i att tvångsmässigt kvotera in kvinnor i ledningar runt om i landet, trots att blotta förslaget satte en inkompetensstämpel i pannan på samtliga kvinnor som nått sin position genom egna meriter. Kanske räknar de med att hela världen kommer att som genom ett mirakel förändras till ett fint och jämställt puttinuttigt paradis så fort man når den magiska 50/50 kvoten? Kanske är de bara idioter?

Av någon underlig anledning är debatten om att tvångskvotera in fler kvinnor på verkstadsgolvet eller ner i gruvan inte tillnärmelsevis lika hög, för att inte säga obefintlig. Jämställdhetsaspekten gäller tydligen främst på områden där kvinnor gynnas av en förändring, för kvinnor är alltid diskriminerade i Sverige. Om kvinnor missgynnas av jämställdhetsresonemanget så är de också diskriminerade och jämställdhetsaspekten är plötsligt oviktig.

När SLU ville minska kvinnodominansen på veterinärutbildningen genom att ge förtur till manliga sökande när meriterna var de samma blev det således ett sjuhelvetes liv. Nu var kvinnorna minsann diskriminerade eftersom männen fick förtur enbart pga kön. Ärendet drogs sålunda till rätten och de kvinnliga sökandena fick 35 000 kronor var i ersättning för den vidriga diskriminering som de utsatts för. Tydligen använder sig två tredjedelar av landets högskolor av sådana könsdiskriminerande antagningsregler där det underrepresenterade könet får förtur om meriterna i övrigt är lika, och mest förekommande är det tydligen på de ”finare” utbildningarna såsom läkare, psykolog och veterinär. Det hade varit jättefint, jämställt och helt pk om det inte råkade vara så att nio av tio som drabbas av reglerna vore kvinnor. Då är det plötsligt diskriminerande. Kvotera in kvinnor i styrelser däremot, det är okej.

Dubbelmoralen skiner starkt över genus-Sverige. Samtidigt resonerar man i rapporten ”Framtidens polisutbildning” (SOU 2008:39) om det inte vore läge att skrota kravet på personlig lämplighet för polisyrket för att gynna kvinnliga sökande. Där är det alltså inte bara okej att ge förtur pga av kön, det är helt i linje med jämställdhetsarbetet att underminera hela utbildningen och polisväsendet genom att slopa krav som är vitala för att få rätt personer till yrkeskåren. Bara för att kunna visa en snygg könskvot.

Grattis Sverige. Det här är en jävla fars.

Look mom, an idiot!

Man kan säga mycket om Aftonbladet, men de är iallafall konsekventa när det gäller kvalitén.

Helt i enlighet med kvalitetskraven på övrig nyhetsrapportering publicerar man idag ett debattinlägg av Gunnar Gillberg, flitig debattör för den mer rabiata kretsen vargförespråkare. Retoriken är samma gamla uttjatade djurrättsfloskler som alltid. Jägare är inte jägare, utan nöjesjägare. Underförstått menar man således att sysselsättningen är mindre acceptabel eftersom de som utövar sysselsättningen finner nöje i den. Det är med andra ord mer acceptabelt om aktiviteten sker under tvång och missnöje. Om Gillberg resonerar likadant gällande människors sexliv, att det är bättre om det sker under tvång, vill jag inte spekulera i, men retoriken är tämligen ihålig för alla med en IQ överstigande den hos en normal strören.

Det stora problemet med vargdebatten idag är att den mer sansade och någorlunda verklighetsförankrade debatten sker i helt andra kanaler än de allmänheten normalt tar del av. I kvällspressen och annan pöbelinriktad media florerar dessvärre endast de rabiata ytterfalangerna, både i debattinlägg och kommentarsfält, och ingen av sidorna har några större ambitioner att hålla sig verklighetsförankrade och vetenskapliga. Den personliga övertygelsen väger betydligt tyngre än all upptänklig vetenskap, vett och sans.

Gillberg upprör sig över att man från regeringshåll, helt i enlighet med den tidigare fastslagna vargförvaltningspolitiken, nu börjar se över möjligheterna att tillåta en begränsad skyddsjakt eller licensjakt på varg. Detta skulle ske när vargen nått en nivå på 20 föryngringar per år eller motsvarande 200 individer, och är inte på något vis nytt. Det fastslog man redan i vargpropositionen år 2000, men det förefaller Gillberg ha missat på samma vis som pöbelpressen i sin jakt på rubriker ignorerade det faktumet när Kungen pekade på samma sak i höstas.

Dessvärre lider Gillberg av samma brist på kunskap om jaktutövning och relaterade begrepp som övriga djurrättsrörelsen. Han tror istället på fullaste allvar att en begränsad skyddsjakt eller licensjakt innebär total utrotning av stammen. Den mer korrekta betydelsen brukar annars vara att ansvarig myndighet ger tillstånd för jakt på ett specifikt antal eller specifika individer utifrån vad man bedömer att viltpopulationen klarar av. Detta är dock inget nytt. Djurrättsrörelsens argumentation mot jakt har alltid präglats av total okunskap inför såväl praktiskt jaktutövning som grundläggande viltbiologi och populationsekologi. Således lever man präktigt i övertygelsen att jakt alltid innebär utrotning, trots att inget jaktvilt utrotats av misstag i Sverige pga jakt under modern tid. Det finns däremot exempel på arter som räddats undan utrotning på grund av dess värde som jaktvilt, men sådant blundar man helst för i djurrättsförvillelsen.

Faktum är att vargens status i Sverige endast kan gynnas av att en begränsad jakt tillåts. Skälet är tämligen enkelt, det finns inget intresse idag som kan sätta ett såpass högt värde på en viltart som jakten gör. Jämför vi med brunbjörnen som var starkt decimerad i början av 1900-talet så har man under hela uppbyggnadsarbetet tillåtit en begränsad jakt på problemindivider vilket har lett till att vi idag har världens tätaste björnstam i Sverige, en viltart som till skillnad från vargen dödat flera människor i Sverige de senaste åren, men ändå har en betydligt högre acceptans bland befolkningen. Får man björn på jaktmarken så minskar förvisso antalet älgar, men samtidigt får man ett nytt jaktbart högvilt som till mångt och mycket uppväger förlusten av älg. När det gäller vargen så får man med dagens lagstiftning snarast vara glad om man får behålla hunden vid liv. Vargen har helt enkelt inget positivt att erbjuda för att kompensera den skada den förorsakar, och så önskar Gillberg att det också fortsätter att vara.

Men att det är ytterst nödvändigt att vargen ger några positiva värden i ögonen på de som drabbas av den, för att på så vis lindra skadan och få ökad acceptans, är inte relevant för Gillberg, ty i Gillbergs värld ställer inte vargen till med någon egentlig skada. Han hänvisar till Agrias olycksstatistik för hundar och menar att bilar och jägarna själva är betydligt farligare för hunden än vargen. Slår man däremot ut antalet dödade hundar på antalet bilar, jägare och varg så ser man att 0,17% av bilarna dödar en hund, 0,045 % av jägarna vådaskjuter en hund och räknar vi snålt så dödar ungefär 64% av vargarna en hund under samma period.

Med samma statistik kan man således vrida på uppfattningen åt vilket håll man vill, men till syvende och sist handlar frågan om att en liten del av landets befolkning får ta de negativa konsekvenserna av en etablerad vargstam, oavsett det är tamdjursägare, jägare, renskötare eller någon annan grupp, samtidigt som värdet för övriga befolkningen nästan uteslutande handlar om existensvärdet, dvs vetskapen att det strövar varg fritt i markerna. Rimligtvis borde man med lite sunt förnuft kunna hitta en lämplig nivå på vargstammen där skadorna hålls på en hanterbar nivå, samtidigt som svenska folkets krav på en livskraftig vargstam bibehålls. Dessvärre är ingen av de rabiata sidorna i pöbeldebatten intresserad av en sådan lösning.

På samma vis som extremvänstern kämpar för rätten att leva på andras arbete kämpar de rabiata vargfalangerna för att just deras åsikt ska vara vägledande i vargförvaltningen, utan några som helst krav på verklighetsförankring eller respekt för andra. Varghatarna vill utrota kräken och vargkramarna vill låta stammen växa ohejdat tills hela naturen blir precis så snuttegullig som i Disneysagorna de läste som barn. Dessvärre är inget av alternativen särskilt gångbara och så länge som debatten bereds plats att fortgå på en sådan patetisk sandlådenivå så kommer det enbart att hindra en vettig förvaltning, till skada för både varg och människa.

Så ironiskt nog är bägge falangerna ett lika stort hot mot vargens acceptans i Sverige, skillnaden är bara att den ena sidan är det öppet medan den andra sidan är för dum för att förstå det.

Keep it plain

När företag och organisationer hoppar på det politiskt korrekta tåget utan att fundera över varför man gör det eller vad man vill och kommer att uppnå så har det hela en tendens att utvecklas till något väldigt komiskt, eller väldigt skrämmande.

Ibland båda delarna.

I mitt sökande efter något matnyttigt att krydda min hemtenta om organisationer i allmänhet och könskvotering i synnerhet sprang jag på något intressant. I rapporten ”Framtidens polisutbildning” (SOU 2008:39) stod att läsa följande angående krav vid rekrytering och politiskt korrekta mål (min fetstil):

“Vissa av de krav som gäller i dag vid antagningen till polisutbildningen kan emellertid slopas. Hit hör de nuvarande kraven på svenskt medborgarskap, de fysiska kraven (styrka, kondition och simning), de personliga egenskaperna (lämpligheten för polisyrket) och svenskprovet. Genom att ta bort dessa krav bör skapas större förutsättningar att rekrytera kvinnor och personer med utländsk bakgrund.”

Alltså, på ett vis skulle jag vilja lägga ut texten, dra paralleller med vissa polisuttalanden i Skåne och frågan om minskad lämplighet verkligen är rätt väg att gå, om kvinnor kontra kompetens. Bre på. Ironisera vilt och brutalt. Men den korta texten är så genial och självmarkerande i sin politiskt korrekta idioti att ytterligare kommentarer bara blir överflödiga.

Vi lever sannerligen i ett underbart land.

Wolf among wolves

Jag gillar djurskyddsorganisationer. De må vara ett närapå fulländat exempel på exakt hur långt ifrån allmän vett, sans, och verklighetsförankring en organisation kan komma, men de är iallafall konsekventa. När djurskyddsorganisationer beskriver verkligheten så kan man vara fullt på det klara med att deras beskrivning i bästa fall är kraftigt vinklad och bristfällig, och i värsta fall gravt förvanskad eller utgörs av direkta fabler. Ändamålen helgar alltid medlen.

När det gäller att bistå sina medlemmar med tårdrypande information om plågsamheterna som världens djurliv tvingas genomlida skyr man inga medel. Om tillräckliga plågsamheter inte står att finna i den verkliga världen så ser man inget fel i att helt enkelt fabulera fram en egen verklighet eller helt enkelt skapa plågsamheterna själva.

2005 släppte en schweizisk djurrättsorganisation en uppmärksammad film om pälshanteringen i Kina, där tittarna fick beskåda en vardagligt klädd man som skulle föreställa hundslaktare flå en levande hund till synes utan tidigare erfarenhet. Det hette att det var nödvändigt att flå hundarna levande för pälskvalitétens skull. För alla som hanterat päls så är det främsta problemet vid flåningsarbetet att inte få en massa blod i pälsen, eftersom det är ett veritabelt helvete att bli av med och sänker pälsens värde. Att flå ett djur levande är ur ekonomisk synvinkel för en pälsfarmare likställt med att torka sig i röven med pengarna och spola ner dem i valfritt offentligt dass. Ett sprattlande djur är av förklarliga skäl tämligen svårt att flå utan att skära sönder skinnet, och ett hjärta som pumpar blod kommer inte direkt att minska blodflödet på pälsen. Exemplen skulle kunna göras många men att pälsen på något vis skulle bli bättre och mer värdefull när hunden flås levande är av logiska skäl rent båg.

Att betala människor för att utföra brutal hantering av djur är ett effektivt sätt att filma hjärtslitande djurplågeri, och därigenom öka antalet betalande medlemmar i den egna organisationen som med donationsgåvorna i näven rusar till räddning av de plågade stackars djuren. Dessvärre är det ingen engångsföreteelse, utan snarare ett vedertaget sätt att sprida ”information” ifrån djurrättshåll. Vissa mer amatörmässiga filmer har blivit avslöjade, men de allra flesta, och därtill mest använda i propagandasyfte, klarar sig undan genom att organisationerna blåvägrar att lämna ut det oklippta filmmaterialet, uppgifter om inspelningsplats och allt annat som skulle kunna verifiera sanningshalten i filmen.

Vill man inte ordna ett eget djurplågeri så kan man alltid fabulera en historia om andras djurplågeri. Frilansande reportern Barbara Stewart rapporterade i april 2005 i tidningen The Boston Globe om den brutala masslakten av sälar i Kanada under säljaktens första dag. Hon skildrade målande hur över 300 båtar gav sig ut och sköt sälkutar i hundratal samtidigt som isen och vattnet färgades rött. Problemet med skildringen var bara att jakten hade skjutits upp flera dagar och inga säljägare hade lämnat fastlandet. Stewart själv fick inget fortsatt förtroende som reporter för tidningen.

I Sverige är djurrättsorganisationerna inte lika produktiva vad gäller filmer, men man lägger mycket krut på att lite mer subtilt förvränga världen i sina medlemsskrifter och kampanjer. Deras beskrivning av hur svensk jaktutövning bedrivs brukar vara ren och skär komik för alla med verklighetsförankring.

I tidningen Djurskyddet ondgör man sig i det senaste numret över de populära problemhundsprogrammen på TV med Cesar Milan och Barbro Börjesson i spetsen. Det som retar tidningen är att både Milan och Börjesson tillämpar korrigeringar som en del av problemhundsträningen. Korrigeringar är satan själv i hundsammanhang och leder till fysiska skador, grava psykiska problem, aggressioner och förtroendeproblem hos hunden. Åtminstone om man ska tro den av tidningen intervjuade hundpsykologen Anders Hallgren, som får fabulera oemotsagd genom artikeln.

Anders Hallgren är ju på intet sätt partisk i målet då hans inkomst kommer från försäljning av hundböcker och föreläsningar i ämnet. Böcker som försöker sälja en metod som är en direkt motpol till Milans och Börjessons metoder. Att karln har skrivit 30-talet böcker om hunddressyr och hundproblem utan att, enligt egen utsago, aldrig ens haft en valp är inte heller något att fästa vikt vid. De flesta hundboksförfattare brukar annars träna hund ett helt liv och därefter nedteckna sina erfarenheter. Hallgren gjorde tvärtom och skrev sin första bok ”Problemhundar och Hundproblem” någon gång i 20-års åldern, efter att hans familj haft en hund i fyra år, då Hallgren själv var mellan 10 och 14 år.

Men att man väljer att intervjua Anders Hallgren och inte ge Barbro Börjesson möjlighet att bemöta kritiken är ändå inte så underligt. Hallgren har nämligen samma förhållningssätt som djurrättsrörelsen till sanning och vetenskap. När Hallgren inte finner stöd för sina fabler i vetenskaplig forskning så har han helt sonika fabricerat sina egna vetenskapliga bevis för att t ex tikar inte fostrar valpar fysiskt och att koppelryck leder till nackskador. Då dessa ”studier” är milt sagt bristfälliga vad gäller vetenskaplighet och kraftigt vinklade i sin utformning har de inte publicerats i vetenskapliga tidsskrifter som brukligt är med dylika rön, utan under Hallgrens eget bokförlag. Ett praktiskt sätt att slippa förödande kritik från mer tunga namn i ämnet.

Huruvida Hallgren själv har lyckats fostra någon hund till någon lydnad värd namnet är höljt i dunkel, men efter att ha målat upp en synnerligen hemsk bild av det lidande som väntar de hundar som tränas efter Milans och Börjessons principer så får han chansen att ge de tidningsläsande hundägarna tips och råd hur de ska göra för att få sin odrägliga byracka att inte dra i kopplet under promenaderna, utan att hundstackarn ska få problem med aggressioner och post-traumatisk stress. Om det egentligen är en fungerande lösning att försöka hålla jämna steg med hunden för att den inte skall dra, eller att kontinuerligt prata med hunden under promenaden och proppa den full med godis varje meter kan man med rätta betvivla, men Hallgren poängterar att det tar tid att nå resultat om man inte vill använda sig av andra metoder, metoder som enligt hans definition är ”hårdhänta, oetiska och skadliga”.

Att hänvisa till känslomässiga argument och djurplågeri är effektivt. Ingen vill vara den som plågar sitt älskade husdjur, och så länge intäktsflödet säkerställs genom att framställa hundar som bräckligare än det tunnaste porslin och utmåla de icke rättrogna som djurmisshandlare så helgar ändamålen medlen. Det enda han glömde att lägga till var väl att när hundägarna kämpar år ut och år in med att försöka hålla jämna steg med sin hund så kan de gärna köpa ett par-tre av hans böcker för ytterligare meningslösa träningstips och bannbullor över de som använder mer beprövade och fungerande metoder.

Vadå? Ska pengarna fortsätta rulla in och lögnerna leva vidare så krävs fortlöpande indoktrinering.

My perfectly normal friend

Ibland kommer bara de där dagarna då ens vänner levererar tankar vid kaffebordet som man själv inte riktigt kan relatera till:

”Den där tjejen i Spiderman är bra söt…..Fast hon är inte med tillräckligt många sekunder för att det ska vara värt att sätta sig och runka till filmen.”

Snön faller, och vi med den

Det faller snö utanför.

När snön faller och temperaturen likaså blir svenska folket dumma i huvudet.

Egentligen börjar det redan när termometern börjar sjunka mot noll. Från att ha skuttat runt i sommar- och höstjackor utan några problem så gör några futtiga graders temperaturskillnad att folk plötsligt stormar klädförråden efter långkalsonger, polarklimatsanpassade dunjackor och gudvetallt som behövs för att uthärda en nollgradig temperatur. Folk fruktar tydligen kyla mer än Ipred-lagen, restskatt och tvåor på bilprovningen.

Människokroppen är ju annars en ganska sinnrik konstruktion. När omgivningen blir kallare så ökar kroppen sin ämnesomsättning för att upprätthålla kroppstemperaturen. Om vi dessutom rör på arslet så genererar muskelarbetet värme som även den hjälper till att hålla oss varma. Enda gången vi egentligen riskerar att frysa är när vi är tvingade att stå still i för lite kläder. Tittar jag på mina grannar så utgörs deras huvudsakliga stillastående tid de 3-5 minuter de väntar på bussen efter en hundrameterspromenad från lägenhetsdörren. För att klara denna extrema köldpåfrestning har de inhandlat en vinterjacka som skulle få självaste Michelingubben att bli avundsjuk, och som förmodligen skulle kunna hålla vilken person som helst vid liv på nordpolen. Långkalsonger är en självklarhet, och en del har t o m tagit på sig täckbyxor.

När de uthärdat denna extrema köld i form av fem minuters vistelse i -3 grader kliver de på bussen som håller kring +20-22 grader. Där sitter de sedan och skumpar, med kläder som utan problem skulle räcka för att isolera deras kropp i -30, fastän temperaturen är 50 grader högre. Deras kropp är med andra ord mer isolerad än den är på sommaren, och kroppen ställer in sig efter det.

Efter 15 minuters bussfärd kommer de ner på stan. Där är temperaturen bara -1. De vistas då i 1-3 minuters omgångar ute i den extrema kylan innan de med samma kläder spenderar timtal inne i butikernas 20-gradiga värme innan de åker hem till lägenheten igen och drar upp elementen litegrann. Det är ju trots allt vinter och då klarar man inte att bo i samma temperatur som man gjort resten av året.

På kvällen klagar de för sina vänner över den extrema kylan som är i det närmaste outhärdlig och det plötsliga behovet av att besöka sydliga breddgrader för att inte dö av hypotermi. Att de istället för att vänja kroppen vid kylan istället har vant kroppen vid att ständigt vistas i en dunisolerad bastu, vilket enbart ökar köldkänsligheten, och att deras egentliga behov skulle ha täckts av att enbart komplettera höstjackan med vantar och mössa är inget som de någonsin reflekterar över. Enda undantaget är väl fredag och lördagkvällarna då åtminstone den kvinnliga delen av befolkningen i modetrendernas välsignade namn utan problem tycks kunna köa en timme utanför krogen i -20, iklädda nylonstrumpor och högklackat. Men det är klart, alkoholen fryser ju inte så med tillräcklig koncentration i blodet så kanske kölden hålls stången.

Det mest komiska i sammanhanget är att bra många av alla dunjackebärare samtidigt klagar över att de överflödiga kilona som börjat få visa kroppsdelar att avvika en aning för mycket ifrån deras estetiska norm. Det absolut enklaste sättet att öka kroppens ämnesomsättning utan extra ansträngning är att vistas i kyla. Det är tämligen logiskt. Kroppen blir tvungen att öka ämnesomsättningen ordentligt för att hålla sig varm och det kräver energi. Den ökade ämnesomsättningen gör också att vi klarar lägre temperaturer än tidigare utan att frysa, vilket gör hela vistelsen utomhus bra mycket behagligare. Mindre kläder är således en win-win.

Men det finns ju faktiskt ett problem. När temperaturen sjunker och kroppen måste börja härdas så kommer vi ofrånkomligen att börja huttra en aning vid vissa tillfällen, ty det tar ett tag innan kroppen anpassar sig. Och i vårt bortklemade samhälle anses minsta tecken på gåshud och skakande muskler vara ett tecken på att döden är nära och det lidande vi utstår skulle få svältande barn i afrika att framstå som hycklare av värsta graden

Så med reklampelarnas vägledande hjälp vallfärdar folket till butikerna för att köpa sig en livräddande och trendig vardagsbastu för 4599:-. Möjligen kan väl de mer ärliga köparna få den trendiga loggan utbytt mot ett mer rättvisande ”Stupid”, men det kostar förmodligen extra.

When dumbasses unite

Det hör inte till vanligheterna att jag slår på TVn, men idag har jag tittat på Idol för första gången i år.

Eller, jag såg inte hela, men jag råkade se finalen. När det var dags för utröstning stod det två personer kvar på scenen, en tjej med penis som inte kunde sjunga och en tjej utan penis som kunde sjunga.

Vem som vann?

Låt mig säga såhär, det är en jävla tur att fjortisarna inte har rösträtt i riksdagsvalet.

The road to hell is paved with good intentions

Igår behandlade Tv4:as Kalla Fakta den alltmer högljudda kritiken mot dagens kostråd och det mättade fettets påstådda farlighet. Det var faktiskt bra. Det torde ha sått ett frö av tvivel i mången tv-tittare.

Egentligen är ingenting särskilt nytt. 1863 skrev en herre vid namn William Banting om sin framgångsrika viktminskning och återfunna hälsa i skriften Letter on Corpulence Addressed to the Public. Hans viktnedgång fick såpass stort genomslag att det myntades ett helt nytt begrepp efter karln och bantningen var född.

William Banting var dessvärre dum i huvudet som få, och hans läkare snäppet värre, ty karln följde slaviskt hans läkares genomidiotiska råd att dra ner på kolhydraterna i maten och istället svulla i sig fett och sovel. Idag vet våra mest framstående experter på övervikt att gubbfan endast utgör ett undantag. De 21 kg som han gick ner under loppet av ett år var förmodligen bara ren tur, och alla de lärjungar som följda samma råd med såpass gott resultat att framgångarna myntade ett världsomspännande begrepp hade förmodligen ingen större statistisk signifikans.

Idag vet vi ju faktiskt bättre. Visst det finns fortfarande idioter som försöker pådyvla hederligt folk dessa irrläror, men dessa är snarast att se som en ”väckelserörelse” eller ”sekt”, åtminstone om man lyssnar på Professor Claude Marcus, chefen för Rikscentrum för svår övervikt hos barn vid Huddinge universitetssjukhus. Marcus själv vet bättre. Ingen kan få honom att tro att man inte skulle bli fet om man äter fett. Det är ju fullständigt ologiskt. Äter man grönsaker så blir man ju grön, det vet ju alla.

Nä, Claude Marcus vet bättre än så. Han är faktiskt professor, ingen sketen 1800-tals läkare. Således instruerar han hellre sina patienter att dra ner på det förhatliga fettet och istället äta lågkaloridiet bestående av grönsaker och kolhydrater. ”…man måste acceptera att vara hungrig för att gå ner i vikt”. När han själv sammanfattar resultatet av sina föredömliga kostråd så är succén ett faktum. Visserligen har han inte lyckats få sina patienter smalare, men de har iallafall lyckats bromsa viktökningen någorlunda.

Frånvaron av statistiskt säkerställd viktnedgång ser Marcus på intet sätt som en indikation på att metoden på något vis kan vara fel, nej, det är helt enkelt så simpelt att fetma inte KAN botas med hjälp av kosten. Magoperation är således den rätta läran. Att flera jämförande studier på senare tid visat tydligt att Marcus fettsnåla diet ger den klart sämsta viktminskningen hör inte till saken. Claude Marcus är såpass säker på sin sak att det inte finns anledning att testa andra kosthypoteser och således har man dragit igång ett pilotprojekt där överviktiga barns magsäckar stympas med skalpell för att de ska få chansen att tappa vikt och aldrig mer kunna äta en normalportion mat. Livskvalité kallas det.

Även överviktsprofessorn Stephan Rössner är på samma spår. Hans egna patienters framsteg i viktminskningen genom åren beskriver han själv som ”..inget mindre än 25 års massivt professionellt misslyckande” och drar slutsatsen att antalet fetmaoperationer borde fördubblas. 10 000 nya fetmaoperationer innebär ju bara att 25 personer kommer att dö pga komplikationerna varje år, vilket anses vara ett litet pris att betala jämfört med de horribla konsekvenserna som ett ökat intag av mättat fett kommer att medföra för folkhälsan.

Att mättat fett skulle vara farligt att konsumera är visserligen enbart en hypotes som efter 50 års forskning aldrig gått att bevisa, men enbart hypotesens existens anses tydligen vara bevis nog för dess hållbarhet. Det är även med stöd av den bevisningen som livsmedelsverket anser att små barn så tidigt som möjligt ska övergå till fettsnåla lättmargariner och lättmjölk för att slippa risken för hjärtinfarkt. Att bröstmjölken är späckad med mättat fett är inget att hänga upp sig på, utan skall snarare ses som ett tecken på att Moder Natur blev tappad i golvet som liten och således inte bör tas på allvar.

Nu ligger det ju visserligen kanske nära till hands att börja spekulera i huruvida rent ondskefullt uppsåt återfinns hos våra sk kostexperter, men förhastade slutsatser är inget man ska hänge sig åt. Det kan vara så sorgligt enkelt att sanningen återfinns i Hanlons rakkniv:

”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”